Forskning på gott och ont – det var rubriken på Formas frukostseminarium på Nobelmuseet idag, där jag deltog i en panel modererad av GD Ingrid Petersson, tillsammans med övergångsregeringens minister för forskning Helene Hellmark Knutsson, professor Olle Häggström från Chalmers och Jessika Nihlén Fahlström från Uppsala universitet, universitetslektor i biomedicinsk etik.

Hela det moderna samhället är, på gott och ont, präglat av vetenskapens explosiva utveckling. Vetenskapen har gett oss dagens avancerade teknik. Via upplysningstidens idéarv har den lett fram till det demokratiska samhället, som idag sätts ifråga och utmanas på många håll i världen av populistiska krafter. Inte ens vetenskapens goda följder är idag alltså oomstridda. Men vetenskap och utveckling har också i förlängningen gett oss de problem som nu hotar hela vår existens, som kärnvapenhotet och klimathotet. Paradoxalt nog är det problem som också bara kan lösas med vetenskapens hjälp. Det ställer krav på, och utmanar forskarsamhället.

Forskningen ses ofta som något gott i sig, eller något neutralt, som kan brukas till både goda och mindre goda syften. Gensaxen, Crispr-Cas9, är ett exempel på ett forskningsresultat med enorm potential. EU-domstolen beslutade dock nyligen att likställa genomediteringstekniken med den äldre GMO-tekniken, och därmed ytterligare starkt begränsa möjligheten att använda genmodifierade grödor i EU. Beslutet mötte starka protester från forskarhåll, då det inte är baserat i aktuell forskning utan tvärtom grundat på okunskap och obefogad rädsla. Samma genteknik sägs nu samtidigt ha använts i Kina, där ett par tvillingflickor fötts med en utslagen gen för att göra dem immuna mot hiv-smitta, såvitt känt utan föregående diskussion eller prövning. En svensk kommentar i DN menade att en orsak kan vara önskan från forskarlaget att vara först ut med gentekniska ingrepp på människor.

Även industri- och företagsfinansierad forskning har sina risker. I en artikel i New York Times för ett par år sedan beskrevs ett fall där forskare anlitats av agrokemiska företag för att undersöka orsaken till massdöd hos bin. Men när resultaten gått emot vad som passat företagen har konfidentialitetsklausuler åberopats och forskare hindrats från att offentliggöra sina resultat. En brittisk forskare berättade att han accepterat forskningsmedlen under stark press från det egna universitetet – i Storbritannien rankas ju universiteten efter forskningens nytta och påverkan på industri och samhälle.

Allt detta visar på behovet av både granskande system och av ett kontinuerligt kvalitetsarbete där etiska aspekter alltid måste vägas in.

Men både den kinesiska genforskaren och den brittiska biforskaren pekar tydligt mot den kritiska frågan om incitamentsstrukturer. Idag råder fokus på synlighet, genomslag och snabba resultat i forskningen. Det medför också stora risker.

Öppen vetenskap är ett möjligt svar på den här utvecklingen, och ytterst en demokratifråga. Omställningen till öppen vetenskap kräver också förändrade incitamentsstrukturer. Såväl öppen vetenskaplig publicering och öppna forskningsdata skapar transparens och ökar möjligheterna för såväl granskning som reproducerbarhet.

Idag, när mänskligheten står inför utmaningar och möjligheter av en omfattning och en komplexitet som aldrig förr, behövs mer än någonsin öppenhet och transparens och en levande diskussion om forskningens kvalitet och dess villkor.