Igår inbjöd VINNOVA till ett andra heldagsseminarium om kunskapstriangeln – samverkan mellan utbildning, forskning och innovation. I själva verket var syftet denna gång skarpare än så, nämligen att inleda en dialog med universitet och högskolor om hur man skulle kunna ta fram en förankrad modell för resursfördelning efter bedömning av kvalitet och prestation i samverkan med det omgivande samhället. Ett sådant uppdrag, med vidhängande 60 miljoner kronor 2013-2016, gick i forskningspropositionen till VINNOVA, i samråd med VR, FAS och FORMAS. VINNOVA har dessutom tänkt skjuta till ytterligare medel, och GD Charlotte Brogren var oerhört tydlig med sitt budskap: detta är inget för tjänstemän på VINNOVA eller regeringskansliet enbart – det måste göras i nära dialog med högskolevärlden.

Ett allmänt erfarenhetsutbyte visade både på stora skillnader mellan lärosäten och en del goda exempel. KTH har exempelvis hunnit långt i framtagandet av kriterier för bedömning av samverkan. I den workshop som följde framgick några klara skiljelinjer. Flera mindre lärosäten förordade kombinerade projekt, som både syftar till att utveckla kunskapstriangeln som sådan och att utveckla modeller till ett nytt resursfördelningssystem. En majoritet av de närvarande, med flera av de större lärosätena i spetsen, menade tvärtom att det krävs två parallella spår. Utvecklingsprojekt är en sak, processen för att få fram indikatorer med allmän acceptans en helt annan. För detta krävs inga nya utvecklingsprojekt, som bara riskerar att skapa indikatorer ad hoc, utan ett tillvaratagande av den specifika kunskap och erfarenhet som redan finns inom sektorn. Ett är säkert: det är en lång väg kvar till en färdig modell.