Inge Jonsson in memoriam

Beskedet att Inge Jonsson den 31 januari gått ur tiden vid 91 års ålder, efter en kortare tids sjukdom, väcker stor sorg hos oss alla som haft förmånen att få lära känna honom i olika sammanhang – och allra främst går tankarna givetvis till hans närmaste.

Efter sin filosofie doktorsexamen 1961 verkade Inge Jonsson under åren 1973-1994 som professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Om hans forskargärning bär andra bättre vittnesbörd, men det står klart att han etablerade sig som en av de verkligt framträdande svenska humanisterna. Som prorektor 1984-1988 och rektor 1988-1994 rönte han stor uppskattning för sin handlingskraft och sitt engagemang, men också för sin lyhördhet och anspråkslöshet – många var de internationella delegationer som häpnade över en cyklande rektor. Under sin tid i ämbetet etablerade han traditionen med rektors prefektmöten i Spökslottet – karakteristiskt för hans vilja till dialog med och inom kärnverksamheten; att dessa blivit en oundgänglig del av hans efterträdares kontinuerliga kontakt med prefekterna visar på hans framsynthet som akademisk ledare.

Personligen har jag varit bekant med Inge sedan barnsben. Jag kan inte glömma, när jag längre fram påbörjade mina studier i humaniora, hur han som dåvarande dekanus för Historisk-filosofiska sektionen höll ett inledningsanförande – ett verkligt brandtal för vikten av humanistisk vetenskap. Senare har jag lärt känna honom framför allt i Vitterhetsakademien, vars preses han var 1994-2003, och i Sällskapet de 17. Bland hans nära nog oräkneliga hedersuppdrag ryms ett antal ordförandeskap – exempelvis för Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond, Militär/Försvarshögskolan, Bokförlaget Natur och kultur, Wenner-Gren-stiftelserna – och som ordförande i Samfundet de Nio blev han kvar ända till kort före sin bortgång.

Varje år efter universitetets installations- och promotionshögtid sände Inge ett handskrivet tackbrev till rektor med sin karakteristiska piktur – alltid personligt formulerat, med stor omsorg och eftertanke. Jag hann motta sju sådana brev – varav ett istället var en ursäkt då han på grund av sjukdom inte haft möjlighet att närvara – men det som blev det sista var nog också det allra vackraste, och uttryckte hans djupa lojalitet med sitt universitet och hans glädje över de unga forskarna: ”Det är alltid en stor glädje att bli påmind om hur de traditionella formerna kan förena känslan av samhörighet med en stark förnimmelse av pånyttfödelse. ”

Inges överflödande rika mått av kunskap, hans uttrycksmässiga pregnans och hans stora generositet har tjänat som inspiration för många. Stockholms universitet minns honom med glädje och tacksamhet.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s