I fredags lanserades ett vallöfte från socialdemokraterna om forskning på jämställda villkor. Det är lätt att vara överens med dem om att jämställdhet inom akademin är både viktig och nödvändig. Vid Stockholms universitet ligger vi trots allt bra till i nationell jämförelse vad gäller andelen kvinnliga professorer – ca 30% – och en satsning från min företrädare, som löper över fem år, ska förhoppningsvis öka andelen ytterligare. Men både nivån och ökningstakten är alldeles för låg vid vårt universitet liksom vid övriga lärosäten, stora ansträngningar till trots.
Vad som menas med ”en jämställd fördelning av forskningsanslag” i utspelet är inte helt klart. Sant är att manliga forskare dominerar i fördelningen av forskningsbidrag. Men det är också fortfarande en mindre andel kvinnliga än manliga forskare som söker bidrag. Där ligger själva grundproblemet som behöver tacklas. Det tar dock tid att ändra komplexa strukturer. I valtider däremot är det bråttom. Fördelar man idag forskningsbidragen 50/50 betyder det att kön premieras före kvalitet. Det är knappast det svensk forskning behöver.
En jämställdhetsbonus åt extra jämställda lärosäten kan låta lockande, men kräver systematiska utvärderingar. Inom en sektor redan hemsökt av ”the audit society”, och väl medveten om jämställdhetsmålen, är det ingalunda en självklar väg att gå. Att ge uppdrag åt forskningsfinansiärerna att se över sina processer låter också bra, men inte heller det kan vara en genväg. Det måste vara ställt utom allt tvivel att forskningens kvalitet kommer i första hand. Varje annat förslag missgynnar både forskningen och jämställdheten.