Idag, på Nobeldagen, är det vetenskapens och litteraturens stora fest. Efter två års uppehåll i Nobelfirandet är det särskilt glädjande att på nytt kunna samlas för att hylla pristagarna – i förrgår med Nobelkonsert, igår med den traditionsenliga mottagningen till deras ära och idag med själva kulmen på festligheterna, prisutdelning och bankett. 

Det är rekord i antal pristagare som är på plats i Stockholm, eftersom även pristagarna från de två senaste åren bjudits in till årets Nobelfirande. Dessutom är det för Stockholms universitets del rekord i pristagarbesök, med inte mindre än 18 pristagare som gästar universitetet i en rad olika sammanhang – alltifrån de officiella Nobelföreläsningarna som anordnas av KVA till en rad föreläsningar och seminarier med årets och tidigare års pristagare som olika institutioner bjudit in till, både under veckan som gått och i början av nästa vecka. Det är en vitamininjektion för hela universitetet, inte minst för studenter och unga forskare, när pristagarna generöst delar med sig såväl av sin vetenskapliga kunskap som av sin rika erfarenhet. 

Men det finns alltid smolk i glädjebägaren. Svenskt Näringsliv offentliggjorde nyligen sin reformagenda för svensk högre utbildning och forskning. Vad gäller den sistnämnda konstaterar de att svensk forskning hamnat på efterkälken, och levererar en rad handfasta tips för hur man ska komma till rätta med situationen, bland annat en innovationspremie omfattande 25% av basanslaget för forskning, en kraftig acceleration av den beslutade, men ännu inte ens genomförda profilområdesreformen samt inrättande av ett nytt svenskt toppuniversitet, gärna en amerikansk filial. Analysen är ett faktum – men slutsatserna enligt min uppfattning felaktiga. Jag har redan i ett tidigare seminarium med Svenskt Näringsliv polemiserat mot dem. 

Det var därför särskilt intressant att i dagens DN läsa KVA:s ständige sekreterare Hans Ellegrens debattartikel i samma ärende. Även han delar analysen, men hans recept är ett annat. Han försvarar primärt den förutsättningslösa forskningen, och har också tre helt andra råd: att staten ska kraftsamla sina begränsade resurser, det vill säga att koncentrera resurserna till de ”miljöer som har störst chans att generera resultat och kunskap som kan komma samhället till nytta”, att lärosätena ska kraftsamla och prioritera fördelningen av forskningsmedel samt att de ska prioritera sin kärnverksamhet. Det förstnämnda är förstås statens ansvar att hantera. De två senare är universitetens frågor, och här håller jag helt med Ellegren. Nya medel används alltför ofta till att anställa fler, istället för att ge dem som anställs vettiga förutsättningar att bedriva sin forskning. Här har vi vid Stockholms universitet exempelvis grundprincipen att alla läraranställningar ska vara fullfinansierade, och det bör vara en självklarhet att nyanställda lärare också ska förses med rimliga möjligheter att kunna bedriva sin verksamhet. Ellegren påtalar också att förvaltningarna tenderar att växa. Sant är att lärosätenas status som myndigheter allt oftare innebär krav av olika slag, som inte sällan medför behov av expansion. Vid Stockholms universitet försöker vi tillämpa principen ”good enough”, det vill säga att vi givetvis måste uppfylla lagkraven men inte alltid måste vara bäst i klassen. Dock kan man invända att förstärkningar av förvaltningen inte bara har sin grund i den ängslan Ellegren tycker sig se hos det akademiska ledarskapet att inte göra fel, utan att det idag ställs krav, exempelvis på informationssäkerhet, som i högsta grad har bäring på kärnverksamheten och som måste prioriteras för forskningens skull.  

Det är bra att debatten förs, och både välkommet och viktigt att Nobeldagen inte bara kastar ljus över pristagarnas gärning utan också över vetenskapens villkor.