Den massiva kritiken mot det hastverk som regeringens förslag om högskolestiftelser utgör har fått oväntad effekt. Att regeringen nu, mitt i remissomgången, plötsligt skjuter på planerna under ett halvår till ett år för att utreda frågan ytterligare är unikt. Det är svårt att uppfatta manövern annat än som ett försök att styra undan från det totalfiasko som de hittills offentliggjorda remissvaren och andra debattinlägg pekar mot.

Tyvärr visar det också på bristande respekt för remissinstitutet som sådant. Visserligen säger man sig ha tagit intryck av kritiken och insett att det finns obesvarade frågor. En viktig kritik mot förslaget är just att det är en skrivbordsprodukt som tagits fram utan dialog med sektorn. Den dialogen tycks inte heller vara önskad, eftersom man inte ens ger sig tid att vänta in remisstidens utgång.

Stockholms universitet påtalar i sitt utkast till remissvar att autonomifrågan är helt central för lärosätena, men att denna inte är beroende av verksamhetsform. Vi hade önskat en mer förutsättningslös prövning av lärosätenas faktiska behov och de möjligheter som finns att tillgodose dem, även inom ramen för nuvarande verksamhetsform. Istället väljer man att löpa linan ut och bara komplettera ett redan sönderkritiserat förslag, där en grundläggande brist är avsaknaden av hållbar argumentation för varför just stiftelseformen är att föredra.