Moderaternas utspel i Aftonbladet om investering i kunskap tar bland annat upp frågan om etablering av internationella toppuniversitet i Sverige. Därmed plockar de upp den handske som kastades redan i Svenskt Näringslivs och Stockholms handelskammares debattartikel i DN i oktober förra året. Nu brukar vallöften sällan innehålla några grundligare analyser. Men hur en filialetablering i Sverige skulle bidra till att ”fokusera utvecklingen” står långtifrån klart.

Tillståndsgivningen är krånglig och behöver förenklas, säger man. Visst, men det är inte det största problemet. För även om toppuniversitet skulle etablera filialer i Sverige betyder det inte automatiskt vässad kvalitet och stärkt konkurrenskraft. Det skulle inte heller betyda att de främsta forskarna automatiskt kom hit. De internationella toppuniversiteten verkar under helt andra betingelser på hemmaplan än i Sverige, till exempel med andra villkor för fundraising och studieavgifter.

Kåre Bremer konstaterade nyligen i en artikel i tidskriften Curie att de tre stora universiteten i Stockholm – KI, KTH och SU – skulle hamna som nummer 3 i Europa på internationella rankinglistor, och som 25 i världen på Shanghailistan, om de vore ett universitet. I praktiken betyder det att vi redan nu har en sådan samlad styrka inom våra tre huvudstadsuniversitet.

Snarare än filialetableringar vill jag se stärkta internationella samarbeten, inte minst inom utbildningen, och stärkt kompetens genom strategiska internationella rekryteringar. Så arbetar vi vidare vid Stockholms universitet.