Akademikernas högskolepolitiska forum igår bjöd på ett fullmatat och intensivt program. Själv deltog jag i en panel om osäkra anställningsförhållanden inom akademin, där enigheten var stor. Osäkra anställningsförhållanden är en central fråga och skapar flyktrisk, men det är viktigt att se att det inte bara handlar om orättvisor för individer (även om det kan vara nog så viktigt). Den generella problembilden är betydligt vidare än så. Det är nödvändigt att universiteten återerövrar herraväldet över sina rekryteringar och inte låter sig styras av forskningsfinansiärernas satsningar. En förutsättning för det är ett ordentligt basanslag utan klåfingrig öronmärkning. Men det är lika nödvändigt med en betydligt mer aktiv dialog mellan de stora universiteten och forskningsfinansiärerna.
De rekryteringar som görs ska vara öppna, transparenta och internationella. Det behöver finnas en tydlig karriärväg, som inleds med en tidsbegränsad meriteringsanställning som biträdande lektor, med rätten att prövas för befordran. Det krävs en basresurs kopplad till denna anställning. I en debattartikel i DN igår påpekade ett antal KVA-ledamöter att biträdande lektorat borde vara sex år i stället för dagens fyra, vilket ger bättre möjligheter till reell prövning i synnerhet för laborativa forskare.
Vid Stockholms universitet står rekryteringsfrågorna i fokus, bland annat genom Gunnar Svenssons aktuella utredning om visstidsanställningar, som igår fick stort beröm från SULF. Jag återkommer!