Idag skrev författarna till en kommande bok, Universitetsreform!, på DN Debatt om att den högre utbildningen behöver reformeras. Lätt är att instämma i ett antal grundantaganden: det finns skäl att anta att studenternas allmänna kunskapsnivå har sjunkit och att många av dem dessutom lägger ner för lite tid på studierna, i vissa fall bara för att det inte ställs tillräckligt tydliga krav på heltidsstudier. Detta har i sin tur, vilket artikelförfattarna tyvärr försummar att påpeka, att göra med den kraftiga urholkning av resurser som inte minst produktivitetsavdraget inneburit: i praktiken ca 25% sedan 1999, vilket leder till stora kvalitets- och resursproblem inom högre utbildning.

Vissa av slutsatserna ställer dock fler frågetecken. I ett antal punktsatser slås fast vad som bör göras. Här slår man delvis in öppna dörrar: de flesta av dessa står det redan idag lärosätena fritt att genomföra. Två utgör dock undantag: egna antagningskrav, som enligt högskoleförordningen får avse högst en tredjedel av studenterna vilket är ett reellt problem i många fall, och förslaget om en begränsad studieavgift. Gällande det sistnämnda kan man bara konstatera att principen om fria högskolestudier har varit en rättmätig källa till stolthet i svensk högre utbildning.

Jag ställer mig också lite frågande till det synsätt som förmedlas i artikeln: ”en rejäl maktförskjutning från den tidigare ganska självständiga professionen till statliga myndigheter, forskningsfinansiärer och en ny kår av högskoleadministratörer”. Sant är att utvärderingsraseriet som florerar idag på många håll hotar ett nödvändigt fokus på forskning och undervisning, och därmed paradoxalt den kvalitet det anses värna. Lika sant är att det kollegiala inflytandet på högskolans styrning är nödvändigt. Samtidigt var det inte särskilt längesedan som staten reglerade universitetens organisation, i detalj bestämde över tjänstebesättningen vid universiteten och utsåg professorer. Autonomin har idag i praktiken ökat högst väsentligt. Det hindrar inte att dagens processer kring utseende av olika ledningspersoner inte är oproblematiska och behöver ses över. Men att staten har sista ordet är inget nytt.

Om artikelns slutsats – att universitetspolitiken bör prioriteras i kunskapssamhället – råder dock ingen tvekan.