I förra veckan antog Stockholms universitets studentkårs fullmäktige ett uttalande om flyktingsituationen i Europa och världen, där de står upp för en öppen akademi och även uppmanar Stockholms universitet att bidra på olika sätt.

Själv berörde jag flyktingkrisen i mina tal vid fredagens årshögtid och i en artikel i SvD. Det går inte att hålla akademisk högtid och blunda för världen utanför. Det enorma lidande som krig och konflikter i Syrien och på andra håll i världen förorsakar alla dem som drivits på flykt kan inte lämna någon oberörd. Flyktingfrågan är idag den mest brännande av de globala utmaningar vi står inför. Till Stockholm och Sverige kommer dagligen människor i akut behov av hjälp. Det utmanar vår solidaritet och ställer krav på engagemang.

Vad kan vi då göra som universitet? Vår nyckelroll är, som alltid, att bidra med solid kunskap, analys och expertis, i utbildning, forskning och samhällsdebatt. Vi har ett särskilt stort ansvar idag när det gäller att bidra till att förklara svåra samhällsskeenden och konflikter. Vi har också ett särskilt ansvar att erbjuda utbildning till nyanlända.

Flera av universitetets verksamheter har beröringspunkter med den aktuella situationen. Transnationalitet och migration är ett av våra profilområden, barns villkor och rättigheter ett annat. Analyser från Stockholm Centre for Ethics in War and Peace sprids via The Ethical War Blog. På regeringens uppdrag driver vi resurs- och utvecklingscentret Nationellt centrum för svenska som andraspråk. Vi har nationellt samordningsansvar för programmet Utländska lärares vidareutbildning. Genom vår arbetsmarknadsutbildning Korta vägen bidrar vi till att akademiker med utländsk bakgrund kan slussas in på arbetsmarknaden. Liksom flera andra svenska universitet är vi också medlemmar i ”Scholars at risk”, ett nätverk för stöd till forskare som utsätts för förföljelse i sina hemländer. Som universitet bidrar vi på många sätt.

Men många, både studenter och anställda, gör också mer och engagerar sig på olika sätt, i manifestationer och upprop, genom ekonomiskt bistånd och konkreta insatser. Frivilligorganisationer ställer upp, och Stockholms stad förmedlar också information om hur man konkret kan hjälpa till, http://www.stockholm.se/flyktingar.

Mitt i eländet är det en glädje att se detta starka medmänskliga engagemang. Jag hoppas och önskar att vi, både som universitet och som individer, var och en på sitt sätt ska bidra för att finna lösningar på den största flyktingkrisen i modern tid.