År 2009, inför lanseringen av Horizon 2020, formulerades den så kallade Lundadeklarationen, som slog fast den tredje pelaren för europeisk forskningspolitik: fokus på vår tids stora utmaningar. De båda andra är spetskompetens och industriellt ledarskap.
Igår deltog jag i en uppföljande europeisk högnivåkonferens, ”Lund Revisited: Tackling Societal Challenges”, som diskuterade Lundadeklarationens betydelse för forskning och forskningspolitik i Europa och där Vetenskapsrådets GD Sven Stafström presenterade ”The Lund Declaration 2015”, som ett startskott för arbetet med att utveckla Horizon 2030. Underrubriken sammanfattar den nya deklarationens fyrapunktsprogram: ”Europe must speed up solutions to tackle grand challenges through alignment, research, global cooperation and acheiving impact”.
I sitt öppningsanförande berörde forskningsministern Helene Hellmark Knutsson dessa fyra punkter som nyckelkomponenter i ”ett robust ekosystem” för europeisk forskning och innovation, samtidigt som hon betonade grundläggande värden som demokrati, frihet och jämlikhet. Särskilt betonade hon också behovet att fullt utnyttja befintliga resurser. Det är ingen vild gissning att anta att detta också innehåller ett budskap för svensk forskning inför nästa års proposition; några nya resurser är knappast att vänta.
Carlos Moedas, EU-kommissionär för forskning, vetenskap och innovation, pekade ut riktningen dit han vill styra europeisk forskningspolitik. Den måste spegla europeiska värden, öppenhet och diversitet, men det finns ett stort behov av förändring och risktagande i en globaliserad värld. Han lyfte också fram ”de tre o:na” som står i centrum för hans politik: ”Open science, Open innovation, Open to the world”. Moedas är en skicklig och övertygande talare. Samtidigt hörde jag vid ett besök i Bryssel nyligen att o:na av interna kritiker, som ser dem som tomma ord, brukar omtalas som ”de tre nollorna”.
Flera fundamentala åsiktsskillnader kring europeisk forskningspolitik kom också i dagen under ett antal paneldebatter. Var ligger ansvaret för en framgångsrik europeisk forskningspolitik – hos EU-kommissionen eller hos medlemsländerna själva? Har EU:s forskningspolitik fastnat i ”impactfällan” eller till och med i idéer om att forskningsresultat kan planeras? Hur är det med utrymmet för grundforskning? Har de stora forskningsinvesteringarna betalat sig? Var har humaniora och samhällsvetenskap blivit av? Finns någon näringslivssamverkan värd namnet? Och borde inte FN:s mål för hållbar utveckling ha nämnts i den nya deklarationen?
Alla föreföll överens om att Lundadeklarationen 2009 varit avgörande för en förändring från en tidigare, tematiskt inriktad forskningspolitik till en politik med större samverkan inte bara över nationella gränser, utan även över såväl disciplingränser som över gränserna mellan olika samhällssektorer. Samtidigt är EU-medlen fortfarande ytterst ojämnt fördelade, vilket riskerar att underminera legitimiteten i programmen. Hela Europa måste in.
Det nya nyckelordet för dagen, ”alignment”, problematiserades intressant av dagens huvudtalare Sheila Jasanoff, professor vid Harvard. Hon påpekade att de samhälleliga utmaningarna skiftar från dag till dag, och betonade därför starkt behovet av en forskningssyn som ställer sig över omedelbara krav på såväl anpassning som nytta.
Den nya Lundadeklarationen väcker många frågor värda att diskutera vidare. Ett står dock klart: en tydlig samverkan kring forskningspolitiken, trots alla de svårigheter den kan möta längs vägen, är av största vikt för Europa.