Det har varit en vecka i forskningsinfrastrukturens tecken. Igår var det deadline för årets ansökningsomgång till Vetenskapsrådet för nationella och internationella infrastrukturer. Det innebar också premiär för den nya processen för konsortiebildning mellan sökande, med krav på betydande medfinansiering från lärosäten vad gäller nationell infrastruktur och där rektor söker. Även om processen inte varit helt enkel är det en mycket positiv utveckling i riktning mot större samarbete och gemensamma prioriteringar mellan lärosätena.
I fredags var jag i Lund, där jag dels träffade universitetsledningen, dels besökte de stora infrastrukturanläggningarna MAX IV och ESS – den sistnämnda är ju fortfarande en byggplats. För MAX IV är finansieringsfrågan framöver kritisk; dels saknas 100 mnkr till driften, dels behövs en utbyggnad med nya strålrör för att anläggningen fullt ut ska kunna utnyttja den unika potentialen. Här siktar man inte minst på internationell finansiering.
För ESS är den internationella finansieringen för själva byggnationen klar, mestadels genom in kind-bidrag, men driften är ännu inte säkrad. 100 utländska universitet finns på en referenslista, men svenska lärosäten har hittills inte varit tillräckligt involverade i dialogen. Ett undantag är SSF:s goda initiativ till en neutronforskarskola. För både MAX IV och ESS är lärosätenas engagemang av största vikt; det naturvetenskapliga området vid Stockholms universitet tar nu fram en strategi för utnyttjandet av båda dessa infrastrukturer.
Idag står ett besök på SciLifeLab på agendan. De har besök av sitt International Advisory Board, och ett möte med rektorerna för värduniversiteten ingår i programmet. Även här är det av största vikt att SciLifeLab fungerar fullt ut både som nationell infrastruktur och som forskningscentrum, och såväl för hälsa som miljö. Här har de fyra värduniversiteten en helt central uppgift.