Kvalitetskris i högskolan?

I måndags skrev Lundahistorikern Dick Harrison en artikel på SvD Brännpunkt där han tog till storsläggan mot svensk högre utbildning. Han har en rad anklagelsepunkter att anföra, och två förslag till lösningar. Det ena är att avskaffa själva finansieringssystemet. Det är lätt att instämma i att detta system, som premierar stordrift och genomströmning, är ett problem. Frågan tas också upp i Kåre Bremers utredning Utvecklad ledning av universitet och högskolor, som nu är ute på remiss, som ju föreslår en översyn av finansieringssystemet. Från Stockholms universitets sida tillstyrker vi detta. Till det andra lösningsförslaget, att reducera studentkårernas makt, ställer jag mig däremot som rektor helt frågande. Jag har för det första aldrig upplevt att studentkårerna skulle ha någon otillbörlig makt av det slag som Harrison antyder. För det andra har de kåraktiva studenternas krav, så som jag mött dem både inom mitt eget lärosäte och på ett nationellt plan, gällt ökad snarare än minskad kvalitet i utbildningarna. Det bekräftas inte minst av Lunds studentkårs raska replik på artikeln.

Slutligen anför Harrison ett grundläggande problem som han tydligen menar präglar den högre utbildningen: en fullständig abdikation såväl från bildningsideal som från den högre utbildningens mål att fostra kritiskt och vetenskapligt tänkande. Allt, skriver han, handlar om pengar.

Det är frestande att genmäla att det finns ett grundläggande problem med Dick Harrisons argumentationsmetod, som känns igen bland annat från hans tidigare bok Förrädaren, skökan och självmördaren, där han applicerade egna livsomständigheter på de bibliska gestalter han som historiker studerade. Här som där ikläder sig Harrison rollen som den ensamme hjälten, som tar upp kampen mot inskränkta individer och stelbenta system.

Detta skulle inte behöva sägas om det inte funnes ett genuint problem med att Harrisons inlägg lätt tas till intäkt för diverse utspel – mot regeringens utbildningspolitik, mot ett nytt kvalitetssäkringssystem, eller vad det nu annars kan vara man kan vilja gå till storms emot. Ett antal kommentarer – bland annat ledare i Dagens Industri, och i Expressen – bekräftar att denna risk inte är försumbar. Men i verkligheten är bilden betydligt mer komplex.

Det finns reella problem med kvaliteten i våra utbildningar. De har till stor del med finansieringssystemet att göra. Men universiteten brister också i sin kontroll. Utfallet av det tidigare kvalitetssäkringssystemet på Stockholms universitet visade detta med all tydlighet: våra största utbildningar fick slätstrukna betyg eller i något fall bristande kvalitet, medan de vassare mer forskningsanknutna utbildningarna kom väl ut. Här finns ett viktigt kvalitetsarbete att göra, och på Stockholms universitet pågår det för fullt inom ramen för REBUS (Rektors beredning för utbildningsutvärdering och system för kvalitetssäkring), liksom inte minst inom våra vetenskapsområden, fakulteter och institutioner.

Nu står vi inför ett nytt kvalitetssäkringssystem. Regeringen har som bekant lagt ett förslag utifrån universitetskanslerns utredning, som i sin tur är baserad på en nära dialog med lärosätena själva, men också med studenter och arbetslivsföreträdare. Förslaget har varit föremål för remissbehandling och mottagits övervägande positivt. Att lärosätena vill ta ett huvudansvar för kvaliteten i sina utbildningar borde rimligen vara välkommet. Självklart måste våra kvalitetssäkringssystem i sin tur granskas – det är människors utbildning och skattemedel det gäller. Men att Alliansen nu lagt en motion som föreslår ett dubbelkommando, med både granskning av lärosätenas system och av samtliga examina, är enligt min uppfattning beklagligt i det rådande parlamentariska läget. Som SFS Johan Alvfors konstaterar i sin blogg: ”Kvalitetsutvärdering av högre utbildning borde vara en fråga där många intressen enas om gemensamma mål. Högskolan har behov av långsiktiga, tydliga förutsättningar för att ta det ansvar för sin verksamhet som de har enligt lagen”. Det är bara att beklaga att kortsiktiga och kolliderande politiska intressen ska riskera att sätta käppar i hjulet för den långsiktighet som svensk högre utbildning – och forskning – så väl behöver.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Kvalitetskris i högskolan?

  1. Magnus Calais skriver:

    Inte sällan kretsar frågor i upphandling om samma saker som har betydelse för kvalitet i utbildning och forskning. Dialogen om och dokumentationen av krav och utvärderingskriterier mellan beställare och upphandlare ger stora möjligheter till reflektion om grundläggande förutsättningar för utbildning och forskning. I upphandling ställs med andra ord kvalitetskrav som samspelar med kvalitet i utbildning och forskning (verifierbarhetsprincipen). I upphandlingsdialogen mellan beställare och upphandlare finns därför viktiga strategiska möjligheter som kan öka och säkerställa kvalitet i kärnverksamheterna hos lärosätena.

  2. Alberto Tiscornia skriver:

    Bästa rektor,
    mycket bra skrivet! Särskilt instämmer jag i kritiken av Harrison som inte presenterar något underlag eller någon argumentation för sin kritik av högskolan.

    Men en sak bekymrar mig. Alla kritiserar anslagssystemet men vad är alternativet? Mera pengar, ja. Det vill vi alla ha. Men vad hade vi innan detta system med håsar och håpar skapades? Ja, utbildningsdepartementet fattade beslut t ex om att SU skulle få anställa en professor i x ämne och UU skulle få anställa en lektor i y ämne och LU skulle få anställa en forskarassistent i z ämne. Ska vi få frihet och decentralisering måste vi ha ett system med schabloner. Annars får vi allt serverat uppifrån departementet.

    Det största problemet med dagens anslagssystem är att på många ställen reproduceras systemet av de lägre nivåerna områden, fakulteter och institutioner. Det leder till att en kurs får samma ersättning per student som en hel fakultet eller tom ett helt universitet. Så är det inte tänkt att fungera. Som rektor vet har Humanistiska fakulteten ett system med olika ersättningar beroende på ämnenas storlek och svårighetsgrad. Men den fakulteten är ett undantag i Sverige. Många gör det enkelt för sig genom att fördela pengar neråt i organisationen med samma nycklar. Man vågar inte ta ansvar. Det är det största problemet. Systemet kan vara dåligt men det tillämpas lokalt på ett dåligt sätt.

  3. Simon skriver:

    Jag har själv varit student och jag (och många med mig) tycker att högskolan är bedrövlig jämfört med gymnasiet på flera sätt:

    * För lite lärarledd undervisning, särskilt för de som inte är teknologer

    *För stora klasser

    *Ofta endast föreläsningar. Inga lektioner där man får hjälp från läraren. Förstår man inte får man antingen

    1) Läsa på själv (lättare sagt än gjort om man verkligen inte förstår någonting och kanske inte ens har fått förklarat på ett vettigt sätt de grunder som behövs för att förstå de svårare sakerna)

    2) skicka mail eller ringa och hålla tummarna för att de som undervisar har lust att svara

    3) Vara en person med turen att känna en annan, duktig student (den som är ensam har förstås inte lika goda odds)

    * Dålig studiemiljö

    *Dålig social miljö, där ingen tar något ansvar för hur studenter beter sig mot varandra och alla som undervisar är extremt neutrala och tar ALDRIG parti i några konflikter eller vill ens ta ansvar för att alla har en grupp att arbeta med om det rör sig om grupparbeten

    * En social hierarki baserad på klass och bakgrund många gånger som slår ut de som inte passar in. Något som högskolorna inte heller ser på samma sätt som en lärare i en vanlig skola ser eftersom man i en vanlig skola går i en mindre klass och det finns en helt annan kontinuitet i kontakt mellan lärare och student. Faktum är att studier på högskola kan göra att man bryts ner och får sämre självförtroende när man går ut än när man började.

    * Stelbenta regler, som gäller till exempel antagning och behörighet till kurser.

    * För lite hjälp och anpassning till enskilda studenters behov för att kunna fullfölja sina studier.

    * En massa aktiviteter som helt och hållet bygger på nätverkande, där de som är populära kan bygga på sitt CV med allt från Casetävlingar till poster i festerier och föreningar, något som ger praktisk erfarenhet av ledarskap, medan andra studenter står vid sidan om och blir överkörda eller får stå ut med att någon kör med dem.

    Sammanfattningsvis finns det inte mycket gott att säga om högskolan, åtminstone inte för de som har det sämst. Om man har vänner och trivs kan det nog vara en bra plats, där man utvecklas. Tyvärr är det inte så, det är väldigt individualistiskt. Det är knappast parollen ”Alla ska med” som gäller.

    Den vanliga skolan är mycket bättre på att ta ett socialt ansvar och på ledarskap. Högskolan låter studenterna behandla varandra lite hur de vill. Så förbannat mogna är knappast de som är mellan 19-24 år. Snarare väldigt yviga både i sitt sätt och i sina åsikter många gånger, och inte sällan avbryter de andra.

    Allt var visserligen inte frid och fröjd i den vanliga skolan heller, men där kändes det åtminstone som att skolan försökte ta sitt ansvar och som att man blev sedd och var någon. På högskolan känns det tyvärr många gånger som att föreläsare och andra lärare inte ser studenter som något annat än lägre stående varelser som ställer dumma frågor eller som bör behandlas på ett ganska iskallt och tjänstemannamässigt sätt. Nu har jag inte gått på just SU så mycket, och jag kan även tänka mig att det varierar beroende på vilken utbildning man läser och på huruvida man har turen att få en trevlig prick som lärare eller ej, men jag tror att kulturen är ungefär densamma på alla högskolor tyvärr.

    Dessutom förväntas man lära sig mycket mer, med mycket mindre hjälp, och i en mer ogästvänlig och konkurrensutsatt miljö. I en ålder när man kanske redan har tröttnat och helst skulle vilja arbeta istället. ( En del studenter väljer mellan enklare arbete och vidare studier men för vissa handlar det om att studera eller att vara arbetslös/sysslolös. ) Klagar man eller säger att det kunde vara bättre får man ibland ta emot kängor om ”eget ansvar” som antyder att problemet endast skulle ligga hos en själv. Argumentet ”alla andra hänger ju med” känns inte heller riktigt vettigt.

    Jag tänker ge som råd till andra att INTE börja studera på en högskola efter gymnasiet om de har gått en teoretisk linje, utan istället gå en KY eller en yrkesutbildning på komvux först. På det sättet ökar man chanserna till en god inkomst och ett vanligt kneg. Man får något att falla tillbaka på även om man har ambitioner. För högskolan vet man inte om man tar sig igenom helskinnad. När man väl har en trygg inkomst, är etablerad på arbetsmarknaden och uppfyller villkoren för att få A-kassa (skillnaden på att få A-kassa vid arbetslöshet istället för socialbidrag är milsvid) kan man kanske studera vidare, men jag skulle inte rekommendera någon att göra det direkt efter gymnasiet, och inte utan ett extra arbete vid sidan om (med fördel med kollegor och kundkontakt dagligen och med fasta rutiner istället för flexibla lösa scheman) , som motvikt till den tuffa, tävlingsinriktade och i värsta fall isolerade sociala miljön på en högskola.

    • astridwidding skriver:

      Tack för din kommentar! Det är verkligen tråkigt att höra att du upplevt din studietid så negativt. Samtidigt är det helt klart att högskolestudier och gymnasiestudier skiljer sig åt och ska göra det. Högskolestudier ställer större krav på individuellt ansvar för det egna lärandet. Jag tror att många med dig upplever glappet mellan gymnasiet och högskolan som väldigt stort, till exempel den tidigare student som i SvD argumenterade för rätten till omprov. Vad du också klart visar är att högskolan måste bli bättre på att fånga upp studenter som inte har sett det som självklart att gå vidare till högskolan och inte omedelbart känner sig hemma där. För det finns faktiskt hjälp att få: både individuell studievägledning, kurser och seminarier för hjälp och stöd med studieteknik, stresshantering, social kompetens, motivation och mycket mer, liksom stöd från studenthälsan för både psykisk och fysisk hälsa. Länkar till stöd vid SU: http://www.su.se/utbildning/studentliv/studentkalender, http://www.su.se/utbildning/ny-student

  4. Ping: Matariki-möte i Nya Zeeland, kvalitetsdebatt i Sverige | Rektorsbloggen

  5. Johan Andersson skriver:

    Bästa Rektor,

    man må tycka vad man vill om Dick Harrison, både som människa och vetenskapsman/historiker och måhända – Rektors polemiska ”den ensamme riddaren” skvallrar om det – delar Rektor undertecknads bild av en intellektuell primadonna. Men även en sådan kan ha rätt i sak och träffa målet och jag måste motvilligt erkänna det moraliska mod han visar när han med konkreta exempel påvisar den bild många likt undertecknad har, nämligen att (ur hans artikel) ”den svenska högre utbildningen, åtminstone den som bedrivs på arbetsplatser likt min, har havererat.”

    Jag har verkat inom SU under tolv år och tillhör förvisso inte den disputerade parnassen men likväl undervisat och utfört andra värv åt inalles sex institutioner. Under dessa år har jag träffat på allt ifrån en disputerad statsvetare som inte kunde ge en korrekt definition av ”korporativism”, läst saker som ”våran stadsminister” i (godkänd) C-uppsats och liknande lågvattenmärken.

    Jag håller helt med Rektor vad gäller kåren. Kåren på SU verkar enligt mina erfarenheter snarare i kvalitetshöjande riktning. Måhända är kulturen en helt annan i Lund, det Sven Stolpe – rätt eller fel – kallade Sudetsverige. Det må så vara.

    Ett förbisett problem är övergången till ECTS-betygsättning; vet själv att jag som kursansvarig examinator syndade, och inte var ensam därom! ”Äh, kan väl ge hen ett E, signalerar ju ändå uselhet”. Psykologiskt är det betydligt lättare att ”släppa igenom” E-studenter än att verkligen godkänna någon. Till detta kommer naturligtvis de ekonomiska incitamenten med nuvarande dysfunktionella finansieringssystem. På den tiden jag gick den gamla ekonomlinjen gjorde lärarna explicit en poäng av att vi under första terminen utsattes för en slags darwinistisk process där termin två var dimensionerad så att en tredjedel skulle vara borta. Idag talar man om genomströmningsproblematik, men i diametralt motsatta termer, där studenter mutas kvar på utbildningar genom att slippa öppna böckerna. KTH-are raljerar ibland om att ”en KTH-poäng är som fem SU-diton” vilket naturligtvis är alldeles i hästväg galet. Men ett ”ett till tre förhållande” på vissa kurser, absolut.

    Vi har mycket att vara stolta över på SU. Lärar-, socionom- och ekonomprogrammen i absolut toppklass, naturvetenskapen likaså, bara för att nämna några exempel. Masterprogram och forskning från alla fyra fakulteterna understundom i absolut världsklass. Problemet är en ”södertörnifierad” undervegetation av kurser och program som avspeglar det vi i en egen skrivelse uttrycker att (citerar fritt ur minnet) ”det är en mänsklig rättighet att bedriva universitets- och högskolestudier”. Jaha? God middag.

    Det verkliga problemet, pudelns kärna, är dock det fullständiga haveriet i svensk grund- och gymnasieskola bl a pga förslappning, disciplinproblematik och kravlöshet. Studenter utan kapacitet att verbalisera de egna tankebanorna, utan förmåga till abstrakt tänkande. Utan vare sig realiakunskaper eller intellektuella verktygslådor. Hamnar du då i Dick Harrisons klassrum är det som att komma från körskolan och sätta sig i en formel-1 bil… detta är problem som på sikt hotar hela vårt välstånd, och problem man sannerligen inte löser i en bloggkommentar.

    /Johan Andersson, Studie- och karriärvägledare, Studentavdelningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s