Forskningspolitiken vs utlänningslagen

Sommarens ändringar i utlänningslagen har medfört konsekvenser som riskerar att bli helt fatala för internationella doktorander och unga forskare, och som därmed hotar Sveriges position som framstående kunskapsnation. 

I den forskningspolitiska propositionen från december 2020 konstaterar regeringen att ”andelen utländska doktorander som stannar i Sverige bör öka. Det är viktigt att skapa förutsättningar för att både rekrytera och behålla den kompetens denna grupp besitter”, och senare i samma stycke nämns de nya reglerna per den 1 januari 2020 om uppehållstillstånd för forskning och studier inom högre utbildning, en reform som ”syftar till att locka fler studenter, forskare och andra högkvalificerade personer till Sverige och underlätta för dem som har utbildats i landet att stanna kvar och arbeta här” (2020/21:60, s 123). Det är en klok och offensiv forskningspolitik. 

Nu rycker emellertid utlänningslagens krav på ”viss varaktighet”, ifråga om kravet på ekonomiskt självförsörjande, undan mattan på många doktorander och unga forskare. Av Migrationsverket har begreppet tolkats som ”en visstidsanställning om minst 18 månader från den dag då ansökan prövas” (RS/084/2021). Doktoranderna kan därmed inte ens längre räkna med att få fullfölja sin forskarutbildning i Sverige under rimliga villkor, medan nydisputerade inte längre har möjlighet att med hjälp av ”bryggfinansiering” efter disputationen kunna säkra en flerårig post-doc eller motsvarande. 

I ett upprop från SULF, Fackförbundet ST och SFS doktorandkommitté konstateras att: ”Omöjligheten att säkra ett långsiktigt eller permanent anställningsavtal kommer att leda in doktorander och andra forskare i en ond cirkel av en serie tillfälliga uppehållstillståndsförlängningar från Migrationsverkets sida…” – i synnerhet som det inte är ansökningsdatum utan prövningsdatum som räknas, vilket omöjliggör planering för den enskilda forskaren. Dessutom har lagen införts med omedelbar tillämpning – det vill säga att doktorander som kommit till Sverige under helt andra förutsättningar nu finner sina villkor drastiskt försämrade. 

Det som här riskeras är inte bara en faktisk kompetensförlust, utan också Sveriges långsiktiga rykte som en attraktiv utbildnings- och forskningsnation. Inte enbart doktorander och unga forskare, utan också masterstudenter, lär dra öronen åt sig när ryktet om dessa försämrade villkor sprider sig internationellt. Det är en förlust av talang och kompetens Sverige inte har råd med. 

Forskningspropositionen är beslutad av riksdagen. Det betyder att samma riksdag, i konsekvensens namn, bör införa ett undantag för doktorander och unga forskare från kravet på att vara ekonomiskt självförsörjande i den snäva mening som Migrationsverket definierat. Här står Sveriges alla lärosäten eniga, och SUHF kommer att inom kort lämna in en skrivelse med denna innebörd till regeringskansliet. 

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s