I veckan som gått anordnade STINT ett seminarium om vetenskapsdiplomati. De har tagit fram en rapport författad av Stefan Kuhlmann och Ewert Aukes, båda verksamma vid University of Twente i Nederländerna och ledande experter på området. Rapporten, Science Diplomacy in and for Sweden, konstaterar att Sverige har en stark tradition av diplomatiskt initiativtagande – till exempel det så kallade ”Swedish Initiative” i FN som ledde fram till den nu femtioårsjubilerande miljökonferensen i Stockholm 1972. De konstaterar också att det pågår olika former av vetenskapsdiplomati i praktiken, men att fältet är differentierat, för att inte säga fragmenterat, och att en diskurs kring vetenskapsdiplomati lyser så gott som helt med sin frånvaro, förutom att dess betydelse framsynt betonas i Internationaliseringsutredningen. 

Författarna föreslår etablerandet av ”a strategic intelligence clearing house”, ett obundet forum gemensamt för alla intressenter, som kan erbjuda utrymme för utbyte och samordning. De hänvisar till Internationaliseringsutredningens förslag om en plattform för internationalisering – en sådan har nyligen etablerats med UHR i spetsen och med samtliga övriga berörda myndigheter förutom universitet och högskolor, samt tre lärosätesrepresentanter och företrädare för SFS. Bland de prioriterade frågorna för plattformen återfinns ansvarsfull internationalisering, en fråga som STINT drivit starkt och som har nära släktskap med vetenskapsdiplomatin. Plattformens sammansättning gör dock att den knappast är ägnad att fungera som det forum som rapporten efterlyser – men kanske kan en bredare sammansatt gruppering knyta an till det arbete som redan är planerat att göras. 

I en paneldebatt som följde på presentationen av rapporten framgick att ingångarna till ämnet är vitt skilda beroende på perspektiv, exempelvis om arbetet bäst bedrivs top-down eller bottom-up eller vad det ska fokusera på. Från rektorsperspektivet lyfte jag fram att lärosätena dagligen bedriver vetenskapsdiplomati i praktiken, utan åthävor eller behov av någon särskild handpåläggning. Forskningen är i grunden internationell och forskare kan inte sällan mötas över politiska och ideologiska barriärer mellan nationer. Samtidigt gäller det naturligtvis att inte vara naiv i internationell samverkan; det är viktigt att forskarna inte tas som gisslan i ett diplomatiskt spel som kan riskera forskningens frihet.  

Det är komplexa frågor. Själv hoppas jag att STINT-rapporten ska fungera just som den är avsedd: som en motor i utvecklingen av ett viktigt område relaterat till våra internationella forskningsutbyten, särskilt viktigt i tider då internationella konfliktlinjer skärps och gränser snarare tenderar att slutas.