Universitetsstyrelsen har i veckan hållit sammanträde och fattat beslut om budget för 2023, med vissa förbehåll då regeringen ju presenterar sin budgetproposition först på tisdag. Där väntas dock inga tillskott, och vissa satsningar som gjordes under pandemin upphör också i år. Det allmänna ekonomiska läget är ju dessutom bistert, liksom överallt i samhället, beroende framför allt på inflationen som påverkar universitetets kostnader – exempelvis genom konsumentprisindex (KPI) som innebär indexuppräkning på befintliga hyreskontrakt – och därtill på ökande kostnader, inte minst på el och värme. En betydande höjning av enhetshyran är alltså att vänta inför 2023 – men exakt hur stor den blir beslutas först när oktober månads KPI, som ligger till grund för indexuppräkningen, blir känd. Tillsammans med det universitetsinterna projektet Ekonomi i balans innebär allt detta ett verkligt stålbad för universitetets verksamhet. 

Liksom kollegor vid andra lärosäten som genomgått liknande ekonomiska prövningar – både i Sverige och i andra länder – kan jag samtidigt konstatera att det inte helt och hållet är av ondo. Det kan fungera som en nyttig övning i att prioritera och vässa verksamheten. En expansion till varje pris, bara för att det finns möjlighet, är inte nödvändigtvis bra. Att pröva och ompröva, för att verkligen säkerställa att anställningsbesluten är långsiktigt strategiska – och att ibland avstå – höjer tvärtom kvaliteten. Det är lätt att vara för snabb, när resurser finns, att rekrytera utan att reflektera. Jag syftar primärt på våra läraranställningar – inte på postdok- eller doktorandanställningar.

Vad gäller de senare är det nu inom flera fakulteter ett verkligt problem att de måst hållas nere under flera år. Återväxten är alarmerande låg på flera håll, och det beror inte på svårigheten att rekrytera utan enkom på medelsbrist. Styrelsen har nu särskilt framhållit vikten av att lyfta fram behovet av ökad doktorandrekrytering som ett mål i universitetets centrala strategier, som också var uppe till diskussion i styrelsen och som beslutas i december. Forskningsmiljöer kräver återväxt för att förbli vitala. Här behövs alltså en aktiv omprioritering trots de knappa resurserna.