Som jag nämnde i min förra blogg tillbringade jag slutet av förra veckan i Glasgow på en workshop med Magna Charta Observatory på temat ”Fundamental and Institutional Values in Practice”. Dokumentet Magna Charta Universitatum, som innehåller grundläggande principer för akademisk frihet och institutionell autonomi, liksom gällande sambandet mellan forskning och högre utbildning, signerades i Bologna 1988, vid 900-årsjubileet för Bolognauniversitetet – Stockholms universitet hörde till de ursprungliga undertecknarna. Idag omfattar Magna Charta 805 universitet i 85 länder, med bas i Europa men med växande spridning över världen. I denna workshop var vi 35 deltagare från 19 länder, och det blev intensiva och givande dagar.

Varför är värdefrågor viktiga för universiteten? Frågan behöver knappast ställas i en tid där inte bara universitetens kärnvärden, utan också många av våra grundläggande demokratiska värden sätts i fråga. Den mynnar dock ut i konstaterandet att dessa frågor är värdelösa om de inte fullt ut är integrerade i och anammade av universitetens verksamhet. Tomma värdeord tjänar ingen. Hur kan vi då bättre omsätta våra kärnvärden, både de fundamentala som formulerats i Magna Charta-dokumentet och de institutionella som kännetecknar oss som enskilda lärosäten, i praktiken? Det var dessa frågor vi diskuterade under workshopen, såväl vad gäller ledning och styrning, rekryteringar, forskning och utbildning som studentmedverkan. Diskussionerna gick från det övergripande till det konkreta, från möjligheterna att genom arbetet med värdefrågor på ett bättre sätt stärka, implementera och kommunicera universitetens strategier till de praktiska processer där det sker i vardagen på våra lärosäten. En stor del av diskussionen handlade om etikfrågor: om vetenskaplig integritet och om etiska frågor i utbildningen. Vi fick ta del av många goda exempel, och det är också nyttigt att dela med sig av perspektiv över nationsgränserna. Vi delar många erfarenheter – men det finns också skillnader som tjänar till att sätta det egna systemet i relief. Exempelvis är problemen med indikatorer som tydligt fokuserar enbart på mätbarhet tydliga: de riskerar att leda till ett ”spelbeteende” där forskarna anpassar sig efter systemet, i värsta fall med blufftidskrifter, eller i alla händelser genom gråzoner: med forskning publicerad i mer tveksamma kanaler. Vi enades sist och slutligen om att själva processen för att identifiera våra kärnvärden är minst lika viktig som värdena i sig själva. Den måste ledas och stödjas uppifrån, men förankras bottom-up. Inte minst viktigt är att studenterna engageras, för att vi ska kunna fylla vår dubbla uppgift som lärosäten, att både utbilda och forska.