Ny resursutredning

Så är då forskningspropositionen beslutad, och på måndag blir den offentlig. För oss som noga följt framväxten av regeringens forskningspolitik är huvuddragen vid det här laget väl kända. Men det blir naturligtvis intressant att få ta del av de exakta skrivningarna.
”Starka och ansvarstagande universitet och högskolor” är ett återkommande ledord. Uttrycket är tveeggat. I festtalsretoriken kan det nyttjas som en beskrivning av sakernas tillstånd, för att i nästa stund hållas fram som något som inte är förhanden men som är målet för regeringens politik att åstadkomma.

Den senare tolkningen präglade Helene Hellmark Knutssons debattartikel i SvD i onsdags om den utredning för ett nytt system för styrning och resurstilldelning som ska tillsättas under 2017. Ministern påpekar helt riktigt att en utredning av tilldelningssystemet på grund- och avancerad nivå länge har efterlysts inom sektorn och även föreslagits av Kåre Bremer i Ledningsutredningen 2015. Det system som nu tas fram ska ge stöd och incitament för att utveckla verksamheten i enlighet med riksdagens och regeringens mål för utbildning och forskning – inkluderande samverkan, som särskilt lyfts fram, även detta ett återkommande tema för regeringen.
Det nuvarande systemet, skriver ministern, har vissa fördelar genom att det visar tillit till lärosätena, i linje med regeringens allmänna strävan mot tillitsbaserad styrning. Men tilliten blåser snart förbi, ty därefter konstateras något svepande att ”genom åren har det framförts kritik mot bland annat lärosätenas förmåga att dimensionera utbildningar utifrån behovet av kompetensförsörjning”. Här bortser ministern dock från Lars Haikolas utredning Högre utbildning under 20 år, som tvärtom konstaterade att lärosätena i allt väsentligt klarar dimensioneringsproblematiken väl. Den obalans mellan högre utbildning och arbetsmarknad som finns avser framför allt vård- och lärarutbildningar – och här får ju lärosätena tilldelade uppdrag från regeringen. Emellertid finns här också omfattande rekryterings- och genomströmningsproblem, som bland annat beror på sådant som den sänkta kvaliteten i skolan och läraryrkets försämrade status.
Den stora nyheten om den kommande utredningen är dock att den inte bara ska avse resurstilldelningsmodellen för grund- och avancerad nivå, utan även omfatta forskning och utbildning på forskarnivå. Här sägs, återigen svepande, att tidigare modell lett till att ”resurser har samlats vid ett fåtal lärosäten” samt att den haft negativ påverkan bland annat på utbildningen på forskarnivå. Att utbildningen på forskarnivå idag minskar i omfattning beror emellertid på att forskarutbildningen kraftigt fördyrats genom att doktorander anställs under hela studietiden, utan att resurserna ökat.
Ministerns huvudpoäng, att den största delen av forskningsresurserna återfinns vid ett fåtal lärosäten, är dock inte resultatet av ett bristfälligt resurstilldelningssystem. Det är forskningssystemets logik. En internationell utblick kan vara på sin plats: överallt i världen finns stora, forskningsstarka universitet och mindre lärosäten, där även de senare inte sällan kan ha en stark forskningsbas inom några områden. Andelen stora, forskningsstarka universitet per invånare är knappast större i andra starka forskningsländer än i Sverige – ungefär ett på miljonen. Det är svårt att inte läsa mellan raderna att utredningens syfte är att fördela medlen jämnare, i linje med ett annat av ledorden: utbildning och forskning i hela landet.

Det är lätt att hålla med vad gäller utbildning, och att den behöver vara forskningsanknuten. Knäckfrågan är hur denna forskningsanknytning ska säkras. Ett sätt vore att knyta de mindre högskolorna forskningsmässigt till de stora universiteten, som ju finns i hela landet, från Lund till Luleå. Att däremot smeta ut forskningsresurserna över alla landets lärosäten är ett hot mot kvaliteten i landets forskning och skulle innebära ett slöseri med statens medel. De stora universiteten har ett stort ansvar för att föra forskningen framåt. De bär också ett tungt och ökande ansvar för forskningens infrastrukturer. Om de utarmas riskerar Sverige, istället för starka och ansvarsfulla lärosäten, att få ett antal jämnsvaga lärosäten utan möjlighet att ta ansvar, som inte kan hävda sig i internationell konkurrens.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s