Utbildningspolitik under omstöpning

Under den ovanligt intensiva vecka som gått har vi fått en ny utbildningsminister, Mats Persson (L) med Maria Nilsson som statssekreterare. Det har varit tämligen tyst om högre utbildning och forskning under hela valkampanjen, och Tidöavtalet ger bara enstaka glimtar.

I avtalet utlovas bland annat ett nationellt forskningsprogram om psykisk hälsa och suicidprevention, forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa och särskilda forskningsmedel till området sociala insatser mot unga i kriminalitet. Dessutom framgår att en ny energiforskningsproposition ska presenteras där ”energiforskningen läggs om i grunden”. Hur rimmar det med forskningens frihet? Och att ”klimatpolitiken måste stämmas av mot forskningen och baseras på fakta” borde väl vara en självklarhet?

På utbildningssidan sägs att lärosätenas omställningsuppdrag ska stärkas. Det har dock knappt sjösatts och det är svårt att sia om utfallet och de eventuella undanträngningseffekter av nya studenter det kan medföra. Frågan behöver noga bevakas. Lärarutbildningen ska återigen utvecklas – det ska den ju varje gång en ny regering tillträder – nu med höjda antagningskrav, ökat fokus på ämneskunskap och koncentration av ämneslärarutbildningen till de ”högst rankade” lärosätena inom respektive område. Slutligen ska socionomutbildningen ”reformeras” för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment. Från ett annat lärosäte kom kommentaren att detta redan ingår i utbildningen. Mer allmänt kan sägas att det inte längre råder armslängds avstånd när politiken i praktiken är inne och petar i kursplanerna utan någon som helst föregående process.

Utmärkt är däremot att avtalet uppmärksammar frågan om särskilda bestämmelser för doktorander och forskare gällande möjligheten till uppehållstillstånd efter en viss tids sammanhängande anställning.

Flera har kommenterat att det inte finns någon minister med forskning utpekad i sin titel. Detsamma gällde dock när Anna Ekström tillträdde som utbildningsminister. Hon bemötte denna kritik med att begreppet ”utbildningsminister” är det ursprungliga namnet på departementschefen, vars portfölj om inget annat anges omfattar såväl högre utbildning som forskning. Av detta bör således inga förhastade slutsatser dras om nedprioritering av forskningen. Återstår att se hur det nya statsrådet kommer att profilera politiken på området.

SUHF har haft sin förbundsförsamling i veckan, och från alla universitet och högskolor ser vi fram mot en dialog med den nya departementsledningen. 

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s