Det finns all anledning att välkomna den pågående debatten kring de höga kostnaderna för vetenskaplig publicering – som under senare tid ökat dramatiskt – och hur den ökade publiceringstakten kan leda till sänkt kvalitet. Den ursprungliga debattartikeln, av Maria Bengtsson och tolv kollegor, riktar sin udd mot MDPI, ett uppstickarförlag med öppen tillgänglighet men aggressiv marknadsföring och ifrågasatt kvalitet, som idag är det fjärde största förlag där svenska forskare väljer att publicera sig, efter Elsevier, Wiley och Taylor & Francis. Men kvalitetsproblemet är betydligt större än så, vilket Gustav Nilsonne också påtalar i sin replik i veckan som gick. Repliken är särskilt välkommen eftersom den tar upp den kastade handsken för att föra debatten vidare inom forskarvärlden, där den hör hemma. Grundfrågan framöver bör vara just hur akademin bäst kan ta tillbaka ägarskapet över det vetenskapliga publiceringssystemet och dess kvalitet.