I måndags hade jag glädjen att på Nobelmuseet välkomna deltagarna till det tredje och sista seminariet inom MIRAI-samarbetet mellan Japan och Sverige, finansierat av STIINT, som sedan pågick i Stockholm och Uppsala under tisdag till torsdag. En höjdpunkt förra året var seminariet i Tokyo, som sammanföll med firandet av 150-års-jubileet för de japansk-svenska diplomatiska förbindelserna. Även detta seminarium blev lyckat, med planer för en nystart.
Under tisdagen var det SUHF:s arbetsgivardag på KTH, då Arbetsgivarverkets nye generaldirektör Gunnar Holmgren inledde med att tala om den statliga arbetsgivarpolitiken i dagsläget, där han gjorde det väldigt tydligt att han räknar med lärosätena, vilket är utomordentligt positivt – så har inte alltid varit fallet. I övrigt innehöll dagen två teman, autonomi och internationalisering, båda på agendan för oss lärosäten och med stora, aktuella eller potentiella, implikationer för vår arbetsgivarpolitik.
På onsdagen höll Arbetsgivarverket så sin arbetsgivardag, med landets generaldirektörer inklusive rektorer närvarande. Den inleddes av civilminister Lena Micko och avslutades av statsminister Stefan Löfven, en ovanligt ministertät uppställning.
Samma kväll deltog jag i en paneldebatt arrangerad av Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO) om sexuella trakasserier inom högskolan, tillsammans med bland annat ministern för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans och generaldirektören för Universitets- och högskolerådet (UHR) Karin Röding, som inledde med att berätta om den rapport UHR tagit fram i ämnet. Klart är både att mycket gjorts – och att mycket återstår att göra. Särskilt värdefullt var att doktorandernas röst – som hör till den mest utsatta gruppen inte bara vad gäller sexuella trakasserier, utan gällande maktfrågor inom akademin i stort – blev hörd genom ordföranden i SFS doktorandkommitté Pil Maria Saugmann.
Under torsdagen deltog jag i en panel vid Ingenjörsvetenskapsakademien, arrangerad av forskningsrådet Formas, apropå en rapport som österrikaren Dr Michael Stampfer gjort om det svenska forskningssystemet, med fokus på såväl universitet och högskolor som forskningsfinansiärer, i syfte att belysa hur kvaliteten ska kunna ökas i svensk forskning. Det är bra med en internationell genomlysning – men samtidigt problematiskt att dra generella slutsatser med tanke på att det finns så stora skillnader mellan olika lärosäten inom det svenska systemet – och mellan de många finansiärer som ingår i vårt fragmenterade finansieringslandskap.
Torsdagens paneldebatt utgjorde samtidigt en brygga till fredagens sammanträde med Regeringens forskningsberedning, där jag är en av ledamöterna. Denna gång låg fokus just på de inspel till den forskningspolitiska propositionen som kommit från de statliga forskningsfinansiärerna – VR, Formas, Forte, Vinnova – som alla var inbjudna att kort introducera sina inspel. Därefter vidtog en intern diskussion med fokus på klimat och jämställdhetsfrågor. Viktigt för framtiden blir här att fokusera på de kritiska gränssnitten mellan grundforskning, tillämpning och innovation, liksom på de olika aktörernas roller inom forskningssystemet i stort. Sverige tål inte att forskningssystemet som helhet utarmas, och framför allt inte att grundforskningen, som utgör förutsättningen för framtida tillämpningar, skjuts i sank. Det är av största betydelse att dessa frågor framgent kommer att hanteras med skärpa och tydlighet inom beredningen.