Under sommaren har det varit en del medieuppmärksamhet kring Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet (och ytterligare ett par institut som finns vid andra lärosäten i landet).

Institutet i Stockholm var det första som etablerades i Europa. Det vittnar om en långvarig tradition av akademiska relationer mellan Sverige och Kina, inte minst inom ämnet sinologi vid Stockholms universitet.

Den kritik som främst framfördes i medierna – och som brukar återkomma med vissa intervall – är att institutet har verksamma lärare finansierade av den kinesiska staten.

Givetvis ska inte svenska lärosäten ge andra länders regimer makt över verksamheten. Men institutet i Stockholm är unikt såtillvida att även om medlen till verksamheten kommer från kinesiska staten så bedrivs verksamheten med kurser i kinesiska helt och hållet inom ramen för universitetets ordinarie struktur, med full insyn från institution, fakultet och område. I december 2007 presenterade Anders Mellbourn, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet, på uppdrag av Humanistiska fakulteten en utvärdering av institutets verksamhet. Resultatet var tydligt: den verksamhet som bedrivs vid Stockholms universitet upprätthåller kravet på akademisk integritet.

Rädslan för infiltration lever trots detta kvar, och det är svårt att då inte se den som ett uttryck för vad Torbjörn Lodén i sin bok Kinas vägval (2012) kallar en ”liberal fundamentalism”, som i praktiken paradoxalt nog leder till en begränsning av ett fritt meningsutbyte.

I höst är det på nytt dags för fakulteten att utvärdera kurserna, både som ett led i universitetets kontinuerliga kvalitetsprövning av sin verksamhet och inför omförhandlingen av avtalet vid slutet av 2014.