Jag har tillbringat några dagar i Paris – i 34 graders värme – på internat med SUHF:s styrelse, där vi besökt OECD och UNESCO samt IAU (International Association of Universities).
OECD:s enhet för högre utbildning utgör en anspråkslös del av den jättelika organisationen. Det hindrar inte att ambitionsnivån är hög i det nya arbete som kommer att påbörjas under 2017, och som består av två inbördes relaterade delar. Dels inleds ett större benchmarkingprojekt som ska mäta kvaliteten i de olika medlemsländernas skilda system för högre utbildning, förklara kvalitetsskillnader dem emellan och ge goda exempel. Projektet ska omfatta både styrning och tillgängliga resurser, och handla både om utbildning, forskning och samverkan. Den sistnämnda kallar man ”engagement”, vilket tycks lova ett brett angreppssätt, men när det kommer till kritan är de tänkta indikatorerna högst konventionella; det handlar främst om patent och licenser, om spinoff- och startup-företag. Dels påbörjas också en djupanalys av olika områden av betydelse för högre utbildning, där det första gäller anpassningen till arbetsmarknaden, som även den kommer att mätas på systemnivå i utvalda länder. Det är slående i vilken grad OECD:s arbetssätt är rent kvantitativt. Klart står också att analysen som regel stannar vid den nationella nivån. Därmed blir tyvärr resultaten också av begränsat värde (annat än som slagträn i utbildningspolitiska debatter) i den mån man inte lyckas finna metoder för att spjälka upp dem på lägre nivåer. Samtidigt är det en enorm utredningsapparat som här sätts igång, delvis överlappande andra pågående utvärderings- och rankningsprojekt.
UNESCO, som tidigare hade en hel division för högre utbildning, har nu krympt till en betydligt mindre sektion med blygsamma sju medarbetare. De arbetar med kvalitetssäkring, inte minst regionalt –bland annat i Afrika där endast 20 länder idag har nationella kvalitetssäkringsorgan – men organiserar till exempel också en stor internationell konferens på temat kvalitet i högre utbildning 2018, med ambitionen att blicka bortom 2030. Ett annat stort område gäller frågor om tillgodoräknande och mobilitet, allt i syfte att stödja internationaliseringen. Här finns både fem regionala konventioner och sedan 2011 också en global konvention, som alla utom USA har ratificerat. Frågor om IT i högre utbildning är ett tredje nyckelområde. Hur kan IT-användningen bidra till att uppfylla det fjärde målet för hållbar utveckling, om utbildning för alla, i syfte att nå nya kategorier av studenter och för att främja det livslånga lärandet? Slutligen driver sektionen också programmet UNESCO chairs, som nu firar 25 år, med 650 innehavare över hela världen.
International Association of Universities grundades 1950 som en frivilligorganisation knuten till UNESCO. Organisationen huserar idag högst upp i UNESCO-byggnaden, med strålande utsikt. IAU, som idag har 640 medlemmar i 130 länder, samlar såväl nationella organisationer av SUHF:s typ som enskilda universitet och högskolor – Stockholms universitet är ett av idag åtta svenska lärosäten som är medlemmar. IAU:s kansli har för närvarande 15 medarbetare, med en diger agenda. Man arbetar med kunskapsspridning och analys, med databaser och publikationer, med utbildning, rådgivning och nätverksbyggande. Flera projekt under åren har varit SIDA-finansierade, bland annat ett utvecklingsprojekt för utbildning på forskarnivå i Afrika. Vid den kommande kongressen i Bangkok i november ska en ny strategi för de närmaste fyra åren antas, med fokus på frågor om hållbar utveckling inom högre utbildning, på internationaliseringsfrågor ur globalt perspektiv och på värdebaserat ledarskap i förändringstider.
Som alltid är det nyttigt att få tillfälle att i globalt perspektiv reflektera över det svenska sammanhang där vi verkar. Som ofta slås jag då av vilken potentiell styrka vi har i vårt svenska system där den enskilda kursen utgör basenheten; i den övriga världen brottas UNESCO idag med problemet hur man, till förmån för det livslånga lärandet, alls ska kunna locka lärosäten att erbjuda annat än bara programstudier. Vid Stockholms universitet har vi som bekant den största andelen fristående kurser i landet. Givetvis bör vi reflektera noga över utbud och dimensionering, ett viktigt arbete som redan intensivt bedrivs inom områdena. Samtidigt leder den stora mängden fristående kurser till problem med genomströmningen, vilket är en av våra stora utmaningar. En annan utmaning rör det internationella nätverksarbetet, som ger en viktig ram och ett stöd till det internationella arbete som våra forskare och lärare redan bedriver som en självklar del av sin verksamhet. Men det gäller att prioritera rätt i den stora mängd av organisationer och andra möjligheter som står till buds. Stockholms universitet stärker nu stödet till internationaliseringsarbetet genom att Maria Wikse, efter 10 år vid Riksbankens jubileumsfond, den 1 oktober återvänder till Stockholms universitet som ”Head of International Affairs”. Det är en viktig strategisk uppgift för framtiden, och Maria hälsas varmt välkommen!