Astrid Söderbergh Widding

Universitetsstyrelsen har fattat beslut om nya strategier för Stockholms universitet 2023-2026. Det är ett övergripande dokument som beskriver universitetets grundläggande värden och uppdrag samt anger en färdriktning för de kommande åren. Det ska visa vilka vi är, vad vi vill och vart vi är på väg – det viktigaste av allt i en tid då inte bara universiteten, utan även kunskapen generellt, befinner sig i en korseld av motstridiga åsikter och krav från många håll. 

Utöver kärnvärdena från Magna Charta Universitatum – autonomi och akademisk frihet – har universitetet sedan tidigare identifierat kunskap, upplysning och sanningssökande som värden som tillsammans kännetecknar just Stockholms universitet. Nytt för i år är även att fyra strategiska områden pekas ut, som sammanfattar vårt uppdrag och som strukturerar själva dokumentet:

• Stockholms universitets forskning ska vara internationellt ledande och drivande i framväxten av ny kunskap. 
• Stockholms universitets utbildning ska vara bred, forskningsanknuten och av hög internationell kvalitet för individens och samhällets utveckling. 
• Stockholms universitet ska ha en välfungerande organisation med starka akademiska miljöer, och bedriva ett strategiskt rekryterings- och kompetensförsörjningsarbete. 
• Stockholms universitet ska vara en samhällskraft som bidrar till demokrati och hållbar utveckling. 

Det är ett högst medvetet val att vi inte arbetar med siffersatta mål i vår övergripande strategi – det är min övertygelse att målstyrning av det slaget inte lämpar sig i ledningen av akademisk verksamhet. Strategierna ska realiseras genom ett skiktat ledarskap i nära dialog mellan universitetets olika nivåer – institutioner, områden/fakulteter och universitetsledning – med korta kommunikations- och beslutsvägar. För att kunna följa upp strategierna och se till att universitetet rör sig i rätt riktning över tid följer vi löpande ett antal utvalda indikatorer, vad gäller både forskning och utbildning. På så sätt kan vi i tid både upptäcka och ha möjlighet att åtgärda de problem som oundvikligen uppstår på ett stort universitet. 

De centrala strategierna utgör ett ramverk för övriga styrdokument inom universitetet; olika handlingsplaner men inte minst också förvaltningens verksamhetsplaner. De är givetvis nära förbundna med de områdes- och fakultetsspecifika strategiska planer som tagits fram i en parallell process. Samtidigt som de är vägledande för dessa planer är de också formulerade utifrån områdenas behov och prioriteringar, i en process som varit både top-down och bottom-up: ”Arbetet med att förverkliga strategin är ett gemensamt uppdrag och ansvar som involverar universitetsledningen, kärnverksamheten, universitetsförvaltningen och studenterna. Kollegialt inflytande, studentmedverkan, jämställdhet och likabehandling ska prägla arbetet.” 

Det är min starka förhoppning att strategierna ska vara en motor i ett gemensamt utvecklingsarbete för hela Stockholms universitet. 

Aula Magna har under den gångna veckan fyllt 25 år, och det har även traditionen med magisterpromotioner – den första hölls just i den splitternya aulan i november 1997. I fredags var det åter dags, med prorektor som talare. Det är alltid en stor glädje att få använda vår vackra aula i olika sammanhang av betydelse, inte minst när den är överfylld av entusiastiska nyexaminerade masterstudenter och deras anhöriga. 

Tidigare i veckan hölls också i aulan den första föreläsningen i en serie om barns rättigheter, tillägnad Drottning Silvia och hennes arbete kring dessa frågor och arrangerad av Stockholms universitets Barnrättscentrum. Drottningen deltog själv mycket aktivt på plats. Marta Santos Pais, barnrättsexpert som bland annat under tio år tjänstgjort som FN:s särskilda sändebud för frågor om våld mot barn, höll en kraftfull föreläsning som belyste det stora allvaret i dagens situation med världens många krigs- och krishärdar där barnen ofta blir de mest utsatta – men som även vågade ingjuta visst hopp genom att visa på de många krafter som verkar för att främja barnrätten runtom i världen. Hennes föreläsning följdes av två kortare inlägg om barns rättigheter i kristider, av Rebecca Thorburn Stern och Aoife Daly. Avslutande talare var universitetsstyrelsens ordförande Mats Melin. 

Vi har även under veckan haft besök av Wallenbergstiftelserna, som befinner sig på turné till de universitet som tar emot deras bidrag. Denna gång låg följaktligen särskilt fokus på deras stora satsningar under de senaste åren på materialvetenskap för hållbar utveckling och på datadriven livsvetenskap, med flera forskarpresentationer bland annat inom dessa områden, och en informell lunch med forskarna i Mezzaninen i Aula Magna. Men det fanns också utrymme för en kort presentation av Stockholms universitet och för dialog med ledningen i viktiga frågor, såsom grundforskningens betydelse, forskningsinfrastrukturer och deras finansiering och mer allmänt om forskningsfinansiering i framtiden. Wallenbergstiftelsernas aktiva dialog med forskarsamhället är och förblir unik, inte minst i att de också involverar företrädare för universiteten i styrningen av sina stora programsatsningar. Det förvandlar universiteten från passiva bidragsmottagare i inbördes konkurrens, till aktiva partners med gemensamt ansvar för att se till att programmen blir framgångsrika. Det, om något, är (som det berömda villkoret föreskriver för KAW:s bidrag) landsgagneligt. 

I veckan som gått har ett tjugotal franska rektorer och vicerektorer besökt Sverige under tre dagar, dels för att träffa kollegor inom SUHF – en svarsvisit till det besök vi svenska rektorer gjorde i Paris i våras – dels för att delta i ett trilateralt möte om europeiska universitetsallianser, gemensamt organiserat av de franska och tyska ambassaderna, med allianser mellan (bland annat) franska, tyska och svenska universitet som sin målgrupp. Den första, fransk-svenska delen av mötet hölls på Stockholms universitet, i Albano. 

Den franska delegationen hade bland annat önskat innovation som tema, med tanke på Sveriges roll som topprankat innovationsland – här hade vi en rad utmärkta presentationer både av den övergripande frågan om framgångsfaktorer och av enskilda exempel. Vi fick också möjlighet till utbyte om Sveriges kommande ordförandeskap i EU, i relation till de franska erfarenheterna som ordförandeland i våras. Det ställde skillnader mellan våra länder i blixtbelysning – men visade också på möjligheter till fortsatt dialog universiteten emellan i de frågor som är särskilt viktiga för oss. Sist, och kanske allra viktigast, hade vi akademisk frihet som ett nyckeltema, en absolut kärnfråga för både franska och svenska lärosäten. Vi är – bland mycket annat – helt eniga om behovet av att grundlagsskydda den akademiska friheten. 

Jag är övertygad om att dialoger av detta slag är helt nödvändiga i en värld där hoten mot demokrati, yttrandefrihet och akademisk frihet bara ökar. Att utbyta erfarenheter och främja samverkan mellan lärosäten i olika länder är då ett sätt att gemensamt och aktivt istället utveckla dessa hotade värden.

För Stockholms universitets vidkommande innehöll regeringens budgetproposition inga överraskningar, utöver det glädjande beskedet att vi tillförs 750 000 för vår sjukhusfysikerutbildning. Tanken är också att denna summa ska dubbleras 2024. Tillsammans med övriga lärosäten som bedriver denna bristutbildning hade vi skrivit till den förra regeringen för att påtala att utbildningen är kraftigt underfinansierad. Även om de nu tillförda medlen är mer blygsamma än de som äskades, utifrån faktiska kostnader, är det en värdefull signal om att detta är en samhällsviktig utbildning som Stockholms universitet fortsatt ska ge. 

Utbildningsminister Mats Persson träffade samtidigt i veckan lärosäten och andra myndigheter under utbildningsdepartementet i ett möte där han presenterade propositionen – ett första viktigt dialogtillfälle med ansvarigt statsråd. På många frågor som ställdes vid mötet finns naturligt nog ännu inga svar, utöver att regeringen avser att följa dem noga. Särskilt positivt i detta möte var dock försäkran att det inte finns några planer från regeringens sida på att dra in myndighetskapital. I de ekonomiskt ansträngda tider vi befinner oss var det ett välkommet besked. Stockholms universitet har dock, till skillnad från många andra lärosäten, redan förbrukat stora delar av sitt myndighetskapital genom strategiska satsningar av olika slag, efter återkommande signaler från flera regeringar om problemen med ackumulerade myndighetskapital, så för oss blir tyvärr bufferteffekten lägre. 

Under veckan har Stockholms universitet även stått värd för Arbetsgivarverkets årliga Arbetsgivardag som ägde rum i Aula Magna. Den brukar numera hållas hos någon av myndigheterna – ett värdefullt sätt att få en glimt av andras verksamhet. I år talade Pontus Johnson, professor i säkerhet och information vid KTH, Therese Naess, chef för Nationellt cybersäkerhetscenter och ÖB Micael Bydén på temat säkerhet, cyberhot, verksamhetsutveckling och tillit – onekligen högaktuella teman för alla myndigheter, inte minst lärosätena. Vid regeringens förvaltningspolitiska seminarium, som avslutade dagen, talade civilminister Erik Slottner om regeringens planer på förvaltningspolitikens område. 

Samtidigt lanserades i Aix-en-Provence en ny period för CIVIS, den europeiska universitetsallians där Stockholms universitet deltar. En delegation från universitetet var på plats – själv deltog jag dock denna gång endast digitalt. Alliansen består idag av elva universitet i Europa samt en associerad grupp med sex afrikanska universitet. En ny period med delvis ändrade villkor för finansieringen från EU-kommissionen innebär nya administrativa utmaningar, men färdriktningen står fast, inte minst arbetet med ”hubbar” för att utveckla studentmobilitet och gemensamma utbildningar med fokus på olika samhällsutmaningar – som klimat, energi och miljö, den hub som Stockholms universitet är värd för och där ett nytt, gemensamt masterprogram nu står redo att lanseras. Ett ökat samarbete med europeiska universitet har varit en del i universitetets strategier under alla mina år som rektor. CIVIS ger nya och unika förutsättningar att förverkliga detta, samtidigt som öppningen mot de afrikanska partneruniversiteten också innebär många möjligheter. 

Universitetsstyrelsen har i veckan hållit sammanträde och fattat beslut om budget för 2023, med vissa förbehåll då regeringen ju presenterar sin budgetproposition först på tisdag. Där väntas dock inga tillskott, och vissa satsningar som gjordes under pandemin upphör också i år. Det allmänna ekonomiska läget är ju dessutom bistert, liksom överallt i samhället, beroende framför allt på inflationen som påverkar universitetets kostnader – exempelvis genom konsumentprisindex (KPI) som innebär indexuppräkning på befintliga hyreskontrakt – och därtill på ökande kostnader, inte minst på el och värme. En betydande höjning av enhetshyran är alltså att vänta inför 2023 – men exakt hur stor den blir beslutas först när oktober månads KPI, som ligger till grund för indexuppräkningen, blir känd. Tillsammans med det universitetsinterna projektet Ekonomi i balans innebär allt detta ett verkligt stålbad för universitetets verksamhet. 

Liksom kollegor vid andra lärosäten som genomgått liknande ekonomiska prövningar – både i Sverige och i andra länder – kan jag samtidigt konstatera att det inte helt och hållet är av ondo. Det kan fungera som en nyttig övning i att prioritera och vässa verksamheten. En expansion till varje pris, bara för att det finns möjlighet, är inte nödvändigtvis bra. Att pröva och ompröva, för att verkligen säkerställa att anställningsbesluten är långsiktigt strategiska – och att ibland avstå – höjer tvärtom kvaliteten. Det är lätt att vara för snabb, när resurser finns, att rekrytera utan att reflektera. Jag syftar primärt på våra läraranställningar – inte på postdok- eller doktorandanställningar.

Vad gäller de senare är det nu inom flera fakulteter ett verkligt problem att de måst hållas nere under flera år. Återväxten är alarmerande låg på flera håll, och det beror inte på svårigheten att rekrytera utan enkom på medelsbrist. Styrelsen har nu särskilt framhållit vikten av att lyfta fram behovet av ökad doktorandrekrytering som ett mål i universitetets centrala strategier, som också var uppe till diskussion i styrelsen och som beslutas i december. Forskningsmiljöer kräver återväxt för att förbli vitala. Här behövs alltså en aktiv omprioritering trots de knappa resurserna.  

Den gångna veckan har jag tillbringat på resande fot. Först i Dublin, där International Association of Universities (IAU) – i vilken Stockholms universitet är medlem – höll konferens hos University College Dublin, med deltagare från 86 länder. IAU, som initierades av UNESCO 1950, har idag 611 medlemmar världen över, där de flesta är enskilda universitet men där finns även ett antal organisationer. 

Efter tio år i styrelsen, varav de sex senaste som ordförande, var det dags för Pam Fredman att lämna över stafettpinnen; dock blir hon enligt praxis kvar i ytterligare fyra år som styrelseledamot. I Pam har IAU haft en både kraftfull och drivande ordförande – och temat för konferensen, ”Relevance and value of universities to future society”, hör också till hennes hjärtefrågor. 

Konferensen blev också både intensiv och givande. Under den första plenarsessionen talade bland andra António Nóvoa, för närvarande verksam inom UNESCO, utifrån fyra nyckelord som samtliga figurerat inom ramen för den moderniseringsagenda som präglat universitetsvärlden i mer eller mindre grad under de gångna decennierna – employability, excellence, efficiency, entrepreneurship. Han argumenterade för att de använts alltför begränsat, utifrån nyttokriterier eller med hänsyn till marknadsvärden. I sitt anförande prövade han att omdefiniera begreppen: när universiteten själva fyller dem med innehåll blir de betydligt bredare, och mer förankrade i samhällets faktiska behov. I samma session deltog även Sebastian Berger, ledare för Global Student Forum, som ur studentperspektiv särskilt betonade vikten av hållbarhetsfrågorna, av att komma till rätta med den sociala snedrekryteringen och av universitetens roll i en tid då demokratiska värden på många håll är under hot. En andra plenarsession, ”Unlocking Knowledge Systems for an Interconnected Future”, ägnades bland annat frågor om öppen vetenskap, särskilt ur latinamerikanskt perspektiv (där man bland annat utvecklat såväl repositorier som alternativa publiceringsplattformar). Själv deltog jag aktivt i en panel med Magna Charta Observatory: ”Forming a Reliable Social Contract with Civil Society: Putting Fundamental Values into Practice”. 

Dock fick jag lämna Dublin i förtid för att hinna till mitt sista EUA Council i Bryssel. SU är även medlem i EUA, men just i Council har jag suttit i min egenskap av SUHF-ordförande, ett uppdrag som jag lämnar till årsskiftet. Det är alltid ett viktigt forum för diskussion och förankring av EUA-styrelsens arbete hos de nationella rektorskonferenserna. Denna gång var det viktigaste enskilda beslutet som fattades att EUA ska underteckna Agreement on the Reform of Research Assessment, som man varit delaktig i att ta fram tillsammans med Science Europe och EU-kommissionen, samt bli medlemmar i CoARA-koalitionen (Coalition on Advancing Research Assessment). Frågan är för närvarande under beredning i SUHF:s styrelse – men Stockholms universitet är redan bland undertecknarna. Även om själva dokumentet präglas av byråkratiskt EU-språk är den grundläggande riktningen glasklar: bort från mekaniskt räknande till en mer kvalitativ meritbedömning, i linje med DORA-överenskommelsen och framför allt i linje med hur vi faktiskt arbetar med rekryteringar. Vi vill bedöma faktiska forskningsmeriter ur ett helhetsperspektiv. Då är det också viktigt att vara delaktig i det gemensamma arbete som koalitionen nu kommer att påbörja.

Under den ovanligt intensiva vecka som gått har vi fått en ny utbildningsminister, Mats Persson (L) med Maria Nilsson som statssekreterare. Det har varit tämligen tyst om högre utbildning och forskning under hela valkampanjen, och Tidöavtalet ger bara enstaka glimtar.

I avtalet utlovas bland annat ett nationellt forskningsprogram om psykisk hälsa och suicidprevention, forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa och särskilda forskningsmedel till området sociala insatser mot unga i kriminalitet. Dessutom framgår att en ny energiforskningsproposition ska presenteras där ”energiforskningen läggs om i grunden”. Hur rimmar det med forskningens frihet? Och att ”klimatpolitiken måste stämmas av mot forskningen och baseras på fakta” borde väl vara en självklarhet?

På utbildningssidan sägs att lärosätenas omställningsuppdrag ska stärkas. Det har dock knappt sjösatts och det är svårt att sia om utfallet och de eventuella undanträngningseffekter av nya studenter det kan medföra. Frågan behöver noga bevakas. Lärarutbildningen ska återigen utvecklas – det ska den ju varje gång en ny regering tillträder – nu med höjda antagningskrav, ökat fokus på ämneskunskap och koncentration av ämneslärarutbildningen till de ”högst rankade” lärosätena inom respektive område. Slutligen ska socionomutbildningen ”reformeras” för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment. Från ett annat lärosäte kom kommentaren att detta redan ingår i utbildningen. Mer allmänt kan sägas att det inte längre råder armslängds avstånd när politiken i praktiken är inne och petar i kursplanerna utan någon som helst föregående process.

Utmärkt är däremot att avtalet uppmärksammar frågan om särskilda bestämmelser för doktorander och forskare gällande möjligheten till uppehållstillstånd efter en viss tids sammanhängande anställning.

Flera har kommenterat att det inte finns någon minister med forskning utpekad i sin titel. Detsamma gällde dock när Anna Ekström tillträdde som utbildningsminister. Hon bemötte denna kritik med att begreppet ”utbildningsminister” är det ursprungliga namnet på departementschefen, vars portfölj om inget annat anges omfattar såväl högre utbildning som forskning. Av detta bör således inga förhastade slutsatser dras om nedprioritering av forskningen. Återstår att se hur det nya statsrådet kommer att profilera politiken på området.

SUHF har haft sin förbundsförsamling i veckan, och från alla universitet och högskolor ser vi fram mot en dialog med den nya departementsledningen. 

Vi har i Sverige just genomlidit en valrörelse där forskningsbaserad kunskap inte direkt stod högst på agendan. Nu står en ny regering på tröskeln, och det finns många medskick att göra gällande de under valrörelsen helt bortglömda frågorna om högre utbildning och forskning, med adress både till regering och opposition. Men det får vänta tills regeringen faktiskt är på plats. 

Samtidigt befinner vi oss i en ekonomisk krissituation utan motsvarighet under senare år, där ökande inflation och stigande elpriser leder till drastiskt ökande kostnader, vilket – som även lyfts fram i medierna – inte minst slår hårt mot den högre utbildningen. SUHF har i en skrivelse till regeringen påtalat det ohållbara i situationen och äskat kompensation, permanent eller åtminstone tillfällig, för de kraftigt ökade hyreskostnaderna. Till detta kommer ett visst studenttapp efter pandemin, med den påföljande prognosen att takbeloppet inte kommer att nås. 

Krisen för energi och ekonomi liksom studenttappet delar vi med övriga lärosäten i Europa. Men även på andra sätt är det internationella läget inte ljusare; där finns än värre hot som drabbar universiteten. Jag har just deltagit i den nybildade Research and Innovation Strategy Group inom European University Association, som haft sitt första möte i Bryssel. Där deltog via länk även en rektorskollega från Ukraina, vars universitet precis till stora delar totalförstörts i en rysk robotattack. Det ger onekligen perspektiv på våra lokala problem. Rapporterna från Iran, där protesterna som i hög grad drivs av just studenter, fortsatt brutalt slås ner är lika mörka och oroväckande. 

Vilka förväntningar finns då på oss som universitet under dessa svåra omständigheter? Min uppfattning är att vår uppgift i allt väsentligt ändå förblir densamma. Det krävs förstås särskild lyhördhet för den unika situation där vi befinner oss, men framför allt krävs en grundläggande respekt för den akademiska friheten. Vårt uppdrag är att skapa ny kunskap genom fri grundforskning och genom att bidra till att lösa samhällets utmaningar i tillämpad forskning och samverkan, och att vidareförmedla och utveckla kunskapen i och genom våra utbildningar. Det krävs också internationell dialog, för att hantera den svåra geopolitiska situation där vi befinner oss – och gemensamt, över nationella gränser, kunna hantera vårt kärnuppdrag. Detta är vårt främsta ansvar som universitet gentemot samhället, både nu och framgent.  

Idag har Sveriges universitets- och högskoleförbund offentliggjort ett uttalande som uttrycker djup oro över situationen i Iran, där, enligt den internationella medierapporteringen, iranska säkerhetsstyrkor både satt in tårgas och skjutit skarpt mot protesterande studenter vid Sharif University of Technology i Teheran. Enligt uppgift är universitetet nu stängt. 

Att fredliga protester från studenter slås ner med brutalt våld står givetvis i stark strid med alla de värden vi som universitet värnar, såsom demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Tårgas och skarpladdade vapen hör inte hemma på något universitetscampus, och Stockholms universitet fördömer starkt varje sådan våldsyttring. 

Efter det långa uppehåll som förorsakades av pandemin har Stockholms universitet nu – efter en första högtid i maj för nya professorer och doktorer från det akademiska året 2019-20, som skulle ha promoverats i september 2020 då allt var nedstängt – genom två ytterligare högtider två dagar i rad ”hunnit i kapp” – i förrgår med en högtid för året 2020-21, och igår med en årshögtid som återigen traditionsenligt kunde hållas sista fredagen i september, för 2021-22. 

Akademiska högtider är inte lika något annat. De består av idel symboler och ceremonier, med tal och musik. Men framför allt bygger de på möten. Här möts generationer av forskare och lärare, från jubeldoktorer till nya doktorer. Här möts fakulteter, med sina olika traditioner. Här möts den lokala universitetskulturen och de gäster som kommer från andra lärosäten eller helt andra sammanhang. Här möts, först och sist, människor både inom och utanför akademin. 

Dessa högtider är givetvis till för att fira våra festföremål, med vars och ens bidrag till universitetets verksamhet. Men de är lika viktiga för att ge möjlighet att stanna upp och för en stund reflektera över vårt uppdrag. Som jag också särskilt betonade i mina tal är det viktigare än på länge i de turbulenta tider där vi nu befinner oss: ”att med långsiktighet och kritiskt tänkande utveckla och främja den vetenskapliga kunskapen och att öppet dela forskningsresultat och forskningsdata, för att främja transparens och reproducerbarhet”. 

Vid sidan av autonomi och akademisk frihet, själva fundamentet för all akademisk verksamhet, är kunskap, upplysning och sanningssökande de kärnvärden som Stockholms universitet gjort till sina. Vid sidan av alla individuella insatser är det också det övergripande uppdraget för universitetet som förtjänar att firas, särskilt i en omvärld där dessa kärnvärden är hotade från många håll. 

Mina varmaste lyckönskningar till alla som promoverats och installerats, som fått medaljer och priser! Mitt varmaste tack också till ceremonimästaren, hennes medarbetare och de studentmarskalkar som gjort dessa högtider möjliga!