Så har då det 26:e mötet under FNs klimatkonvention, COP26, avslutats i Glasgow. Det har varit svåra och långa förhandlingar och det kommer att ta tid att analysera exakt vad länderna har kommit överens om och hur detta kan förstärka det globala samarbetet för att nå målet med en global uppvärmning som stannar vid 1,5 grader. 

Huruvida mötet ska betraktas som en framgång eller ej råder det delade meningar om. Klart är dock att flera viktiga resultat uppnåddes. För första gången nämns fossila energikällor vid namn i ett slutdokument från klimatförhandlingarna vilket delvis förändrar spelplanen vad gäller arbetet med och ansvaret för att minska utsläppen. Det finns även tydliga skrivningar om behovet av att snabbare minska kolanvändningen (även om slutformuleringen, till mångas besvikelse, blev ”fasa ner” istället för ”fasa ut”) och även att minska på subsidier till fossila bränslen. Även frågan om klimatanpassning fick större uppmärksamhet jämfört med tidigare, säkerligen ett resultat av de allt värre effekterna av olika typer av extremväder som har kunnat observeras under senare tid. Nu ska länderna arbeta med att ta fram ett globalt mål för klimatanpassning och öka finansieringen till de fattiga länder som drabbas hårdast. Viktigt var också att Parisavtalets regelbok äntligen blev klar, efter många års komplicerade förhandlingar. Det betyder att det nu finns ett färdigt, tydligt ramverk för det globala samarbetet vilket inte minst är viktigt när det gäller att styra investeringar och finansiering i rätt riktning.

Samtidigt visar flera analyser att de åtaganden som har presenterats bland annat i ländernas nationella planer inte räcker för att nå målet och att det dessutom går alldeles för långsamt. Finansieringsfrågor fortsätter att ligga som en våt filt över förhandlingarna, inte minst när det gäller den komplicerade frågan om kostnader för direkta förluster och skador och vem som bär ansvaret för dem. När det gäller flera av de viktiga initiativ som presenterades, tex arbetet med att säkerställa att global avskogning upphör fram till 2030 och att minska på metanutsläppen, så handlar det om ”upp till bevis”. Kommer länderna att leverera resultat i enlighet med sina löften och hur kan det följas upp? 

Frågan är om globala möten av detta slag har någon betydelse för oss som universitet? Jag tror det. På samma sätt som det finns en växande förväntan på att ett land som Sverige ska ligga i absolut framkant när det gäller omställningen till fossilfrihet finns en förväntan på universiteten att göra detsamma. Detta låg till grund för beslutet om Stockholms universitets klimatfärdplan från december 2020. Vi förbinder oss där att uppnå koldioxidneutralitet 2040, vilket innebär att utsläppen av växthusgaser måste minska med i genomsnitt fem procent per år under de kommande 20 åren. Allt fler lärosäten i Sverige och världen driver på i samma riktning, och SUHF har just fattat beslut om rekommendationer för ett klimatramverk. 

Men framför allt påminns vi om universitetens kärnuppdrag: att leverera högkvalitativ forskning och högre utbildning. Det är ett uppdrag av direkt relevans för alla de utmaningar, och möjliga lösningar, som ramat in diskussionerna vid COP26. Stockholms universitet har stark klimatrelaterad forskning som spänner över båda våra vetenskapsområden, och ett antal forskare från SU deltog vid konferensen. Genom samarbeten i Sverige och internationellt bidrar vi med kunskap och kompetens för att samhället bättre ska kunna hantera klimatförändringarna – och samtidigt öka takten för att utveckla ett fossilfritt och resurseffektivt samhälle. Våra utbildningar lägger grunden för morgondagens kunskapssamhälle. De studenter som lämnar universitetet idag kommer att vara mitt i sin karriär när Sverige och världen ska ha uppnått klimatmålen. Det belyser vårt stora ansvar som universitet, här och nu, för att utveckla den kompetens som behövs för att nå målen.