När Mats Alvesson och Bo Rothstein i gårdagens DN hissade Pisaflagg med varning för haveri inom högskolesystemet kan jag inte annat hålla med dem i många stycken, trots att universitetsledningarna befinner sig i skottlinjen.
Att recensera min egen universitetsledning eller våra kollegor på andra lärosäten är dock knappast min sak. Och artikelförfattarnas bild av en inkapabel extern styrelse känner jag inte igen. Vid Stockholms universitet kan vi glädjas åt en bra universitetsstyrelse, där de externa ledamöterna i enlighet med vad Alvesson och Rothstein efterlyser verkligen har lärosätets bästa för ögonen. Men för att de externa ledamöterna ska kunna fullgöra sitt uppdrag väl krävs det också att universitetsledningen och verksamhetsrepresentanterna i styrelsen förmår förmedla vad som utmärker ett universitet och som skiljer det från företag eller från andra myndigheter, och hur man skapar ett starkt forskningsuniversitet. Det kräver dialog och ömsesidig respekt.
Kollegialiteten är en omistlig princip för beslutsfattande inom universiteten. Men den kan leda till förlamning och konservatism, och måste stödjas av ett aktivt ledarskap inom fakulteter och universitetsledning. Detta förutsätter ledare med akademisk legitimitet.
Om rekryteringsfrågan, Alvessons och Rothsteins andra huvudpunkt, finns en hel del att säga; under våren har den varit tema för våra prefektmöten. Alvesson och Rothstein har rätt i att internrekryteringar och nepotism är en svensk sjuka. Den avhjälps bäst genom öppna, transparenta, internationella rekryteringsprocesser. Det får aldrig ges avkall på kravet på högsta möjliga kvalitet i forskning och utbildning, eller på att utbildning och forskning intimt hänger samman.
Vid Stockholms universitet har vi idag ett befordringssystem i två steg: från biträdande lektor till lektor och därifrån till professor. Det främjar inte mobilitet men väl långsiktig kvalitet, om rekryteringarna är tillräckligt bra och noggrant genomförda från början och prövningarna för befordran verkligen är skarpa. Befordran är ingen rättighet. Systemet är beroende av kompetenta sakkunniga och lärarförslagsnämnder med integritet, som tar sitt ansvar för att upprätthålla kvaliteten. Den stora möjligheten till rörlighet mellan lärosäten ligger vid rekrytering av biträdande lektorer. Utlysningar av professurer är ett viktigt komplement som ger rörlighet bland seniora forskare.
Även om nyansering inte är deras starkaste sida tror jag alltså i sak på Alvessons och Rothsteins recept för en god universitetsmiljö: brett utlysta rekryteringar i konkurrens, skarp prövning av befordringar och starkt akademiskt ledarskap. Fördelen är att detta långtifrån ligger utom räckhåll. Tvärtom är det möjligt för varje universitet.