Just återkommen från ett besök på forskningsstationen i Tarfala, Stockholms universitets nordligaste utpost, kunde jag konstatera att förra veckans medierapportering, om att hösten avlöst våren i Tarfala utan att någon sommar kom emellan, inte var helt med verkligheten överensstämmande. Vi hade strålande sol och värme under fyra dagar. Det var ett mycket intressant och givande besök, väl planerat av föreståndaren Gunhild Ninis Rosqvist, som gav tillfälle att ta del i vardagen på forskningsstationen, alltifrån att höra redovisningar inom en pågående sommarkurs till att följa mätningsarbeten av olika slag. 

Tarfala har blivit en institution i Arktis, med många välutvecklade kontakter och samarbeten med lokalbefolkningen. Likaså finns ett brett intresse för verksamheten på stationen. Givetvis gäller det mätresultaten för Kebnekaisetopparna, men även åtskilliga andra resultat; trycket är stort från både lokala medier och riksmedier. Tarfala har också åtskilliga kontaktytor gentemot övriga universitetsvärlden: det är en del i det VR-finansierade SITES-nätverket för terrester och limnisk fältforskning, och stationen är även bas för kurser som hålls av andra universitet, som Göteborg och KTH i samarbete med University of Illinois. Här finns en stor potential inte bara inom forskningen, utan även inom utbildning och samverkan.

Men besöket rymde också möjligheter att njuta av fjällnaturen, här på Kebnekaises sydtopp med utsikt över kammen mot nordtoppen. Något att bära med sig till Frescati, till en helt annan del av universitetets vardag.