Det finns ett avsnitt i den forskningspolitiska propositionen som inte så ofta har nämnts i debatten. Det återfinns inom ramen för samhällsutmaningen ”ett demokratiskt och starkt samhälle”, och rubriken är ”Åtgärder mot hat och hot mot forskare och andra anställda inom universitet och högskolor”. Tragiskt är att det alls behöver stå där – men än mer tragiskt att frågan bara blivit mer aktuell under de två månader som gått sedan proppen presenterades. När statsrådet Matilda Ernkrans tidigare i veckan träffade landets rektorer och förvaltningschefer talade hon om ett hot mot demokratin. 

Konstateras kan att debattklimatet i samhället har hårdnat på senare år. Idag trakasseras ofta personer som på olika sätt deltar i det offentliga samtalet, inte minst i sociala medier – och bland dessa personer ingår en rad forskare. Men under den senaste tiden har det allt oftare framkommit att hatet och hoten inte bara är något som forskarna utsätts för utifrån, från anonyma nättroll, utan att de också angrips direkt av forskarkollegor. Här har en absolut gräns överskridits för vad som kan tolereras inom ramen för forskarsamhället. Animerade debatter och vasst formulerade meningsskiljaktigheter i akademiska sakfrågor – ja. Personpåhopp av olika slag, hat, hot och trakasserier – nej! 

SUHF genomför för närvarande en nationell kartläggning, tillsammans med SULF och Nationella sekretariatet för genusforskning, av forskares utsatthet. Men att kartlägga är inte nog, även om det är viktigt eftersom mörkertalet av allt att döma är stort. Inte heller är det nog att fördöma, även om det också är nödvändigt av rena anständighetsskäl. 

Vi behöver framför allt värna det öppna kunskapssökandet och kunskapsspridningen. Vi måste främja en kultur vid våra lärosäten där kritiskt tänkande går hand i hand med nyanserade argument och respekt för meningsmotståndaren. Annars riskerar vi att undergräva själva fundamentet för vår egen verksamhet: den akademiska friheten, som är förutsättningen för fri forskning.