Det är mycket glädjande att Vetenskapsrådet i sitt beslut häromdagen om internationell rekrytering av framstående forskare anslog 60 miljoner till Stockholms universitet för Nobelpristagaren i fysik Frank Wilczek. De tre forskare som nu kan rekryteras till KI, Uppsala och Stockholm ser dock ut att bli de sista inom ramen för denna satsning. Den nya regeringen har beslutat avveckla bidragsformen, vars syfte har varit att ge svenska lärosäten en långsiktig möjlighet att attrahera särskilt framstående internationella forskare till Sverige. Det är att beklaga.

Man kan givetvis ha synpunkter på olika öronmärkningar av forskningsmedel. Denna bidragsform har främst två svagheter. Den riktar sig till mycket väletablerade och därmed äldre forskare snarare än yngre. Det kan innebära en risk för förnyelsen av forskningen, genom att de redan kan antas ha sina viktigaste genombrott bakom sig. Men deras betydelse för de miljöer dit de rekryteras bör inte underskattas. De kvinnliga forskare som kommit i åtnjutande av satsningen är också förhållandevis få; det är först under senare år som jämställdheten inom akademin börjat få genomslag. Oskar Kleincentret för kosmopartikelfysik till exempel, där Frank Wilczek är tänkt att verka, har medvetet arbetat med genusfrågor och lockat till sig flera kvinnliga doktorander och postdocs och ett par akademiska lärare; särskilt kan nämnas Katherine Freese inom ramen för VR-satsningen.

Möjligen är jämställdhetsfrågan en orsak till oviljan från regeringshåll. En annan orsak kan vara att satsningen exklusivt gynnar spets framför bredd. Regeringen, som annars klokt argumenterar för långsiktighet i forskningspolitiken, borde leva som de lär; den förra regeringens tanke var att denna rekryteringsform skulle ha funnits kvar under en längre tid. Det har också tagit ett par år för Vetenskapsrådet att hitta en bra form för beredningen av ansökningarna, men denna andra omgång har fungerat väl. GD Sven Stafström noterar också att ansökningarna denna gång höll mycket hög kvalitet.

Bidragsformen förutsatte nu betydande medfinansiering från det enskilda lärosätet, men gav sammantaget så goda villkor att vi är internationellt konkurrenskraftiga. Sådana möjligheter är det svårt för svenska universitet att skapa utan särskilt stöd. Och möjligheten att rekrytera framstående internationella forskare är långsiktigt utomordentligt viktig för Sverige som forskningsnation.