I förra veckan deltog jag i ett spännande eftermiddagsseminarium på Stockholms universitet under rubriken ”Women’s Careers in Natural Sciences”, med Cecilia Schelin Seidegård, biokemist och landshövding på Gotland, Ylva Engström, molekylärbiolog och prodekan för naturvetenskaplig fakultet, och Catherine Dahlström, anglist och ordförande i Kvinnliga akademikers förening (KAF), grundad 1904. Vi fick både ta del av personliga erfarenheter och fick glimtar av aktuell forskning. Seminariet var optimistiskt och tydligt framåtsyftande: vilka erfarenheter kan yngre kvinnliga forskare dra av andras erfarenheter? Att vi också fick höra om Elsa Eschelson och Karolina Widerström, pionjärer i KAF, som på sin tid arbetade i motvind, gav en intressant historisk fond. Men det var länge sedan. Nu skriver vi 2014.

I DN idag kunde man läsa en intressant artikel på vetenskapssidorna om det uppmärksammade CRISP/Cas-systemet, som upptäckts i bakterier och som kan användas för att reparera gener i ”högre” organismers celler. Här refererades tre manliga forskare. Feng Zhang vid MIT, som för ett år sedan visade att systemet kan användas även i flercelliga organismer, har uppmärksammats stort internationellt. Martin Jinek i Zürich, som kartlagt strukturen hos proteinet Cas9, är aktuell genom en artikel i Science. Magnus Lundgren i Uppsala, som citeras från svenskt håll, har en del resultat på området från sin post-doc och intervjuas i artikeln. Gott så.

Men det visar sig att problemet med kvinnornas plats i vetenskapen består. Som säkert de flesta andra läste jag artikeln med intresse och tänkte inte vidare på saken, tills jag blev upplyst om att dessa tillämpningar hade sin bas i grundforskningsresultat av en forskare verksam i Sverige, Emmanuelle Charpentier. Det är hon som står för de ursprungliga upptäckterna inom fältet, och som sedan länge också har drivit dem mot tillämpningar. Hennes grundforskningsprojekt är alltså det mest betydelsefulla i sammanhanget, och utgör basen för den vidareutveckling och de tillämpningar som citeras i artikeln. Problemet är dubbelt: grundforskningen som gärna kommer till korta i entusiasmen inför tillämpningar, och den kvinnliga forskaren som inte sällan kommer i skymundan för männen, som i detta fall tagit hennes upptäckt vidare. Det är allvarliga problem, där forskarsamhället och de som för resultaten vidare delar ett stort ansvar.