Efter det långa uppehåll som förorsakades av pandemin har Stockholms universitet nu – efter en första högtid i maj för nya professorer och doktorer från det akademiska året 2019-20, som skulle ha promoverats i september 2020 då allt var nedstängt – genom två ytterligare högtider två dagar i rad ”hunnit i kapp” – i förrgår med en högtid för året 2020-21, och igår med en årshögtid som återigen traditionsenligt kunde hållas sista fredagen i september, för 2021-22.
Akademiska högtider är inte lika något annat. De består av idel symboler och ceremonier, med tal och musik. Men framför allt bygger de på möten. Här möts generationer av forskare och lärare, från jubeldoktorer till nya doktorer. Här möts fakulteter, med sina olika traditioner. Här möts den lokala universitetskulturen och de gäster som kommer från andra lärosäten eller helt andra sammanhang. Här möts, först och sist, människor både inom och utanför akademin.
Dessa högtider är givetvis till för att fira våra festföremål, med vars och ens bidrag till universitetets verksamhet. Men de är lika viktiga för att ge möjlighet att stanna upp och för en stund reflektera över vårt uppdrag. Som jag också särskilt betonade i mina tal är det viktigare än på länge i de turbulenta tider där vi nu befinner oss: ”att med långsiktighet och kritiskt tänkande utveckla och främja den vetenskapliga kunskapen och att öppet dela forskningsresultat och forskningsdata, för att främja transparens och reproducerbarhet”.
Vid sidan av autonomi och akademisk frihet, själva fundamentet för all akademisk verksamhet, är kunskap, upplysning och sanningssökande de kärnvärden som Stockholms universitet gjort till sina. Vid sidan av alla individuella insatser är det också det övergripande uppdraget för universitetet som förtjänar att firas, särskilt i en omvärld där dessa kärnvärden är hotade från många håll.
Mina varmaste lyckönskningar till alla som promoverats och installerats, som fått medaljer och priser! Mitt varmaste tack också till ceremonimästaren, hennes medarbetare och de studentmarskalkar som gjort dessa högtider möjliga!

Pingback: 221009 – Dekanbloggen