Astrid Söderbergh Widding

Så har jag avslutat mina institutionsbesök inom det naturvetenskapliga området. Näst sista besöket var hos zoologiska institutionen, som berömmer sig av att vara universitetets äldsta, med anor från 1880. Här finns fem forskningsavdelningar: ekologi, etologi, zoomorfologi, populationsgenetik samt zoologisk systematik och evolutionsforskning – den senare placerad vid Naturhistoriska riksmuseet. Man driver också Tovetorps fältstation. Här blev det rundvandring i labben bland bananflugor, vattenloppor och fjärilar. Institutionen deltar i forskningsprogrammet Ekoklim och i det tvärvetenskapliga Centrum för evolutionär kulturforskning som är placerat vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur.
Allra sist ut var en av de nyaste institutionerna: Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut, en sammanslagning från årsskiftet av tre tidigare institutioner. Även om denna process inte varit helt enkel har man tagit den på allvar: bland annat har ett stort antal ämnen för utbildning på forskarnivå integrerats till ett enda: det gemensamma nya ämnet molekylär biovetenskap. Forskning och undervisning bedrivs idag inom tre profilområden: infektions- och immunbiologi, integrativ biologi och molekylär cellbiologi. Här planeras framöver också flera rekryteringar för förnyelse. Institutionen har egna forskningsfaciliteter, som IFSU (Imaging Facility, för elektronmikroskopi), och har även engagemang i SciLifeLab.
Genomgående vid mina naturvetenskapliga institutionsbesök har varit kombinationen av stark forskning och ett stort intresse för utbildningsfrågor, även när rekryteringsunderlaget är magert. Allra mest imponerande är ändå hur många engagerade och kompetenta personer som är verksamma vid vårt universitet. Det talas ofta om excellens och spets, och forskningsmedlen tenderar ibland att samlas kring enskilda toppforskare. Men universitetet skulle aldrig kunna bestå om det inte funnes en bredare krets av utomordentligt goda krafter som kan bära verksamheten. Det är också en av de främsta orsakerna till att det är roligt att leda den.

Idag 10-årsjubilerar fakultetsklubben. Visionen för verksamheten har redan från början varit att den ska fungera som mötesplats för fakulteterna, över gränsen mellan våra vetenskapsområden – liksom över gränsen mellan kärnverksamhet och förvaltning. Fakultetsklubben är unik i sitt slag vid Stockholms universitet, öppen som den är för alla medarbetare (med en obetydlig medlemsavgift som enda krav). Ett stort universitet som vårt behöver en sådan plats.Men det är långtifrån bara internt som fakultetsklubben har betydelse.

Här tar vi också emot många av våra internationella gäster. Igår hade jag till exempel glädjen att hälsa SIPRIS nye direktör Tilman Brück välkommen. Han vill förändra institutets tyngdpunkt från främst policyskapande till att i högre grad betona forskningen, och söker därför samarbete med lärosätena i regionen. Ett högst välkommet initiativ, att följa upp i praktiken.

Idag hade vi sista sammanträdet med den avgående universitetsstyrelsen. Flera ledamöter har varit med länge – inte minst ordföranden Sten Heckscher och vice ordföranden Berit Svedberg – och de känner Stockholms universitet utomordentligt väl. Det avspeglades bland annat i dagens diskussioner om verksamhetsuppföljning eller om lärarutbildningsfrågor. Jag är mycket glad över styrelsens stora engagemang och breda kunnande. Men framför allt är Sten en oerhört skicklig ordförande, som ställt krav på sin styrelse och samtidigt skapat ett öppet samtalsklimat. Med sådana förutsättningar blir de impulser som externa ledamöter kan tillföra ett verkligt stöd för universitetsledningen. Det är precis så det ska vara. Tack Sten! 

Snart har jag hunnit besöka alla institutioner inom det naturvetenskapliga området.
Under en dryg vecka har jag hälsat på hos astronomerna i Stockholms observatorium, på institutionen för biologisk grundutbildning (BIG), i Bergianska botaniska trädgården, på institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi (INK) och institutionen för analytisk kemi. Verksamheterna är precis så olika som institutionsnamnen antyder.
Vid Institutionen för astronomi, där jag fick tillfälle att titta på AlbaNova-teleskopet, bedrivs forskning bland annat i astrobiologi, i högenergiastrofysik, om exoplaneter och om supernovor. I nästa vecka firas också att Institutet för solfysik – tidigare vid Vetenskapsakademien – från årsskiftet, med stöd av Vetenskapsrådet, är ett nationellt institut placerat inom institutionen. Inom astronomi finns också utbildning på alla nivåer, inklusive flera orienteringskurser – det är ett ämne som lockar många.
BIG åter är unik på så sätt att den administrerar och ansvarar för all biologiutbildning på grund- och avancerad nivå vid universitetet inom inte mindre än 18 ämnen, från floristik till etologi. Det är naturligtvis en oerhört komplex verksamhet, som hämtar sin styrka i institutionens fokus på utbildningsfrågor. Där finns bred kompetens, dynamik och engagemang. Samtidigt är lärarna förstås verksamma forskare inom sina ämnen och inom sina olika institutioner.
Bergianska, som drivs gemensamt med Bergianska stiftelsen vid Vetenskapsakademien, rymmer både trädgårdsverksamheten, en forskargrupp knuten till Institutionen för ekologi, miljö och botanik och stiftelsens samlingar. Dess rika och välbesökta utåtriktade verksamhet, med målet att sprida kunskap om biologisk mångfald, är i själva verket ett av universitetets främsta ansikten utåt – fast det inte alltid är känt att Bergianska hör hit.
Vid INK, som är en av de största naturvetenskapliga institutionerna, bedrivs forskning kring klimatfrågor, och i paleoglaciologi, hydrologi samt ekologisk geografi eller landskapsekologi. Institutionen har ett starkt tvärvetenskapligt fokus i sin utbildning. Här finns också flera tillämpade masterprogram inom miljöområdet. Den glaciologiska fältstationen i Tarfala och Navarino Environmental Observatory i Grekland är båda knutna till INK.
Analytisk kemi är en av de minsta institutionerna, men själva ämnet ett av de största inom kemin som med sitt fokus på mätningar utgör bas för många andra verksamheter. Forskningen bedrivs med fokus på tre områden: luft- och partikelanalys, biomolekylär masspektrometri och arbetsmiljökemi. Framtiden för institutionen är öppen: man planerar en vidgning och eventuell integrering i ett bredare sammanhang. Det är en dynamik som jag uppskattar mycket vid Stockholms universitet, att den institutionella strukturen gradvis förnyas, i relation till verksamhetens och verklighetens förändringar.