Klimatutmaningar – globalt och lokalt

Så är då klimatmötet i Katowice avslutat. Vi befinner oss idag globalt i en paradoxal situation, där vetenskapens framsteg och upplysningens ideal å ena sidan lett till det moderna demokratiska samhällets framväxt, men å den andra också till de två övergripande hot som riskerar att undergräva själva dess existens: kärnvapenhotet och klimathotet.

I en tid av politisk oro och förvirring är en grundläggande fråga vem som har ansvar för vad. Ett enkelt svar på frågan ur ett klimatperspektiv är att var och en är ansvarig för sitt eget agerande, och dessutom för den politiska påverkan som kan leda till de avgörande åtgärder som kräver internationella överenskommelser, inkluderande ekonomiska styrmedel. Ett stort problem som uppstått under senare tid är populismens och klimatförnekarnas ökade politiska inflytande.

Det är därför mycket glädjande att mötet i Katowice, trots de oenigheter som ledde till förlängning, ändå till sist lyckats nå en överenskommelse om hur Parisavtalet rent praktiskt ska implementeras. Överenskommelsen har brister men innebär att FN-processen att begränsa klimatförändringarna kan fortsätta. Det är viktigt, ett sammanbrott hade varit förödande. Att vara överens om visioner är förhållandevis lätt, men när det kommer till konkreta åtgärder kan det lätt bli värre. I Parisavtalet 2016 rådde bred enighet om nödvändigheten att begränsa temperaturökningen till 1,5-2° C. Av IPCC:s uppföljningsrapport i höstas, som beställdes i Parisförhandlingarna 2016, framgick det helt klart att det är mycket ont om tid – 12 år är det tidsspann som nämns – för att lyckas begränsa ökningarna till 1,5° C. Om så inte sker bedöms följderna bli mycket allvarliga. Nu finns en plan – även om vissa problem bara bordlagts. Ett viktigt steg har tagits, och framförallt har ett sammanbrott undvikits. Förutsättningar finns nu för ett fortsatt arbete för att begränsa och hantera de klimatförändringar som kommer. Utmaningen är svår och kan bara hanteras genom ett accelererat internationellt samarbete baserat på insikten om klimathotets allvar.

Vad är då universitetens roll? Flera forskare, liksom många studenter, har med rätta påpekat vår helt centrala betydelse härvidlag, och jag välkomnar varmt dessa appeller. Som vanligt handlar det framför allt om våra huvuduppgifter: forskning, utbildning och samverkan i klimatrelaterade frågor. Universiteten behöver inte minst stå redo för att förmedla trovärdig kunskap till beslutsfattare. Här ligger Stockholms universitet i framkant, genom vårt breda klimat- och miljöarbete, med Bolincentret för klimatforskning, Stockholms resilienscentrum och Östersjöcentrum, för att bara nämna tre exempel. Därutöver behövs också givetvis ett starkt eget miljöarbete. Stockholms universitet är miljöcertifierat och arbetar därmed för ständig förbättring vad gäller vår både direkta och indirekta klimat- och miljöpåverkan. Att forskare och studenter reagerar och agerar är också mer än välkommet som en sporre i detta arbete.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s