Jag har tillbringat den senaste långhelgen i Rom som deltagare i ett rundabordssamtal om fred och medmänsklighet, som bland annat utmynnat i en fredsdeklaration. Inbjudare var stiftelsen Fratelli Tutti, ledd av kardinal Mauro Gambetti, tillsammans med fredspristagaren Muhammed Yunus. I mötet deltog även en rad tidigare fredspristagare, jämte maken till förra årets pristagare Narges Mohammadi, som alltjämt sitter fängslad i Evinfängelset i Teheran – men också ett antal företrädare för civilsamhällesorganisationer världen över. Givetvis stod såväl Ukraina som Gaza i fokus, men även de många andra krig och konflikter som pågår runtom i världen utan att alltid hamna i mediernas ljus: Sudan, Myanmar, Kongo, Jemen, Etiopien… exemplen kan mångfaldigas. Mötet etablerade också en ”task force” för att arbeta för dialog och medling i konflikter. Samtidigt belystes fullt ut problemen med globala fredsdialoger; utgångspunkter och förutsättningar är så olika att det kan vara svårt att enas ens om formuleringar i ett dokument. 

Som universitet skriver vi under på en rad grundläggande kärnvärden och, i likhet med så många andra offentliga och privata aktörer, reagerar vi givetvis med rätta som medarbetare och studenter – som människor – när de inte respekteras, i synnerhet när det sker genom terror eller militärt övervåld. Det finns många olika sätt att arbeta för fred, och en debatt just nu handlar om hur det bäst bör ske. 

Under den senaste tiden har rektor, via registrator, fått ett antal likalydande mejl som bland annat kräver ett omedelbart avbrytande av alla förbindelser med israeliska universitet, men också enskilda andra mejl; bland annat utifrån den appell som spritts till att skicka mejl i frågan, där formuleringarna i sin tur väckt en stark reaktion. Universiteten ska ha högt i tak och ge rum för meningsutbyten. Min slutsats är just därför en annan än brevskrivarnas. 

Som Chicagodeklarationen formulerade saken 1967: ”The instrument of dissent and criticism is the individual faculty member or the individual student. The university is the home and sponsor of critics; it is not itself the critic”. Som universitet är vår primära roll att bedriva högre forskning och högre utbildning, baserad på såväl kritiskt tänkande som aktiv dialog. Att bedriva diplomati i och genom vetenskapliga utbyten är en viktig aspekt i detta, och avbrytande av akademiska utbyten i andra länder är ytterst sällan rätt väg att gå för att främja fred och rättvisa i globala konflikter – och när det sker innebär det också stora förluster. När universiteten fyller sin roll som beskyddare för kritiker kan fortsatta utbyten tvärtom bidra till detta nödvändiga arbete, ”to speak truth to power”. Det kan endast göras gemensamt, inte utifrån en polarisering som omöjliggör samtal. Det är därför min övertygelse att ett av våra mest centrala akademiska uppdrag, både för medarbetare och studenter, är att fortsätta dialog och debatt – även idag, när det kan te sig som mest omöjligt.