Det är hög tid för den debatt som först nyligen kommit igång i Sverige, om de vetenskapliga förlagens roll i relation till de nya kraven på open access och open science. Frågorna har på sistone blivit synliga i offentligheten bland annat genom Farshid Jalalvands gästbloggar i Curie och i en artikelserie i Sydsvenskan.
Grundtanken med open access är ju att forskningsresultaten ska göras fritt tillgängliga för alla. Det är en god tanke när teknikutvecklingen nu gjort det möjligt att tidskrifter inte längre behöver tryckas och transporteras och inte heller fysiskt tillhandahållas i bibliotek. Det borde göra det möjligt att omedelbart göra aktuella forskningsartiklar öppet tillgängliga – en demokratifråga av rang.
Tanken är god, men utfallet blev mindre gott. Idag betalar universiteten både för att forskarna ska få artiklar publicerade och för att få tillgång till tidskrifterna, där det sistnämnda som förr handlade om fysisk tillgång nu bara gäller elektronisk. Resultat: kostnaderna för universiteten skenar, och inget har blivit bättre – utom för förlagen.
De stora kommersiella förlagen, exempelvis Elsevier, utnyttjar vad som i praktiken innebär en monopolställning och ökar därmed snabbt sina priser. Här gäller det att universitetssektorn agerar samlat. Exempelvis i Holland agerade universitetens samarbetsorgan genom hot om bojkott, och lyckades så förhandla till sig ett väsentligt bättre avtal.
Att förlagen kan inta denna monopolställning har att göra med tidskrifternas status. Denna skapas och upprätthålls genom att starka forskare publicerar bra artiklar där. Detta skulle kunna brytas av forskarna, så som exempelvis för ganska länge sedan skedde inom partikelfysik, då Elseviers dominerande ställning bröts. Det ökande fokus på bibliometri idag gör att fokus på tidskrifters status snarare stärker förlagens ställning. Antalet Nature- eller Scienceartiklar bedöms idag ofta som mått på forskares eller forskarmiljöers kvalitet. Givetvis har förlagen all anledning att underblåsa sådana bedömningar.
Det är viktigt att veta att det samtidigt finns alternativ. Ett av dem är arXiv, som startade redan 1991 inom ramen för en helt annan publiceringskultur. Där läggs de allra flesta artiklar inom bl a fysik ut före publicering, fritt tillgängliga. Det är ett alternativ till tidigare spridning av sk preprints. Ingen sakkunniggranskning sker före utläggning på arXiv, men efter publicering i tidskrift läggs informationen om detta ut. Ett exempel på hur det kan se ut:
http://arxiv.org/list/cond-mat.supr-con/new
Det som förlagen kan bistå med som inte tillhandahålls av arXiv och motsvarande är givetvis sakkunniggranskning och kvalitetskontroll. Men det är inte ett arbete som de själva utför – det görs av forskarna, som regel utan ersättning. De kommersiella förlagen utgör därmed i praktiken en bromskloss i systemets mitt, som hejdar den öppna spridningen av forskningsresultat, till stort förfång för både forskarvärld och allmänhet.