Aula Magna har under den gångna veckan fyllt 25 år, och det har även traditionen med magisterpromotioner – den första hölls just i den splitternya aulan i november 1997. I fredags var det åter dags, med prorektor som talare. Det är alltid en stor glädje att få använda vår vackra aula i olika sammanhang av betydelse, inte minst när den är överfylld av entusiastiska nyexaminerade masterstudenter och deras anhöriga. 

Tidigare i veckan hölls också i aulan den första föreläsningen i en serie om barns rättigheter, tillägnad Drottning Silvia och hennes arbete kring dessa frågor och arrangerad av Stockholms universitets Barnrättscentrum. Drottningen deltog själv mycket aktivt på plats. Marta Santos Pais, barnrättsexpert som bland annat under tio år tjänstgjort som FN:s särskilda sändebud för frågor om våld mot barn, höll en kraftfull föreläsning som belyste det stora allvaret i dagens situation med världens många krigs- och krishärdar där barnen ofta blir de mest utsatta – men som även vågade ingjuta visst hopp genom att visa på de många krafter som verkar för att främja barnrätten runtom i världen. Hennes föreläsning följdes av två kortare inlägg om barns rättigheter i kristider, av Rebecca Thorburn Stern och Aoife Daly. Avslutande talare var universitetsstyrelsens ordförande Mats Melin. 

Vi har även under veckan haft besök av Wallenbergstiftelserna, som befinner sig på turné till de universitet som tar emot deras bidrag. Denna gång låg följaktligen särskilt fokus på deras stora satsningar under de senaste åren på materialvetenskap för hållbar utveckling och på datadriven livsvetenskap, med flera forskarpresentationer bland annat inom dessa områden, och en informell lunch med forskarna i Mezzaninen i Aula Magna. Men det fanns också utrymme för en kort presentation av Stockholms universitet och för dialog med ledningen i viktiga frågor, såsom grundforskningens betydelse, forskningsinfrastrukturer och deras finansiering och mer allmänt om forskningsfinansiering i framtiden. Wallenbergstiftelsernas aktiva dialog med forskarsamhället är och förblir unik, inte minst i att de också involverar företrädare för universiteten i styrningen av sina stora programsatsningar. Det förvandlar universiteten från passiva bidragsmottagare i inbördes konkurrens, till aktiva partners med gemensamt ansvar för att se till att programmen blir framgångsrika. Det, om något, är (som det berömda villkoret föreskriver för KAW:s bidrag) landsgagneligt.