DN debatt igår

”Öppna för nyetableringar”, skrev Svenskt Näringslivs och Stockholms handelskammares företrädare på DN debatt igår, med en argumentation för behovet att ”öppna den svenska högskolan”. Att ge internationella toppuniversitet möjlighet att etablera filialer i Sverige, gärna i huvudstadsregionen, skulle enligt dem vara nyckeln till vässad kvalitet och stärkt konkurrenskraft.

Självklart vore det fantastiskt att utan vidare få ett svenskt Harvard eller Oxford till Stockholm. Tyvärr förefaller samtidigt författarnas kunskap om forskarvärlden något begränsad. När man läser artikeln kan man lätt få intrycket att de svenska universiteten skulle vara inkrökta, nationellt slutna lärosäten, där det nu sent omsider behövs en rejäl uppryckning. För all del påpekas det mot slutet av artikeln att ”många” svenska lärosäten ”redan” idag har upparbetade samarbeten nationellt och internationellt. I en globaliserad akademi där internationell samverkan och konkurrens sedan länge utgjort livsluft är detta en näst intill pinsam underdrift. Om internationella toppuniversitet skulle etablera sig i Sverige skulle det heller inte innebära att de främsta forskarna automatiskt kom hit. För även om det skulle ske en filialetablering så skulle såväl Harvard som Oxford verka under helt andra förutsättningar, ekonomiska och andra, i sina länder än vad de skulle kunna göra i Sverige, genom de olika regelverk och den praxis som råder gällande till exempel fundraising eller studieavgifter.

Idag har vi samtidigt i Stockholm tre lärosäten som i viktiga internationella rankningssammanhang placerar sig bland världens främsta hundratal: KI, KTH och SU. Visst kan vi bli bättre, och vi ska bli bättre. Tillsammans är vi mer än dubbelt så stora som något annat lärosäte i landet, och vi står för mellan en fjärdedel och en tredjedel av landets högre utbildning och forskning. Rent kvalitativt placerar vi oss sammantaget i den absoluta toppdivisionen internationellt.

Vad en internationell filialetablering rent faktiskt skulle tillföra i sammanhanget ter sig mindre klart. Betydligt mer förnuftigt vore då att ytterligare utveckla de redan långtgående kvalitetshöjande internationella samarbetena och rekryteringarna. Just nu pågår exempelvis en VR-finansierad rekrytering av internationella toppforskare, som i hög grad kommer att tillföra det slags impulser utifrån som efterfrågas. Ett rimligt tilltaget stipendieprogram som ytterligare skulle stimulera inflödet av utomeuropeiska studenter vore ett välkommet komplement. Utbytet och konkurrensen över nationella gränser är här för att stanna. Men det är för enkelt att hävda att filialetableringar i Sverige skulle vara svaret på akademins behov – och det är att gå över ån efter vatten.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s