Idag är det inte bara Nobeldagen, utan också FN:s internationella dag för mänskliga rättigheter. Scholars at Risk och Stockholms akademiska forum bjöd i morse in till frukostseminarium om akademisk frihet och yttrandefrihet – och det kunde knappast vara mer passande än just på Nobeldagen. Forskning i Nobelklass kräver akademisk frihet för att fritt kunna verka. 

Under de senaste veckorna har samtidigt frågorna om akademisk frihet och yttrandefrihet hamnat i skarpare fokus än vad någon tidigare kunde ha anat – här syftar jag givetvis på Dr Ahmedreza Djalali, den i Iran dödsdömde KI-läkaren och forskaren. Att en svensk medborgare, med familjen i Sverige, som greps i samband med att han befann sig på en vetenskaplig konferens om katastrofmedicin i sitt forna hemland, dömts till döden under högst summariska juridiska omständigheter och på grundval av ett erkännande under tortyr, och nu står inför hotet om omedelbart verkställande av straffet, ligger förstås helt bortom vad vi kunnat föreställa oss, och konsekvenserna om straffet faktiskt verkställs går knappast att överblicka. Dr Djalalis omedelbara frigivning är ett oavvisligt krav från akademin. 

För ett par veckor sedan deltog jag som nyvald ledamot i mitt första General Council i Magna Charta Observatory, en organisation vars uppdrag är att värna just de akademiska kärnvärdena autonomi och akademisk frihet, som stöds av ett nätverk av i dagsläget mer än 900 universitet från 88 länder som undertecknat överenskommelsen Magna Charta Universitatum. Vid det mötet stod Scholars at Risks viktiga arbete i fokus, och Dr Djalalis situation nämndes bland de viktigaste frågorna. Klart är – också om man ser bortom Djalalis specifika och fasansfullt aktuella fall – att dessa frågor generellt är viktigare än på mycket länge. De har under många år uppfattats som självklara, och oomstridda, även för många totalitära regimer som åtminstone ögonskenligen har velat uppfattas som anhängare av dessa grundprinciper. Kina har samtidigt under senare år skärpt universitetens restriktioner, ursprungligen för att bannlysa ”västerländska värderingar”, och nu än tydligare inte minst genom utvecklingen i Hongkong. Nu vill president Lukasjenko i Belarus också exempelvis underkänna resultat från kurser vid europeiska universitet som tagits av belarusiska studenter inom ramen för Bolognautbyten, eftersom de uppfattas som ”ideologiska”, och studenter och akademiker har i likhet med många andra medborgare gripits under protesterna under synnerligen oklara omständigheter. På liknande sätt har president Erdogan i Turkiet ju tidigare massavskedat rektorer, forskare och lärare vid landets universitet som uppfattats som regimkritiska. Dessa utgör några exempel från senare tid – vi vet alla att det finns betydligt fler runtom i världen, också inom Europa. 

Arbetet både för att hävda de akademiska kärnvärdena och yttrandefriheten i allmänhet, och för att bistå forskare som drabbats på olika sätt av den samhälleliga polariseringen, är bland det viktigaste vi kan engagera oss i som akademiker. Utan en fri akademi hotas våra samhällen av totalitarismens spöke. Vi måste som lärare kunna utbilda nya generationer av fritt tänkande samhällsmedborgare som inte tvekar att ta till orda när de ser orättvisor eller förtryck. Vi måste som forskare själva kunna analysera det samhälle där vi befinner oss och dess utmaningar, och bidra med att peka ut möjliga vägar framåt. Vi måste som lärosäten också fylla vårt viktigaste samverkansuppdrag för demokratin, att erbjuda inte bara fria utbildningar utan också fri debatt, med högt i tak. Allt detta är idag stora utmaningar. 

Men om vi inte har autonoma lärosäten som förmår stå upp för den akademiska friheten, som inkluderar yttrandefriheten och det kritiska tänkandet, är vi som samhällen riktigt illa ute. Vi får aldrig ge efter för totalitära samhällens orimliga krav. Vi måste värna våra friheter och möjligheter att beforska, undervisa om och diskutera också kontroversiella frågor, inte minst rörande de många samhällsutmaningar vi idag globalt har att hantera.