Vetenskapsrådet har jämte Formas, Forte och Vinnova på regeringens uppdrag den 1 juni lämnat förslag till en ny modell för kvalitetsbaserad resursfördelning. Modellen presenterades vid Stockholms universitets styrelsemöte den 4 juni, och jag deltog också i förra veckan som inbjuden gäst under VR:s styrelseinternat där frågan diskuterades ytterligare. 

Tiden har varit extremt knapp – totalt 2,5 månader – från det att uppdraget gavs till leverans, vilket, i kombination med att uppdraget förutsatte samråd med lärosätena, gjort det i princip omöjligt att genomföra. Detta har dessvärre också satt sina spår i finansiärernas förslag, som efter informella konsultationer med SUHF:s medlemslärosäten nu möter bred kritik från majoriteten av lärosätena, trots en generellt positiv syn på profileringsarbete i sig – men detta bedriver vi ju samtidigt alla, kontinuerligt, utifrån våra ytterst olika utgångspunkter. Det finns många olika synpunkter och farhågor, alltifrån att redan etablerade profilområden vid stora lärosäten ska sopa golvet med konkurrenterna till att principen ”ett profilområde per lärosäte” ska gå på tvärs mot verklig kvalitet. Det som samtliga lärosäten dock är fullständigt överens med finansiärerna om är behovet av en uppstartsfas, som i praktiken skjuter upp det skarpa genomförandet ett år i tid. Detta är en absolut förutsättning för att den föreslagna nya modellen alls ska kunna medföra någon högre kvalitet i forskningen, vilket ju är drivkraften bakom propositionens numera av riksdagen beslutade förslag. SUHF har nu gått in till utbildningsdepartementet med en skrivelse som betonar nödvändigheten av en planeringsperiod.

Från Stockholms universitets perspektiv har vi identifierat en betydande risk för att finansiärernas tolkning av propositionens förslag i själva verket innebär en övertolkning. I propositionen betonas att målsättningen med modellen är ”att premiera hög kvalitet i forskning men också att i ökad utsträckning premiera strategisk profilering och prioritering av forskning där förutsättningarna bedöms vara bäst för forskning av högsta internationella kvalitet vid universitet och högskolor. Modellen ska alltså ge bättre incitament till forskningsmiljöer av hög kvalitet. […] Den grundläggande principen för kvalitetsbaserad fördelning är hög vetenskaplig kvalitet. Vid bedömning av vad som är forskning av hög kvalitet ska internationellt vedertagna kriterier som tar hänsyn till kvalitet inom samtliga forskningsområden tillämpas. I detta ingår kvalitet i sam­verkan med det omgivande samhället som en viktig komponent i bedöm­ningarna.”

Huvudproblemet, som jag ser det, med finansiärernas förslag är att det i praktiken likställer strategier, kvalitet i forskning och kvalitet i samverkan, vilket inte stämmer överens med proppens förslag och riksdagens beslut att vetenskaplig kvalitet ska vara grundläggande. Ett ytterligare problem i förslaget är att bedömningen av vetenskaplig kvalitet grundas på lärosätenas beskrivning av den. Det rimmar illa med tanken att internationellt vedertagna kriterier ska tillämpas. Lärosätena ska ge underlag för bedömning men det borde inte vara lärosätenas beskrivningar som ska bedömas. I själva verket förs även här in ett mått av bedömning av strategier och planer. Förslaget likställer också vikten av strategier med vikten av forskning, medan formuleringen i proppen tycks betrakta den strategiska profileringen som ett möjligt instrument i den mån det gynnar forskning av högsta internationella kvalitet. Förslaget likställer även vikten av samverkan med vikten av forskning och avviker därmed från betoningen av att kvalitet i samverkan ska ingå som en viktig komponent.

Förslaget riskerar långsiktigt att innebära en kraftig styrning av forskningen i och med att man likställer vikten av samverkan med vikten av forskning. Samverkan är oerhört viktig och ska finansieras väl – där förutsättningar för samverkan av hög kvalitet finns. Men samverkan är mångfacetterad och kan inte bedömas utifrån generella kriterier. Många av de för samhället allra viktigaste forskningsresultaten kommer från grundforskning med svag samverkan med samhället då forskningen utförs. Det finns ofta en lång tidsförskjutning mellan forskningsresultat och nytta. Förslaget hotar därmed långsiktig grundforskning. Det föreslås att systemet ska utvärderas, och det är mycket viktigt att denna utvärdering blir skarp. Före genomförande bör även en omvärldsanalys göras. Hur förhåller sig förslaget till systemen i de mest framgångsrika forskningsländerna? Frågan är också huruvida centrala strategier och planer som sådana verkligen är det som bäst styr och främjar forskningen. Erfarenheten visar snarare att bra förutsättningar, starka rekryteringar inom väl valda områden (vilket i sig är strategiskt) och effektiva och bra processer för detta är vad som är viktigt för att utveckla excellenta forskningsmiljöer. Ett ökande krav på planer och strategier riskerar snarare att byråkratisera verksamheten och flytta fokus inom universiteten från att göra det som är verkligt viktigt till att skriva planer.

Angående betygskriterier anges slutligen i förslaget att ansökningarna bedöms mot ”i förväg uppställda kriterier som är lika för alla och som utvecklas i dialog med lärosätena. Målrelaterad bedömning och betygssättning innebär dock alltid ett mått av tolkning. För att fungera måste kriterierna tolkas rimligt lika av alla de som gör bedömningarna och sätter betygen.” För bedömning av vetenskaplig kvalitet finns förvisso allmänt accepterade kriterier, dock ämnesberoende. Men att finna meningsfulla kriterier för strategier och samverkan torde vara mycket svårt, och omöjligt att få acceptans för inom vetenskapssamhället. Förslagsvis borde sådana mer svårbedömda aspekter snarare utvärderas i efterhand, utifrån sina effekter. Vi hoppas nu framför allt att förslaget inte forceras fram, vilket skulle riskera att innebära en drastisk kvalitetsförsämring, och ser i övrigt fram mot en fortsatt öppen dialog i dessa, för Sverige som forskningsnation såväl som för de enskilda lärosätena, högrelevanta frågor.