Nobelvecka – och något om externa forskningsmedel

Så är Nobelfestligheterna avslutade för i år. För Stockholms universitets vidkommande följs de av den traditionsenliga Luciabalen som i kväll hålls för 101:a året i följd, och som förr var del av det officiella Nobelprogrammet. Nobelveckan präglades av ett visst allvar detta år, delvis relaterat till det inställda litteraturpriset, men också för att vikten av vetenskap blir särskilt tydlig när den som idag på flera håll ifrågasätts eller är under hot.

Idag har jag medverkat i HeLP 11-programmet (ett ledarskapsprogram för landets lärosäten), vilket alltid är lika givande. En av de frågor som diskuterades var avvägningen mellan basanslag och externa medel när det gäller forskning. Det är givetvis viktigt att ha en så stor andel basanslag att det finns handlingsutrymme för lärosätena för rekryteringar och satsningar av olika slag. Samtidigt är de externa forskningsmedlen, erhållna i konkurrens, både ett starkt incitament och en bra indikator på forskningens kvalitet. Vid Stockholms universitet följer vi särskilt upp medel från VR, KAW, RJ och ERC.

I år kan konstateras att vi varit lyckosamma i flera avseenden. Några exempel: vad gäller projektbidrag från VR var vi t ex nummer ett i landet inom HS-området med 29 beviljade projekt och nummer fyra på NT-området med 44 beviljade bidrag – och man bör då hålla i minnet att vi ju inte har teknikvetenskap.

Från Riksbankens Jubileumsfond fick forskare vid SU två av tre stora program samt sju projekt och ett infrastrukturprojekt. Tidigare under året blev också två av våra unga forskare Pro Futura Fellows.

Från KAW fick fem forskare medel för femåriga projekt, vilket sammantaget motsvarar ca en fjärdedel av såväl beviljade medel som antal anslag – ett otroligt gott utfall. Inom matematikprogrammet fick vi fyra anslag, det bästa utfallet hittills för SU. De två Wallenberg Academy Fellows som vi åternominerat för förlängning har också fått sina bidrag beviljade.

Från ERC fick SU/Nordita i år det första Synergy Grant som beviljats till Sverige. Tre forskare fick Starting Grants och en forskare Consolidator Grant, däremot inga Advanced Grants. Här finns utvecklingspotential.

I Stockholms universitets strategier 2019-2022 står: ”Universitetet ska eftersträva att ytterligare förbättra utfallet hos både nationella och internationella forskningsfinansiärer. Universitetet ska aktivt stödja större forskningsansökningar, som de till olika EU-program eller stiftelser […]. Universitetet ska också, i samspel med de externa finansiärerna, verka för att förbättra de långsiktiga möjligheterna för nydanande forskning.” Men låt oss inte glömma att glädjas över framgångarna – och gratulera alla våra framgångsrika forskare!

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

CEU + MTA – akademisk frihet i Ungern?

Lex CEU. Så kallas beslutet att förbjuda Central European University i Budapest att ta emot nya studenter från 1 januari 2019. Universitetet ger både amerikanska och europeiska examina och såväl utbildning som forskning har kvalitetsutvärderats som excellenta i både USA och Ungern. Beslutet saknar motstycke i modern tid, som rektor Michael Ignatieff påpekar. Ett europeisk-amerikanskt universitet tvingas ut ur ett av EU:s medlemsländer, som också har starka band till USA genom NATO-samarbetet. Nu flyttar verksamheten istället till Wien under 2019. Det har flera gånger hävdats att det är motståndet mot finansiären George Soros som gjort just CEU till måltavla. Utvecklingen de senaste dagarna har dock visat att det inte räcker som förklaring. Nu stryps också finansieringen till den ungerska Vetenskapsakademien, MTA, för första kvartalet 2019. Orsak, enligt ansvarig minister: de har involverat sig i ”ovärdiga” angelägenheter som inte ska behöva ”betunga” dess medlemmar. Läs: de bedriver forskning som uppfattats ha politiska dimensioner. Till saken hör att akademin redan bedrivit viss självcensur, såsom att ställa in ett par kontroversiella föreläsningar och att tiga i frågan om CEU – men uppenbarligen förgäves. Det är mörka dagar för autonomin och den akademiska friheten i Ungern.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Open Access 2020 – en ny global färdriktning

Jag har återvänt till Stockholm efter att ha deltagit i Berlin Open Access Conference, den 14:e i ordningen – en sluten konferens under Max Planck-institutets värdskap, i samarbete med Open Access 2020 Initiative (oa2020.org). Med 170 deltagare från 37 länder från samtliga kontinenter var evenemanget i år på många sätt unikt, inte minst därför att de tre största förlagen, Elsevier, Wiley och Springer, var inbjudna att delta med varsin 20-minuterspresentation om sin syn på övergången till öppen tillgång – vd eller vice vd från alla tre deltog också. Själv var jag med i en panel med åtta deltagare från fem kontinenter, som hade den unika möjligheten att kommentera inläggen från förlagen, allt i syfte att främja ett gemensamt arbete för att främja övergången till öppen tillgång.
Rubriken för konferensen var Aligning strategies to enable Open Access – och just detta var också det övergripande temat för diskussionerna, vars resultat blev tydligare än vad deltagarna ens tycktes ha förväntat sig. Open Access är numera en angelägenhet för hela forskarsamhället som därmed också korsar gränser, ämnesmässiga såväl som geografiska, över alla kontinenter, men också tvärsöver olika initiativ för att främja Open Access. Nyckelpunkten idag är att åstadkomma ”transformative agreements” utifrån principen ”read and publish”, dvs avtal som påskyndar övergången till öppen tillgång. Idag betalar vi som lärosäten både för att läsa och publicera, utöver att vi bistår gratis med peer review-granskning och gratis redaktörskap för vetenskapliga tidskrifter. Vi betalar alltså i praktiken trefalt för de ”tjänster” förlagen tillhandahåller.
Det unika med denna konferens i Berlin var dels förlagens deltagande – som var intressant, men kräver väsentligt utökad dialog för att nå avgörande resultat – men dels och framför allt också det globala deltagandet. Att exempelvis nu Kina, som världens främsta land vad gäller antalet forskningspublikationer, tydligt tar ställning för öppen tillgång är av helt avgörande betydelse för utvecklingen framgent. Idag står vi enade globalt som aldrig någonsin tidigare, bakom ett antal centrala punkter. Dit hör att vi alla är överens om att författare ska behålla sina copyright-rättigheter, att vi alla är överens om principen om fullständig och omedelbar öppen tillgång, samt att vi alla är överens om behovet att accelerera processen, genom framåtsyftande, transformativa och kostnadsneutrala avtal som är tillfälliga och av övergångskaraktär, men som tydligt syftar till att påskynda övergången till full öppen tillgång under de närmaste åren. Den starka konsensus som rådde kring dessa punkter var oerhört tydlig, och möjligen överraskande för somliga.
En annan viktig följd av detta möte var att flera deltagare påpekade att det här fanns ett grundläggande kommunikationsproblem. Först nu insåg många – och påpekade det också med största tydlighet – att Plan S ingalunda syftar till att begränsa forskarnas publikationsmöjligheter, utan att dess enda mål är att sätta press på förlagen att följa forskarnas behov, i syfte att uppnå det överordnade och för alla gemensamma syftet, dvs öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Detta är helt avgörande om vi ska kunna nå det gemensamma målet.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Strategier för Stockholms universitet 2019-2022

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Forskning på gott och ont

Forskning på gott och ont – det var rubriken på Formas frukostseminarium på Nobelmuseet idag, där jag deltog i en panel modererad av GD Ingrid Petersson, tillsammans med övergångsregeringens minister för forskning Helene Hellmark Knutsson, professor Olle Häggström från Chalmers och Jessika Nihlén Fahlström från Uppsala universitet, universitetslektor i biomedicinsk etik.

Hela det moderna samhället är, på gott och ont, präglat av vetenskapens explosiva utveckling. Vetenskapen har gett oss dagens avancerade teknik. Via upplysningstidens idéarv har den lett fram till det demokratiska samhället, som idag sätts ifråga och utmanas på många håll i världen av populistiska krafter. Inte ens vetenskapens goda följder är idag alltså oomstridda. Men vetenskap och utveckling har också i förlängningen gett oss de problem som nu hotar hela vår existens, som kärnvapenhotet och klimathotet. Paradoxalt nog är det problem som också bara kan lösas med vetenskapens hjälp. Det ställer krav på, och utmanar forskarsamhället.

Forskningen ses ofta som något gott i sig, eller något neutralt, som kan brukas till både goda och mindre goda syften. Gensaxen, Crispr-Cas9, är ett exempel på ett forskningsresultat med enorm potential. EU-domstolen beslutade dock nyligen att likställa genomediteringstekniken med den äldre GMO-tekniken, och därmed ytterligare starkt begränsa möjligheten att använda genmodifierade grödor i EU. Beslutet mötte starka protester från forskarhåll, då det inte är baserat i aktuell forskning utan tvärtom grundat på okunskap och obefogad rädsla. Samma genteknik sägs nu samtidigt ha använts i Kina, där ett par tvillingflickor fötts med en utslagen gen för att göra dem immuna mot hiv-smitta, såvitt känt utan föregående diskussion eller prövning. En svensk kommentar i DN menade att en orsak kan vara önskan från forskarlaget att vara först ut med gentekniska ingrepp på människor.

Även industri- och företagsfinansierad forskning har sina risker. I en artikel i New York Times för ett par år sedan beskrevs ett fall där forskare anlitats av agrokemiska företag för att undersöka orsaken till massdöd hos bin. Men när resultaten gått emot vad som passat företagen har konfidentialitetsklausuler åberopats och forskare hindrats från att offentliggöra sina resultat. En brittisk forskare berättade att han accepterat forskningsmedlen under stark press från det egna universitetet – i Storbritannien rankas ju universiteten efter forskningens nytta och påverkan på industri och samhälle.

Allt detta visar på behovet av både granskande system och av ett kontinuerligt kvalitetsarbete där etiska aspekter alltid måste vägas in.

Men både den kinesiska genforskaren och den brittiska biforskaren pekar tydligt mot den kritiska frågan om incitamentsstrukturer. Idag råder fokus på synlighet, genomslag och snabba resultat i forskningen. Det medför också stora risker.

Öppen vetenskap är ett möjligt svar på den här utvecklingen, och ytterst en demokratifråga. Omställningen till öppen vetenskap kräver också förändrade incitamentsstrukturer. Såväl öppen vetenskaplig publicering och öppna forskningsdata skapar transparens och ökar möjligheterna för såväl granskning som reproducerbarhet.

Idag, när mänskligheten står inför utmaningar och möjligheter av en omfattning och en komplexitet som aldrig förr, behövs mer än någonsin öppenhet och transparens och en levande diskussion om forskningens kvalitet och dess villkor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

MAX IV och KAW

Den här veckan har rektorerna i Wallenbergstiftelsernas huvudmannaråd tillsammans med universitetens referensgrupp för forskningsinfrastruktur besökt MAX IV för gemensamma diskussioner om aktuella infrastrukturfrågor, alltifrån den högaktuella frågan om e-infrastruktur till mer allmänna forskningspolitiska och ekonomiska aspekter. Samtidigt som behoven ökar kraftigt är forskningsinfrastrukturer idag svårt underfinansierade. Det är hög tid att tidigare statssekreteraren Peter Honeths förutsägelse redan inför den förra forskningspropositionen, om behovet av forskningsinfrastruktur i fokus, förverkligas. Och här har de stora universiteten, som är värdar för en stor del av landets nationella infrastrukturer, ett stort ansvar att föra fram frågorna och bidra till en politik som möjliggör god långsiktig utveckling. 

Vi fick också en presentation av MAX IV, inklusive en rundvandring, och av den strategiska planeringen för framtiden, av tillförordnade direktören Ian McNulty. Det är en imponerande anläggning, med nu världsunik prestanda, som kommer att få en stor betydelse för utvecklingen av materialforskning i vid bemärkelse, i Sverige såväl som internationellt. Sveriges universitet och forskningsfinansiärer har här både en stor möjlighet och ett ansvar att utveckla användarbasen genom starka rekryteringar.

På Stockholms universitet har vi också under veckan haft besök av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, närmare bestämt av ordföranden Peter Wallenberg och verkställande ledamoten Göran Sandberg. Även där blev det en hel del tal om infrastruktur, men också om andra forskningsfrågor av särskild betydelse för Stockholms universitet. Besöket avslutades med ett antal spännande presentationer från forskare som åtnjuter stöd från KAW. Wallenbergstiftelserna har nu under ett par år varit den näst största externa finansiären av forskning vid Stockholms universitet. Bidrag från stiftelserna har tack vare omsorgsfulla nominerings- och bedömningsprocesser både internt och externt en oerhörd betydelse för våra strategiska vägval och våra rekryteringar.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nordic Open Science 2018

Under året har Sverige haft ordförandeskapet i Nordiska rådet. Som en del av det har Vetenskapsrådet och Kungliga Biblioteket haft uppdraget att arrangera Nordic Open Science Conference 2018, tillsammans med Nordiska ministerrådet och Nordforsk, som nu under två dagar äger rum i Folkets hus.
Huvudtalaren Jean-Claude Burgelman är ansvarig för öppen vetenskap och öppna data vid EU-kommissionen. Han gav sin vision av den pågående omvandlingsprocess där vetenskapen idag går över från ett slutet system till en öppen kultur där publikationer och data delas, och beskrev EU-kommissionens fokus idag. Först och främst gäller det öppen tillgång till publikationer, där man nu fortsätter arbetet med cOAlition S, som jag skrivit om i en tidigare blogg, med målbilden 100% öppet tillgängliga publikationer. Samtidigt utvecklas ORE, en digital plattform för kvalitetsgranskade artiklar. För det andra gäller det öppen tillgång till forskningsdata, med bland annat lanseringen av European Open Science Cloud och databehandlingsplaner. Men det handlar också om ”metrics and incentives” – om hur vi mäter och värderar forskning och vilka incitament som finns. Idag finns DORA-deklarationen där undertecknarna förklarar vad man inte vill, t ex basera meritvärderingen på journal impact factor istället för på publikationens faktiska kvalitet. Nu är ambitionen att sommaren 2019 kunna nå fram till en ”Bucarest declaration” som talar om vad universiteten och finansiärerna vill och hur nuvarande system kan förändras. Det kan till exempel handla om en förändrad publiceringskultur som premierar kvalitet framför kvantitet, eller om öppen kollegial granskning. Den andra huvudtalaren var Ola Rosling, som utifrån arbetet med Gapminder höll brandtal för öppna data.
Däremellan var det tre paneler, en med forskare, en med finansiärer och en med rektorer (där jag själv deltog) som diskuterade övergången till öppen vetenskap ur olika perspektiv. För att den ska lyckas krävs en genomgripande kulturförändring, som måste ske både top-down – från universitetsledningar och forskningsfinansiärer liksom från politiskt håll – och bottom-up – från forskarhåll. Mycket återstår att göra – men målbilden för öppen vetenskap är klar. Det finns ingen väg tillbaka.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar