Universitetsledningen avslutade förra veckan med ett internat, liksom vid varje terminsstart. På agendan stod ett antal aktuella ärenden. Av mer allmänpolitisk art fanns här bland annat regeringens Agenda 2030 för att nå FN:s globala mål för hållbar utveckling och det fortsatta arbetet med flyktingfrågan. I förhållande till departementet hade vi också fler frågor på dagordningen: ett utkast till det årliga budgetunderlaget, remissvar på och fortsatt hantering av ledningsutredningens förslag liksom det nya uppdraget från regeringen med jämställdhetsintegrering.

Några frågor är så centrala att de är konstant återkommande vid våra internat, som internationaliseringsarbetet och lärarutbildningarna. En viktig punkt denna gång var också en genomgång av åtgärdsplanen 2015-16 för att se vad som ännu återstår att hantera under året, men också frågan om hur en ny process inför 2017-18 ska läggas upp.

Efter ett par intensiva och inspirerande dagar börjar nu den verkliga utmaningen: att omsätta idéerna från internatet i praktiken. Det arbetet har vi påbörjat, och det finns anledning att återkomma i flera av frågorna.

Förutom att ägna mig åt internatsuppföljning har jag idag, tillsammans med vicerektor Karin Helander och dekanus Bengt Novén, bland annat besökt Centrum för medeltidsstudier. Det är ett av våra tvärvetenskapliga forskningscentra, organisatoriskt placerat vid Historiska institutionen där det också finns en professur i medeltidshistoria.  Centret är samtidigt genuint gränsöverskridande, över såväl institutioner som fakulteter och område. Där finns en oerhört spännande och livaktig verksamhet sedan ett antal år, som är av betydelse inte bara inom universitetet utan också i såväl vår internationella forskningssamverkan som vår nationella samverkan med olika myndigheter.

Inom ledningen diskuterar vi nu också centra och institut, efter att grundligt ha genomlyst de många olika varianter som finns. Det är viktigt att vi har mång- och tvärvetenskapliga forskningscentra, men de bör som huvudregel inte ha karaktären av institution. Jag brukar tala om ett annat sätt att belysa verksamheten. Man kan göra det på klassiskt vis utifrån våra discipliner, som i regel är organiserade inom institutioner byggda för stabilitet och kontinuitet. De ska långsiktigt kunna ta ansvar inte minst för våra utbildningar och där har vi också huvudsakligen våra läraranställningar. Men man kan också göra det på tvären, via de forskningscentra som går tvärsöver institutionsgränserna och integrerar kunskap från skilda håll, ofta tillkomna via stora externa anslag eller på grund av ett kunskapsbehov ”på tvärs”. Centra ska normalt inte vara permanenta; i gengäld kan de vinna mycket i dynamik och flexibilitet. Inget hindrar heller rent principiellt att de blir lika långlivade som institutioner – det beror helt på deras livskraft och förmåga till förnyelse.