Idag höll UKÄ frukostseminarium på Nalen kring årsrapporten 2016 vilket, som universitetskanslern inledningsvis påpekade, utgör en årlig höjdpunkt i verksamheten. Det är ett av de viktigaste dokumenten för svenska lärosätens omvärldsbevakning. Här finns åtskilligt att hämta ifråga om data och statistik, och rapporten brukar åtminstone ligga på mitt bord under året som en oumbärlig referens. I år konstaterades som en övergripande slutsats att verksamheten har blivit dyrare. Det grundar sig i det faktum att fler studenter läser på program, att de därmed tar en högre andel poäng och att den totala ersättningen per student därmed ökar. Samtidigt finns ju en önskan från statsmakterna att säkra en god genomströmning, vilket skulle tala för att denna ökade kostnad snarast borde betraktas som en investering. Andra viktiga slutsatser är att det 2015 var färre sökande och färre nybörjare för femte året i rad. Idag påbörjar betydligt fler kvinnor än män – 57% – högskoleutbildning. Medan den sociala och den regionala snedrekryteringen tycks förbli bestående har däremot snedrekryteringen utifrån nationell bakgrund utjämnats, vilket är glädjande. Statistiken visar också att utbildningen på grundnivå dominerar i Sverige, medan utbildningen på forskarnivå minskar, vilket är direkt relaterat till de högre kostnader för doktorander som följt i spåren av utbildningsbidragens avskaffande i praktiken. Det gäller att bevaka att detta inte blir till långsiktigt förfång för konkurrenskraften i svensk forskning – risken är påtaglig när utbildningen minskar. Rapporten konstaterar också att antalet lärare och forskare förblivit oförändrat medan utbildningsgraden ökat, liksom att andelen kvinnliga professorer idag ökat till 26 procent – ännu långt från regeringens nyligen aviserade rekryteringsmål på 50 procent år 2030.

Om just detta kan mycket sägas – i dagens ETC skrev bl a ministern en debattartikel i frågan. Ser man till Stockholms universitet är andelen kvinnliga professorer idag 30,5% (rekryteringstakten, 36,8% 2012-2015, överstiger väsentligt andelen). För tio år sedan, 2006, var andelen kvinnliga professorer 22%. Tio år tidigare, 1996, var den endast 14%. I snitt är utvecklingen alltså ytterst positiv, samtidigt som förändringstakten inom många ämnen fortsatt är alltför långsam. Men det är svårt att se hur ens ett regeringsdirektiv ska kunna råda bot på detta. Att sätta radikalt högre mål utan att indikera hur de ska kunna genomföras på rätt sida om lagens råmärken är att riskera ett slag i luften. Lärosätena har redan tänjt på sina lagliga möjligheter.

Men åter till UKÄ, som är i hetluften också på andra sätt dessa veckor. I fredags hölls det första dialogseminariet för rektorer och kvalitetssamordnare kring det nya kvalitetssystemet. Ett motsvarande seminarium hålls den 8 juni, och dagen därpå blir det seminarium med fokus på utvärderingen av lärarutbildningarna. Förutsättningarna har långtifrån varit de bästa. Universitetskanslern gjorde, på den förra regeringens uppdrag, en utmärkt utredning som mynnade ut i ett förslag till kvalitetssystem inte olikt det danska, där det är lärosätenas egna kvalitetssäkringssystem som står i fokus och där anpassningen till European Standards and Guidelines, som ska möjliggöra ett svenskt återinträde i ENQA, också är helt central. Den politiska svajigheten gjorde dock att utbildningsutvärderingarna, som i kanslerns förslag enbart skulle ha skett på förekommen anledning, nu gjorde ett bredare återtåg som en av fyra komponenter. Hängslen och livrem, alltså, och en risk för inflation i utvärderingar. Det som nu imponerade var att UKÄ på kort tid ändå lyckats hantera detta omöjliga uppdrag, och så smidigt som någonsin möjligt skapa en helhet för att inte lamslå sektorn. Det kvalitetsdrivande elementet står i fokus, liksom dialogen med universitet och högskolor. Det är en tydlig och medveten förändring i Universitetskanslersämbetets syn på sitt uppdrag – ”granskning för utveckling”, lyder nu mottot – vilket är hoppingivande för lärosätena.