Idag hade jag nöjet att få medverka i Universitetskanslersämbetets studentkårsdag. UKÄ hade samlat kårer från hela landet till en heldag med bland annat presentation av det nya kvalitetssystemet, men också med en presentation från projektledaren Andrea Amft av UKÄ:s nya uppdrag enligt regleringsbrevet att följa upp förutsättningarna för studentinflytande. Det är utmärkt att regeringen gett ett sådant uppdrag till UKÄ. Det nya kvalitetssystemet förutsätter ett än mer aktivt studentdeltagande, och förutsättningarna efter kårobligatoriets avskaffande lämnar åtskilligt övrigt att önska. Dagen avslutades med en paneldebatt, och det var där som jag fick delta som representant för rektorerna. Passande nog, förvisso, med tanke på att Stockholms universitet är landets största lärosäte sett just till antalet studenter. Det blev en viktig och bra debatt som förutsättningslöst och öppet diskuterade säkrad och förbättrad studentmedverkan.

Det finns stor samsyn mellan studentkårerna och lärosätesledningsnivån, om jag nu vågar mig på att göra mig till sektorns talesperson, gällande grundproblemen. Ett nyckelproblem gäller givetvis själva finansieringen. Statsbidragen är alltför låga. Ser vi till Stockholms universitet satsar vi tre gånger mer än statsbidraget på knappt 3 mnkr till Stockholms universitets studentkår, men om vi ser till våra samlade bidrag till studentverksamhet är de åtskilligt högre (ca 20 mnkr 2015). Det som inte är rimligt är att, som statsmakterna gjort alltsedan kårobligatoriets avskaffande, lasta över en så stor del av ansvaret på lärosätena. Det leder till skiljaktiga förutsättningar, men också till att lärosätena tvingas satsa en inte oväsentlig del av sitt anslag för utbildning för att säkerställa det studentinflytande som krävs enligt lag. Kårernas ekonomiska beroende av lärosätena gör också att deras nödvändiga oberoende undergrävs.

Ett annat grundproblem gäller representativiteten. Själva anslutningsgraden till studentkåren är i sig ett problem; den varierar något över tid men är långtifrån tillfredsställande. I synnerhet gäller det de lärosäten eller fakulteter som inte har studentsociala aktiviteter som en del av kårverksamheten, liksom de som har utbildningar på fristående kurs – därom vittnade klart Ronja Lundgren från kåren för humaniora och teologi i Lund. Bland dessa mödosamt förvärvade medlemmar återstår det sedan att finna representanter som kan företräda studenterna, bland annat genom kårvalen. Valdeltagandet i de senare är skrämmande lågt: ca 9% nu senast på Stockholms universitet. Från lärosätenas sida har vi inget val, och oftast fungerar det väl på personplanet – kårens företrädare är som regel oerhört engagerade och bra – men hur representativa är de, rent demokratiskt? På vissa håll tycks det därtill finnas förtroendeproblem i själva samarbetet. Kontinuiteten är också ett gemensamt problem där kårer och lärosäten är rörande eniga: varje år i juni, när samarbetet fungerar som bäst, är det dags för överlämning, med alla de risker det innebär.

Glädjande var att det från kårernas sida fanns en stor öppenhet och kreativa förslag också på en del mer drastiska förändringar. Ett bra studentinflytande är en grundbult för att säkra kvaliteteten i våra utbildningar. Låt oss hoppas att UKÄ:s utredning vågar sig på att tänka lika öppet och nytt som dagens diskussioner öppnade för!