Det är en intensiv vecka för landets lärosäten, givetvis främst på grund av terminsstarten men också för ledningarna. Vi har haft den årliga ”Steningevikskonferensen” som i år återigen måst hållas i digitalt format – en konferens arrangerad av UKÄ inom ramen för deras uppdrag gällande ledningsutveckling för universitet och högskolor – där utbildningsdepartementet deltar för att presentera aktuella frågor, och det finns tillfälle till dialog. Där deltog nu både statsrådet Anna Ekström, statssekreterare Samuel Engblom och ett antal övriga medarbetare från departementet. I sak var innehållet som framfördes detsamma som när den nya departementsledningen i december för första gången träffade SUHF:s rektorer – men det speciella med ”Steningevik” är att statsrådet inte bara levererar sitt budskap, utan även öppnar för dialog, vilket säkert kan vara nog så utmanande. Alla rektorer var närvarande i år, och flera tog också tillfället i akt att ställa frågor och föra fram sina synpunkter. ”Steningevik” är, som statsrådet påpekade, närmast mytiskt – det har blivit en unik arena som det finns all anledning att värna i tider av bristande tillit och positioneringar av olika slag i samhället. 

Detsamma gäller fredagens dialogseminarium mellan forskningsfinansiärer och lärosäten, som har utvecklats från att ha varit en arena enkom för att diskutera finansieringsmässiga teknikaliteter i form av den så kallade SUHF-modellen, till att avhandla gemensamma forskningspolitiska frågor. Under den tioårsperiod som jag varit verksam i universitetsledningen – varav nu nio år som rektor – har det skett en tydlig ökning av sådana frågor där det är helt nödvändigt med samråd och samsyn mellan finansiärer och lärosäten, inte sällan också explicit efterfrågat av regeringen, exempelvis beträffande öppen vetenskap eller det nya systemet för kvalitetsbaserad resursfördelning. I år handlar seminariet om meritering och meritbedömning ur nationellt och internationellt perspektiv, och om Sveriges strategi för Horisont Europa. 

Gemensamt både för ”Steningevik” och dialogseminariet är att det står klart att frågorna sträcker sig långt utöver det nationella perspektivet, och det är förstås inget nytt. Vi som sektor måste förhålla oss till den internationella arenan – det påmindes vi inte minst om när EU-kommissionens ”European Strategy for Universities” offentliggjordes tidigare i veckan, som blir föremål för många dialoger framöver, närmast ett seminarium med European University Association i veckan som kommer. Strategin trycker mycket på den europeiska dimensionen i högre utbildning och forskning, på universitetens betydelse för den gröna och den digitala omställningen men också som fyrbåkar för europeisk kultur och europeiska värden, samt deras roll i att driva EU:s ledande roll globalt. Mycket av det som sägs är givetvis både samt och viktigt – lärosätena är, och ska vara, drivande i de stora samhällsförändringar i Europa och världen som vi befinner oss mitt i – men det tydligt eurocentriska perspektivet är inte oproblematiskt. Universitet och högskolor får aldrig bli instrumentella, aldrig gå ärenden för specifika, regionala, politiska intressen. Vårt uppdrag är globalt, och trots de svårigheter detta innebär måste vi ytterst sträva mot att värna de akademiska kärnvärdena för alla lärosäten världen över, liksom vår öppna samverkan i forskning och högre utbildning över alla nationella gränser.