Turkiet och den akademiska friheten

Det är mitt i sommaren och semestertider. Men de nyheter från Turkiet som nått omvärlden under de senaste dagarna kräver en reaktion. Förvisso ankommer det inte på Stockholms universitet att ta ställning i politiska frågor. När det däremot gäller den akademiska friheten och yttrandefriheten rent generellt har vi ett ansvar när vi ser den hotas.
Det är svårt att se att de omfattande avstängningar och utrensningar som sker inom institutioner för högre utbildning och forskning i Turkiet idag, såväl statliga som privata, liksom inom skolvärlden, skulle ha någon saklig grund i fredagens försök till militärkupp. När nu enligt uppgift över 1500 dekaner med omedelbar verkan stängts av från sina uppdrag, när forskare får utreseförbud och alla de akademiker som vistas utomlands uppmanas att återvända till Turkiet, är det inte rimligt att anta att detta skulle ha några direkta orsakssamband med kuppförsöket. Tvärtom är det svårt att tro att det inte skulle handla om ett direkt angrepp på just akademisk frihet, tanke- och yttrandefrihet. Detta är synnerligen alarmerande. Just i tider av politisk oro är det särskilt viktigt att värna åsiktsfriheten, det fria tankeutbytet och den fria forskningen. Allt detta gynnar också det öppna, demokratiska samhället.
För Stockholms universitet är utbytet med Turkiet särskilt viktigt, och givetvis inte minst då med universitet och högskolor. Vårt institut för Turkietstudier, som invigdes 2013 i närvaro av kung Carl XVI Gustaf och den dåvarande presidenten Abdullah Gül, har under några få år redan hunnit etablera sig som ett internationellt centrum av betydelse för tvärvetenskaplig forskning om Turkiet, både historiskt och i samtiden. Institutets forskare är också synnerligen närvarande i medierna dessa dagar. Samtidigt har nu gästforskare från Turkiet som väntades till institutet tvingats meddela att de inte får utresetillstånd och därmed måste inställa sin vistelse. Studentkåren har också uttryckt sin oro över situationen för de turkiska studenter som idag studerar vid Stockholms universitet. De nya turkiska restriktionerna hotar den internationella samverkan som är en oundgänglig del av det akademiska utbytet, särskilt viktig i en tid där vi står inför stora gemensamma globala utmaningar.
Såväl European University Association som nätverket Scholars at Risk, där Stockholms universitet är medlem, har uttryckt sina starka farhågor över utvecklingen. Jag kan bara instämma.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

SU i Almedalen 2016

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sommar på campus

Efter en veckas semester före midsommar är jag nu tillbaka i ett Frescati som nu är ganska tomt sedan studenterna avslutat sin termin. Det har varit turbulenta dagar världspolitiskt med Brexitomröstningen, vars följder för universiteten och inte minst studentutbyten är lika svåröverblickbara som dess övriga konsekvenser.
Idag hade jag besök av studentkårens nyvalda presidium – ordförande Henric Södergren och vice ordförande Stefanie Tagesson – och den övriga kårledningen, i samband med den sedvanliga överlämningen från förra presidiet. Det är ett viktigt möte, som lägger grunden för ett års nära samarbete mellan studentkåren och universitetsledningen. Studentinflytandet är inte bara lagstadgat, utan en viktig kvalitetsfaktor för våra lärosäten. För att det ska fungera väl krävs tät dialog och ömsesidigt förtroende. Jag vill hälsa den nya kårledningen varmt välkommen på sina nya förtroendeposter inom universitetet, i förhoppning om gott samarbete under kommande år!
Jag har också haft besök av en delegation från University of Nigeria, under ledning av IMG_4860rektor Benjamin Ozumba. Det är Nigerias äldsta självständiga universitet, som startade 1960, och ett av landets fem elituniversitet, uppbyggt enligt amerikansk modell. Antalet sökande studenter från Nigeria till våra utbildningar har ökat markant på senare tid. Liksom i många andra afrikanska länder är befolkningen ung och många vill utbilda sig, och därmed finns också ett starkt intresse för ökade internationella kontakter. De fortsätter dagen med att träffa ett antal företrädare för universitetet innan de ikväll återvänder hem.
Senare denna vecka – på torsdag – inviger jag en konferens som arrangeras av ALTER – The European Society for Disability Research. Det är den femte europeiska konferensen som arrangeras, och den första i Norden, och den har lockat ett stort antal deltagare också från en rad länder utanför Europa. Inom Stockholms universitet finns också en stark forskningstradition på området, inom så skilda discipliner som pedagogik och specialpedagogik, sociologi och psykologi, historia och filmvetenskap. Konferensen arrangeras i samverkan med Uppsala universitet och Myndigheten för delaktighet.
Med detta avslutas terminen på campus för min del, men nästa vecka är det dags för Almedalen, där Stockholms universitet har två seminarier under måndagseftermiddagen: om bildning, utbildning och kunskap och om klimatfrågan.

Men redan nu vill jag passa på att önska alla medarbetare och studenter en Glad sommar, med välförtjänt vila och ledighet!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Förlagen och forskningen

Det är hög tid för den debatt som först nyligen kommit igång i Sverige, om de vetenskapliga förlagens roll i relation till de nya kraven på open access och open science. Frågorna har på sistone blivit synliga i offentligheten bland annat genom Farshid Jalalvands gästbloggar i Curie och i en artikelserie i Sydsvenskan.
Grundtanken med open access är ju att forskningsresultaten ska göras fritt tillgängliga för alla. Det är en god tanke när teknikutvecklingen nu gjort det möjligt att tidskrifter inte längre behöver tryckas och transporteras och inte heller fysiskt tillhandahållas i bibliotek. Det borde göra det möjligt att omedelbart göra aktuella forskningsartiklar öppet tillgängliga – en demokratifråga av rang.
Tanken är god, men utfallet blev mindre gott. Idag betalar universiteten både för att forskarna ska få artiklar publicerade och för att få tillgång till tidskrifterna, där det sistnämnda som förr handlade om fysisk tillgång nu bara gäller elektronisk. Resultat: kostnaderna för universiteten skenar, och inget har blivit bättre – utom för förlagen.
De stora kommersiella förlagen, exempelvis Elsevier, utnyttjar vad som i praktiken innebär en monopolställning och ökar därmed snabbt sina priser. Här gäller det att universitetssektorn agerar samlat. Exempelvis i Holland agerade universitetens samarbetsorgan genom hot om bojkott, och lyckades så förhandla till sig ett väsentligt bättre avtal.
Att förlagen kan inta denna monopolställning har att göra med tidskrifternas status. Denna skapas och upprätthålls genom att starka forskare publicerar bra artiklar där. Detta skulle kunna brytas av forskarna, så som exempelvis för ganska länge sedan skedde inom partikelfysik, då Elseviers dominerande ställning bröts. Det ökande fokus på bibliometri idag gör att fokus på tidskrifters status snarare stärker förlagens ställning. Antalet Nature- eller Scienceartiklar bedöms idag ofta som mått på forskares eller forskarmiljöers kvalitet. Givetvis har förlagen all anledning att underblåsa sådana bedömningar.
Det är viktigt att veta att det samtidigt finns alternativ. Ett av dem är arXiv, som startade redan 1991 inom ramen för en helt annan publiceringskultur. Där läggs de allra flesta artiklar inom bl a fysik ut före publicering, fritt tillgängliga. Det är ett alternativ till tidigare spridning av sk preprints. Ingen sakkunniggranskning sker före utläggning på arXiv, men efter publicering i tidskrift läggs informationen om detta ut. Ett exempel på hur det kan se ut:
http://arxiv.org/list/cond-mat.supr-con/new
Det som förlagen kan bistå med som inte tillhandahålls av arXiv och motsvarande är givetvis sakkunniggranskning och kvalitetskontroll. Men det är inte ett arbete som de själva utför – det görs av forskarna, som regel utan ersättning. De kommersiella förlagen utgör därmed i praktiken en bromskloss i systemets mitt, som hejdar den öppna spridningen av forskningsresultat, till stort förfång för både forskarvärld och allmänhet.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Teaterforskarkonferens i Aula Magna

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nytt från UKÄ

Idag höll UKÄ frukostseminarium på Nalen kring årsrapporten 2016 vilket, som universitetskanslern inledningsvis påpekade, utgör en årlig höjdpunkt i verksamheten. Det är ett av de viktigaste dokumenten för svenska lärosätens omvärldsbevakning. Här finns åtskilligt att hämta ifråga om data och statistik, och rapporten brukar åtminstone ligga på mitt bord under året som en oumbärlig referens. I år konstaterades som en övergripande slutsats att verksamheten har blivit dyrare. Det grundar sig i det faktum att fler studenter läser på program, att de därmed tar en högre andel poäng och att den totala ersättningen per student därmed ökar. Samtidigt finns ju en önskan från statsmakterna att säkra en god genomströmning, vilket skulle tala för att denna ökade kostnad snarast borde betraktas som en investering. Andra viktiga slutsatser är att det 2015 var färre sökande och färre nybörjare för femte året i rad. Idag påbörjar betydligt fler kvinnor än män – 57% – högskoleutbildning. Medan den sociala och den regionala snedrekryteringen tycks förbli bestående har däremot snedrekryteringen utifrån nationell bakgrund utjämnats, vilket är glädjande. Statistiken visar också att utbildningen på grundnivå dominerar i Sverige, medan utbildningen på forskarnivå minskar, vilket är direkt relaterat till de högre kostnader för doktorander som följt i spåren av utbildningsbidragens avskaffande i praktiken. Det gäller att bevaka att detta inte blir till långsiktigt förfång för konkurrenskraften i svensk forskning – risken är påtaglig när utbildningen minskar. Rapporten konstaterar också att antalet lärare och forskare förblivit oförändrat medan utbildningsgraden ökat, liksom att andelen kvinnliga professorer idag ökat till 26 procent – ännu långt från regeringens nyligen aviserade rekryteringsmål på 50 procent år 2030.

Om just detta kan mycket sägas – i dagens ETC skrev bl a ministern en debattartikel i frågan. Ser man till Stockholms universitet är andelen kvinnliga professorer idag 30,5% (rekryteringstakten, 36,8% 2012-2015, överstiger väsentligt andelen). För tio år sedan, 2006, var andelen kvinnliga professorer 22%. Tio år tidigare, 1996, var den endast 14%. I snitt är utvecklingen alltså ytterst positiv, samtidigt som förändringstakten inom många ämnen fortsatt är alltför långsam. Men det är svårt att se hur ens ett regeringsdirektiv ska kunna råda bot på detta. Att sätta radikalt högre mål utan att indikera hur de ska kunna genomföras på rätt sida om lagens råmärken är att riskera ett slag i luften. Lärosätena har redan tänjt på sina lagliga möjligheter.

Men åter till UKÄ, som är i hetluften också på andra sätt dessa veckor. I fredags hölls det första dialogseminariet för rektorer och kvalitetssamordnare kring det nya kvalitetssystemet. Ett motsvarande seminarium hålls den 8 juni, och dagen därpå blir det seminarium med fokus på utvärderingen av lärarutbildningarna. Förutsättningarna har långtifrån varit de bästa. Universitetskanslern gjorde, på den förra regeringens uppdrag, en utmärkt utredning som mynnade ut i ett förslag till kvalitetssystem inte olikt det danska, där det är lärosätenas egna kvalitetssäkringssystem som står i fokus och där anpassningen till European Standards and Guidelines, som ska möjliggöra ett svenskt återinträde i ENQA, också är helt central. Den politiska svajigheten gjorde dock att utbildningsutvärderingarna, som i kanslerns förslag enbart skulle ha skett på förekommen anledning, nu gjorde ett bredare återtåg som en av fyra komponenter. Hängslen och livrem, alltså, och en risk för inflation i utvärderingar. Det som nu imponerade var att UKÄ på kort tid ändå lyckats hantera detta omöjliga uppdrag, och så smidigt som någonsin möjligt skapa en helhet för att inte lamslå sektorn. Det kvalitetsdrivande elementet står i fokus, liksom dialogen med universitet och högskolor. Det är en tydlig och medveten förändring i Universitetskanslersämbetets syn på sitt uppdrag – ”granskning för utveckling”, lyder nu mottot – vilket är hoppingivande för lärosätena.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

UKÄ:s studentkårsdag

FullSizeRenderIdag hade jag nöjet att få medverka i Universitetskanslersämbetets studentkårsdag. UKÄ hade samlat kårer från hela landet till en heldag med bland annat presentation av det nya kvalitetssystemet, men också med en presentation från projektledaren Andrea Amft av UKÄ:s nya uppdrag enligt regleringsbrevet att följa upp förutsättningarna för studentinflytande. Det är utmärkt att regeringen gett ett sådant uppdrag till UKÄ. Det nya kvalitetssystemet förutsätter ett än mer aktivt studentdeltagande, och förutsättningarna efter kårobligatoriets avskaffande lämnar åtskilligt övrigt att önska. Dagen avslutades med en paneldebatt, och det var där som jag fick delta som representant för rektorerna. Passande nog, förvisso, med tanke på att Stockholms universitet är landets största lärosäte sett just till antalet studenter. Det blev en viktig och bra debatt som förutsättningslöst och öppet diskuterade säkrad och förbättrad studentmedverkan.

Det finns stor samsyn mellan studentkårerna och lärosätesledningsnivån, om jag nu vågar mig på att göra mig till sektorns talesperson, gällande grundproblemen. Ett nyckelproblem gäller givetvis själva finansieringen. Statsbidragen är alltför låga. Ser vi till Stockholms universitet satsar vi tre gånger mer än statsbidraget på knappt 3 mnkr till Stockholms universitets studentkår, men om vi ser till våra samlade bidrag till studentverksamhet är de åtskilligt högre (ca 20 mnkr 2015). Det som inte är rimligt är att, som statsmakterna gjort alltsedan kårobligatoriets avskaffande, lasta över en så stor del av ansvaret på lärosätena. Det leder till skiljaktiga förutsättningar, men också till att lärosätena tvingas satsa en inte oväsentlig del av sitt anslag för utbildning för att säkerställa det studentinflytande som krävs enligt lag. Kårernas ekonomiska beroende av lärosätena gör också att deras nödvändiga oberoende undergrävs.

Ett annat grundproblem gäller representativiteten. Själva anslutningsgraden till studentkåren är i sig ett problem; den varierar något över tid men är långtifrån tillfredsställande. I synnerhet gäller det de lärosäten eller fakulteter som inte har studentsociala aktiviteter som en del av kårverksamheten, liksom de som har utbildningar på fristående kurs – därom vittnade klart Ronja Lundgren från kåren för humaniora och teologi i Lund. Bland dessa mödosamt förvärvade medlemmar återstår det sedan att finna representanter som kan företräda studenterna, bland annat genom kårvalen. Valdeltagandet i de senare är skrämmande lågt: ca 9% nu senast på Stockholms universitet. Från lärosätenas sida har vi inget val, och oftast fungerar det väl på personplanet – kårens företrädare är som regel oerhört engagerade och bra – men hur representativa är de, rent demokratiskt? På vissa håll tycks det därtill finnas förtroendeproblem i själva samarbetet. Kontinuiteten är också ett gemensamt problem där kårer och lärosäten är rörande eniga: varje år i juni, när samarbetet fungerar som bäst, är det dags för överlämning, med alla de risker det innebär.

Glädjande var att det från kårernas sida fanns en stor öppenhet och kreativa förslag också på en del mer drastiska förändringar. Ett bra studentinflytande är en grundbult för att säkra kvaliteteten i våra utbildningar. Låt oss hoppas att UKÄ:s utredning vågar sig på att tänka lika öppet och nytt som dagens diskussioner öppnade för!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar