SULF:s nya rapport Ett spel för galleriet? Om anställningsprocesserna i akademin lyfter fram en av de viktigaste frågorna för universitet och högskolor: våra processer för att rekrytera lärare och forskare. Genom att undersöka anställningar under ett halvår vid tre fakulteter – Lunds tekniska högskola, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet – kommer man fram till att det finns ett genomgående mönster med korta utlysningar, få sökande, snabb handläggning och interna tillsättningar – med andra ord, att det kan finnas en misstanke att en omfattande del av processerna kan vara riggade för att rekrytera vissa personer. Man kan invända mot en del metodaspekter, som att det dras en godtycklig gräns vid fem sökande, eller vid tre veckors handläggningstid. Men det hindrar inte att rapporten pekar på ett av de största problemen i det svenska universitetssystemet: att rekryteringsprocesserna, istället för att vara öppna och förutsättningslösa, ofta är individinriktade och favoriserar lokala kandidater.
I rapporten konstateras att det finns systematiska skillnader mellan de olika fakulteterna i granskningen. Dem avstår jag från att kommentera här – viktigast är den principiella frågan. Det är lätt att instämma i Mats Ericsons konstaterande i förordet, att resultaten är av betydelse för kvaliteten i forskning och utbildning, för rättssäkerhet, antikorruption och tillit till det offentliga och för akademisk mobilitet. Likaså är det lätt att instämma i de tre åtgärdsförslag som riktas till lärosätena, att säkerställa mer långsiktiga budget- och verksamhetsplaneringsprocesser, att skapa rutiner som omöjliggör riggade utlysningar och att säkerställa tydliga, transparenta och rättssäkra rekryteringsprocesser inom de interna kvalitetssäkringssystemen.
När jag själv tillträdde som rektor betonade jag att jag ser rekryteringsbesluten som våra viktigaste beslut, och våra strategier slår fast att våra anställningsprocesser ska vara öppna och transparenta. Jag har upprepat detta åtskilliga gånger sedan dess, och även betonat behovet av långsiktigt tänkande och mod i vårt rekryteringsarbete.
Ett antal åtgärder har också genomförts under de senaste fem åren. Först Gunnar Svenssons visstidsanställningsutredning, betingad av att vi då låg i topp avseende andelen visstidsanställda. Med en rad efterföljande åtgärder ledde den till en stor minskning. Dock fick jag häromåret signaler om att visstidsanställningarna återigen ökat, vilket vi nu följer upp från ledningen. Frågan måste ständigt bevakas så att inte den för universiteten i sig viktiga möjligheten till visstidsanställning missbrukas.
Våra båda områden, det humanvetenskapliga och det naturvetenskapliga, fick också i uppdrag att se över sina rekryteringsprocesser och rutiner, vilket bland annat lett till ett ökat antal lärarförslagsnämnder och till att provföreläsning och intervju nu är regel inom hela universitetet vid rekrytering av lärare.
År 2015 tog vi fram statistik över våra rekryteringar till läraranställningar under den gångna femårsperioden, dvs anställningar som biträdande lektor, lektor eller professor (visstidsanställda undantagna). Vi undersökte bland annat andelen disputerade vid SU, och vilka som haft SU som närmast föregående arbetsplats. (Den nu aktuella SULF-rapporten har kravet på två år på annat håll för att inte räknas som intern sökande.) Av totalt 222 anställningar inom det humanvetenskapliga området (H, J och S-fakulteterna) hade då 101 disputerat vid SU och 87 hade haft SU som sin närmast föregående arbetsplats. Motsvararande siffror för det naturvetenskapliga området (N-fakulteten) var totalt 64 anställningar varav 12 disputerat vid SU och 18 haft SU som närmast föregående arbetsplats. Det finns dock ingen anledning att slå sig för bröstet. Att lämna individfokus till förmån för öppenhet och transparens i anställningsprocesserna är en kulturförändring, och sådana tar som bekant tid. I det pågående centrala strategiarbetet står rekryteringarna fortsatt i fokus. Det är ett pågående arbete, som alla med ledningsuppdrag inom universitetet och inte minst jag som rektor, oförtrutet måste fortsätta att bedriva.