Trygghet och attraktivitet – en forskarkarriär för framtiden. Det är rubriken på betänkandet från Ann Fusts forskarkarriärutredning som idag överlämnades till ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson, och som förhoppningsvis snart kommer ut på remiss. På Rosenbad idag presenterades också utredningens förslag för lärosäten, forskningsfinansiärer, fackförbund, studentkårer och andra som på olika sätt bidragit i arbetet.

Ett av utredningens direktiv gäller doktoranders villkor. Här föreslås att utbildningsbidraget avskaffas fr o m 1 juli 2017, vilket inte utgör annat än en formalisering av det avskaffande som redan skett i praktiken. Mer kontroversiellt på flera håll, men fullt i linje med detta, är förslaget att stipendier bör avskaffas som studiefinansiering. Detta är dock tänkt att införas under loppet av en tioårsperiod, och avser endast individuella stipendier. Tanken är att stipendier i framtiden ska kunna omvandlas så att de istället går till lärosätena och kan utgöra del av doktorandfinansieringen. En nationell reglering föreslås i vissa delar för doktorander med stipendier. Det finns också förslag på undantag: stipendier inom nationella eller mellanstatliga bistånds- och kapacitetsuppbyggnadsprogram, eller inom EU-samarbeten. Vid Stockholms universitet är det inte minst ekonomiämnena, som för sin forskarutbildning är beroende av medel från Handelsbankens forskningsstiftelse som utbetalas i form av stipendier, som aviserat en kraftig oro för förslaget om avveckling av stipendierna. För att närmare kunna analysera konsekvenserna är det dock nödvändigt att avvakta själva utredningstexten.

Ett annat direktiv har avsett meriteringsanställningarna. Här föreslås en enhetlig modell med biträdande lektorat, med en flexibel längd på 4-6 år och med rätt till prövning för befordran till lektor. De ska utlysas nationellt och internationellt och tillsättas genom externa bedömare. Samtidigt föreslås att de i första hand ska kunna sökas inom fem år efter disputation, vilket är en insnävning från dagens sju år. Här har vi god insikt i praxis på det naturvetenskapliga området: av de 16 biträdande lektorer som anställts sedan den nya formen infördes hade tio inte kunnat anställas med en femårsregel. Orsaken är just att dessa rekryteringar sker internationellt, och för att rekrytera unga forskare så starkt som möjligt från den internationella marknaden är fem år för kort. Argumentet för fem år är snävt nationellt: att föreslå mer än så skulle kunna strida mot utredningsdirektivet att inte stapla visstidsanställningar, och man har utgått från befintlig statistik som visar att ca fyra år idag är snittid efter disputation för den som får en meriteringsanställning. Men om nu en aspekt i utredningen skulle vara att också göra en internationell utblick, och om – som ofta påpekas från departementshåll – Sverige behöver utveckla sin internationalisering av högre utbildning och forskning är frågan om det är så rationellt att inskränka detta utrymme, som just visat sig viktigt för att internationellt kunna rekrytera framstående yngre forskare. Utredningen föreslår också ett nationellt mål för att öka antalet meriteringsanställningar, som legat still under lång tid, med 50% under perioden 2017-2022 (vilket i praktiken betyder en ökning med 550 individer från dagens 1100).

Gällande det tredje direktivet, som avsåg visstidsanställningar, talas om en karriärväg för vissa forskare, utan återvändsgränder – det har under utredningen visat sig att långa och upplevt osäkra perioder av anställning som forskare är ett större problem än staplade visstidsanställningar. Det föreslås också ökade krav på lärosätenas planering och strategiska kompetensförsörjning, men i övrigt är tanken att det ökade antalet meriteringsanställningar ska bidra till att komma till rätta med problemet.

Samma sak med det fjärde direktivet, avseende mobilitet: här tänker man sig att såväl en mer enhetlig anställningsform som biträdande lektor (där det explicit föreslås att mobilitet ska vara meriterande) som öppna transparenta utlysningar ska främja mobiliteten. Denna tydligare karriärväg främjar också, enligt utredningen, jämställdheten. Detta är också ett argument vi ofta framfört från Stockholms universitet baserat på den erfarenhet vi har.

Utredningens förslag kan, med vissa justeringar, komma att lösa ett av de klassiska problemen i det svenska universitetsväsendet – avsaknaden av ett nationellt karriärsystem som erbjuder trygghet för forskaren och som samtidigt är så attraktivt att universiteten kan rekrytera riktigt starkt även internationellt.