Universitetsstyrelsemöten, Aarhus och Stockholm

I förra veckan, över den svenska nationaldagshelgen, var jag på Fyn på internat med styrelsen för Aarhus universitet, där jag är ledamot sedan ett år. Det var fullmatade dagar med fokus på universitetets pågående strategiarbete.
Som utgångspunkt för detta fick vi bland annat ta del av en intressant analys av internationella tendenser: Den globala bristen på kompetens inom vissa särskilda områden – exempelvis inom IT och inom STEM (naturvetenskap, teknik och medicin) – är en utmaning för lärosätena, samtidigt som digitaliseringen ställer nya krav på utbildningarna. Det livslånga lärandet står i fokus världen över. Samtidigt ökar kraven på universiteten, där finansieringen av utbildning pressas eller urholkas, där den fria forskningen hotas av allt fler riktade, tematiska satsningar och där universiteten förväntas bidra alltmer till samhällets ekonomiska tillväxt. Slutligen är också den globala maktbalansen rubbad – Kina har idag fler forskare än USA och Asien rycker upp starkt på rankningslistorna. Rika universitet ”köper” forskare med starka cv, och USA med flera etablerar sig i allt högre grad i andra länder. Övergången till öppen vetenskap är i sig en utmaning med bland annat nya krav på forskningsdatalagring.
Det är en analys jag i hög grad delar. Över huvud taget är det ett stort privilegium att få sitta i styrelsen för ett systeruniversitet i ett nordiskt grannland. Jag är övertygad om att det är till gagn för bägge parter – jag bidrar med mina erfarenheter, och får i min tur både inspiration och nyttig kunskap som jag kan ta med mig tillbaka hem.
Idag hade vi också vårterminens sista styrelsemöte på Stockholms universitet. Viktigast på agendan var beslutet om universitetets remissvar på styr- och resursutredningen, som det finns anledning att återkomma till. En annan viktig punkt var den interna uppföljningen av utfallet från 2018 i olika dimensioner. Vi kan konstatera att universitetet kommer väl ut vad gäller externa forskningsmedel, att vi ligger väl till vad gäller olika mått för personal, såsom andelen disputerade lärare eller andelen kvinnor av nyrekryterade professorer (som var 44% för åren 2017-18). Sämre står det till med prestationsgraden i våra utbildningar, där vi underpresterade under 2018 och har ett prognosticerat underskott även för 2019. Här krävs krafttag för att styra om resurser på ett klokt sätt, så att vi återigen kan fylla vårt utbildningsuppdrag. Att behöva betala tillbaka medel till statsmakterna är inte hållbart, när vi samtidigt nu i rask takt – och helt enligt plan – förbrukar vårt ackumulerade myndighetskapital.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s