Apropå #metoo

#metoo, #tystnadtagning, #visjunger ut – kraften i den rörelse mot sexuella trakasserier som nu startat är oerhörd. Den drivs underifrån, av de drabbade. Däri ligger också dess stora styrka – och det var på tiden att det hände. Hittills har det dock främst handlat om medie- och kultursektorn.

Men som i alla sammanhang där det finns maktförhållanden inblandade är högskolesektorn givetvis i riskzonen, även om det här hittills inte skett något spontanupprop – men det kan säkert hända. Inte minst SvD har aktivt bevakat högskolesektorn och även publicerat ett antal artiklar om trakasserier där. Som rektor för landets största utbildningsuniversitet, med 28 000 helårsstudenter men betydligt fler individer eftersom många studerar deltid, och med 1800 doktorander och 5500 anställda, kan jag bara konstatera att det är självklart att det förekommer sexuella trakasserier och andra oacceptabla beteenden också inom denna sektor, och därmed förstås inom ett så stort lärosäte som Stockholms universitet. Självklart har vi ett ansvar för trakasserier mellan studenter på lärosätet. Sådant hamnar emellanåt i våra disciplinnämnder. Vid Stockholms universitet har vi haft två ärenden sedan 2010, där båda lett till beslut från nämnden om avstängning av berörd student men i bägge fallen också lett till att förvaltningsrätten, efter överklagande, upphävt universitetets beslut. Lärares eller andra anställdas oacceptabla beteenden gentemot studenter eller kollegor är likaså givetvis i högsta grad lärosätets ansvar. När sådana anmäls utreds de alltid enligt gällande lag, och i enlighet med de fastställda rutiner som finns på Stockholms universitet; utredningar som där så krävs följs av konkreta åtgärder.

Det krävs både generellt goda arbetsmiljöer och ett gott ledarskap för att kunna förhindra osunda kulturer att växa fram där trakasserier kan frodas. Här ligger ett stort ansvar inte minst på våra prefekter att proaktivt hantera dessa frågor. Vi har en bra rutin för anmälningar och hantering av trakasserier av olika slag, men den kräver att problemen faktiskt anmäls. Här vet vi inte vilket mörkertal som finns. Låt mig göra det klart en gång för alla: vid Stockholms universitet får det aldrig vara acceptabelt med någon form av sexuella eller andra trakasserier, och dåliga kulturer härvidlag får aldrig någonsin accepteras. Vi har ett kollektivt ansvar för att se till att så inte sker. Låt oss också axla det gemensamt.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s