Nytt år – nytt samarbete

God fortsättning på det nya året!

Själv startade jag arbetsåret i förra veckan med möte i Bukarest för universitetsnätverket CIVIS – ett samarbete mellan åtta europeiska universitet kring forskning, utbildning och samverkan.

European Universities Initiative – en aktuell utlysning från EU-kommissionen där CIVIS kommer att vara bland de sökande – är ett initiativ som syftar till att stärka universitetens centrala roll i Europa, men också globalt. Universiteten kan, genom att samverka tvärsöver Europa, på ett unikt sätt bidra såväl till att ena den europeiska gemenskapen i tider där populism och kunskapsförakt på många håll skördar skrämmande segrar – men också, vilket är minst lika viktigt, öppna och vidga det europeiska samarbetet till ett globalt engagemang. Allt sedan sin begynnelse under medeltiden har universiteten haft denna starkt internationella orientering – öppenheten mot världen.

För CIVIS är visionen tydlig. Genom ett starkt europeiskt samarbete mellan åtta universitet, från nord till syd och från öst till väst – vilket i sin tur öppnar för åtskilliga regionala och andra samarbeten både inom den akademiska världen och i omvärlden – ska vi bidra till att främja gemensam ny kunskapsproduktion och kunskapsspridning, både inom och bortom Europas gränser.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tack för i år!

Denna sista vecka före jul har jag, tillsammans med närmast berörda vicerektorer och chefer i förvaltningen, avslutat terminens institutionsbesök vid den humanistiska och den juridiska fakulteten; en grande finale med inte mindre än fyra besök vid humanistiska institutioner under en vecka. Som alltid har det varit både spännande och lärorikt att få ta del av institutionernas presentationer, men inte minst också av de frågor som varje institution själv valt att väcka. En sak står klar: det finns inga givna eller enkla svar på framtidsfrågorna, utan alla institutioner befinner sig i ständig utveckling, på olika stadier. Balansen mellan utmaningar och möjligheter ser givetvis olika ut på olika håll – men gemensamt är att alla tycks dela en förändringsvision för framtiden.

Undervägs har vi fått med oss många viktiga medskick till ledningen. Från denna senaste vecka, för att nu bara nämna några få exempel, har vi bland annat fått insikt i Filosofiska institutionens pedagogiska utvecklingsarbete som verkligen ligger i frontlinjen, såsom hur rektors kvalitetsmedel använts för filmprojekt som klart bidragit till bättre studieresultat, eller hur SI-modellen (Supplemental Instruction) sedan ett antal år numera tillämpas fullt ut vid institutionen och allt som detta har tillfört studenternas lärande. Från Institutionen för romanska och klassiska språk fick vi exempelvis med oss deras intressanta modell med en ”samverkansamanuens” som går i bräschen för institutionens samverkansfrågor. Här liksom på många andra institutioner inom fakulteten bedrivs också ett viktigt, aktivt arbete för att öka andelen externfinansiering, exempelvis genom intern peer review-bedömning av ansökningar. Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap berättade bland annat om sina olika varianter av institutionsdagar som för samman medarbetare och studenter från de olika ämnena, allt i syfte att skapa större synergieffekter och bättre samverkan – och därtill om Genusakademiens livaktiga verksamhet, som koordineras från institutionen. Till sist erbjöd arkeologerna idag ett brett spektrum av frågor och utmaningar till universitetets centrala verksamhetsstöd som vi givetvis lyssnat noga till, allt i syfte att förbättra möjligheterna för kärnverksamheten. Institutionen för arkeologi och antikens kultur är en av de minsta inom humanistisk fakultet – men samtidigt en av de mest produktiva vad gäller externfinansiering och publikationer.

För mig som rektor hör dessa institutionsbesök verkligen till de mest stimulerande inslagen i min vardag – det är här jag verkligen möter företrädare för kärnverksamheten och får tillfälle att ta del av såväl möjligheter som utmaningar tvärsöver institutioner, fakulteter och områden. Jag vill nu också passa på tillfället att tacka för ett intensivt och spännande verksamhetsår – ett stort tack till alla medarbetare och studenter för gott samarbete! En God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag er alla!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Klimatutmaningar – globalt och lokalt

Så är då klimatmötet i Katowice avslutat. Vi befinner oss idag globalt i en paradoxal situation, där vetenskapens framsteg och upplysningens ideal å ena sidan lett till det moderna demokratiska samhällets framväxt, men å den andra också till de två övergripande hot som riskerar att undergräva själva dess existens: kärnvapenhotet och klimathotet.

I en tid av politisk oro och förvirring är en grundläggande fråga vem som har ansvar för vad. Ett enkelt svar på frågan ur ett klimatperspektiv är att var och en är ansvarig för sitt eget agerande, och dessutom för den politiska påverkan som kan leda till de avgörande åtgärder som kräver internationella överenskommelser, inkluderande ekonomiska styrmedel. Ett stort problem som uppstått under senare tid är populismens och klimatförnekarnas ökade politiska inflytande.

Det är därför mycket glädjande att mötet i Katowice, trots de oenigheter som ledde till förlängning, ändå till sist lyckats nå en överenskommelse om hur Parisavtalet rent praktiskt ska implementeras. Överenskommelsen har brister men innebär att FN-processen att begränsa klimatförändringarna kan fortsätta. Det är viktigt, ett sammanbrott hade varit förödande. Att vara överens om visioner är förhållandevis lätt, men när det kommer till konkreta åtgärder kan det lätt bli värre. I Parisavtalet 2016 rådde bred enighet om nödvändigheten att begränsa temperaturökningen till 1,5-2° C. Av IPCC:s uppföljningsrapport i höstas, som beställdes i Parisförhandlingarna 2016, framgick det helt klart att det är mycket ont om tid – 12 år är det tidsspann som nämns – för att lyckas begränsa ökningarna till 1,5° C. Om så inte sker bedöms följderna bli mycket allvarliga. Nu finns en plan – även om vissa problem bara bordlagts. Ett viktigt steg har tagits, och framförallt har ett sammanbrott undvikits. Förutsättningar finns nu för ett fortsatt arbete för att begränsa och hantera de klimatförändringar som kommer. Utmaningen är svår och kan bara hanteras genom ett accelererat internationellt samarbete baserat på insikten om klimathotets allvar.

Vad är då universitetens roll? Flera forskare, liksom många studenter, har med rätta påpekat vår helt centrala betydelse härvidlag, och jag välkomnar varmt dessa appeller. Som vanligt handlar det framför allt om våra huvuduppgifter: forskning, utbildning och samverkan i klimatrelaterade frågor. Universiteten behöver inte minst stå redo för att förmedla trovärdig kunskap till beslutsfattare. Här ligger Stockholms universitet i framkant, genom vårt breda klimat- och miljöarbete, med Bolincentret för klimatforskning, Stockholms resilienscentrum och Östersjöcentrum, för att bara nämna tre exempel. Därutöver behövs också givetvis ett starkt eget miljöarbete. Stockholms universitet är miljöcertifierat och arbetar därmed för ständig förbättring vad gäller vår både direkta och indirekta klimat- och miljöpåverkan. Att forskare och studenter reagerar och agerar är också mer än välkommet som en sporre i detta arbete.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nobelvecka – och något om externa forskningsmedel

Så är Nobelfestligheterna avslutade för i år. För Stockholms universitets vidkommande följs de av den traditionsenliga Luciabalen som i kväll hålls för 101:a året i följd, och som förr var del av det officiella Nobelprogrammet. Nobelveckan präglades av ett visst allvar detta år, delvis relaterat till det inställda litteraturpriset, men också för att vikten av vetenskap blir särskilt tydlig när den som idag på flera håll ifrågasätts eller är under hot.

Idag har jag medverkat i HeLP 11-programmet (ett ledarskapsprogram för landets lärosäten), vilket alltid är lika givande. En av de frågor som diskuterades var avvägningen mellan basanslag och externa medel när det gäller forskning. Det är givetvis viktigt att ha en så stor andel basanslag att det finns handlingsutrymme för lärosätena för rekryteringar och satsningar av olika slag. Samtidigt är de externa forskningsmedlen, erhållna i konkurrens, både ett starkt incitament och en bra indikator på forskningens kvalitet. Vid Stockholms universitet följer vi särskilt upp medel från VR, KAW, RJ och ERC.

I år kan konstateras att vi varit lyckosamma i flera avseenden. Några exempel: vad gäller projektbidrag från VR var vi t ex nummer ett i landet inom HS-området med 29 beviljade projekt och nummer fyra på NT-området med 44 beviljade bidrag – och man bör då hålla i minnet att vi ju inte har teknikvetenskap.

Från Riksbankens Jubileumsfond fick forskare vid SU två av tre stora program samt sju projekt och ett infrastrukturprojekt. Tidigare under året blev också två av våra unga forskare Pro Futura Fellows.

Från KAW fick fem forskare medel för femåriga projekt, vilket sammantaget motsvarar ca en fjärdedel av såväl beviljade medel som antal anslag – ett otroligt gott utfall. Inom matematikprogrammet fick vi fyra anslag, det bästa utfallet hittills för SU. De två Wallenberg Academy Fellows som vi åternominerat för förlängning har också fått sina bidrag beviljade.

Från ERC fick SU/Nordita i år det första Synergy Grant som beviljats till Sverige. Tre forskare fick Starting Grants och en forskare Consolidator Grant, däremot inga Advanced Grants. Här finns utvecklingspotential.

I Stockholms universitets strategier 2019-2022 står: ”Universitetet ska eftersträva att ytterligare förbättra utfallet hos både nationella och internationella forskningsfinansiärer. Universitetet ska aktivt stödja större forskningsansökningar, som de till olika EU-program eller stiftelser […]. Universitetet ska också, i samspel med de externa finansiärerna, verka för att förbättra de långsiktiga möjligheterna för nydanande forskning.” Men låt oss inte glömma att glädjas över framgångarna – och gratulera alla våra framgångsrika forskare!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

CEU + MTA – akademisk frihet i Ungern?

Lex CEU. Så kallas beslutet att förbjuda Central European University i Budapest att ta emot nya studenter från 1 januari 2019. Universitetet ger både amerikanska och europeiska examina och såväl utbildning som forskning har kvalitetsutvärderats som excellenta i både USA och Ungern. Beslutet saknar motstycke i modern tid, som rektor Michael Ignatieff påpekar. Ett europeisk-amerikanskt universitet tvingas ut ur ett av EU:s medlemsländer, som också har starka band till USA genom NATO-samarbetet. Nu flyttar verksamheten istället till Wien under 2019. Det har flera gånger hävdats att det är motståndet mot finansiären George Soros som gjort just CEU till måltavla. Utvecklingen de senaste dagarna har dock visat att det inte räcker som förklaring. Nu stryps också finansieringen till den ungerska Vetenskapsakademien, MTA, för första kvartalet 2019. Orsak, enligt ansvarig minister: de har involverat sig i ”ovärdiga” angelägenheter som inte ska behöva ”betunga” dess medlemmar. Läs: de bedriver forskning som uppfattats ha politiska dimensioner. Till saken hör att akademin redan bedrivit viss självcensur, såsom att ställa in ett par kontroversiella föreläsningar och att tiga i frågan om CEU – men uppenbarligen förgäves. Det är mörka dagar för autonomin och den akademiska friheten i Ungern.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Open Access 2020 – en ny global färdriktning

Jag har återvänt till Stockholm efter att ha deltagit i Berlin Open Access Conference, den 14:e i ordningen – en sluten konferens under Max Planck-institutets värdskap, i samarbete med Open Access 2020 Initiative (oa2020.org). Med 170 deltagare från 37 länder från samtliga kontinenter var evenemanget i år på många sätt unikt, inte minst därför att de tre största förlagen, Elsevier, Wiley och Springer, var inbjudna att delta med varsin 20-minuterspresentation om sin syn på övergången till öppen tillgång – vd eller vice vd från alla tre deltog också. Själv var jag med i en panel med åtta deltagare från fem kontinenter, som hade den unika möjligheten att kommentera inläggen från förlagen, allt i syfte att främja ett gemensamt arbete för att främja övergången till öppen tillgång.
Rubriken för konferensen var Aligning strategies to enable Open Access – och just detta var också det övergripande temat för diskussionerna, vars resultat blev tydligare än vad deltagarna ens tycktes ha förväntat sig. Open Access är numera en angelägenhet för hela forskarsamhället som därmed också korsar gränser, ämnesmässiga såväl som geografiska, över alla kontinenter, men också tvärsöver olika initiativ för att främja Open Access. Nyckelpunkten idag är att åstadkomma ”transformative agreements” utifrån principen ”read and publish”, dvs avtal som påskyndar övergången till öppen tillgång. Idag betalar vi som lärosäten både för att läsa och publicera, utöver att vi bistår gratis med peer review-granskning och gratis redaktörskap för vetenskapliga tidskrifter. Vi betalar alltså i praktiken trefalt för de ”tjänster” förlagen tillhandahåller.
Det unika med denna konferens i Berlin var dels förlagens deltagande – som var intressant, men kräver väsentligt utökad dialog för att nå avgörande resultat – men dels och framför allt också det globala deltagandet. Att exempelvis nu Kina, som världens främsta land vad gäller antalet forskningspublikationer, tydligt tar ställning för öppen tillgång är av helt avgörande betydelse för utvecklingen framgent. Idag står vi enade globalt som aldrig någonsin tidigare, bakom ett antal centrala punkter. Dit hör att vi alla är överens om att författare ska behålla sina copyright-rättigheter, att vi alla är överens om principen om fullständig och omedelbar öppen tillgång, samt att vi alla är överens om behovet att accelerera processen, genom framåtsyftande, transformativa och kostnadsneutrala avtal som är tillfälliga och av övergångskaraktär, men som tydligt syftar till att påskynda övergången till full öppen tillgång under de närmaste åren. Den starka konsensus som rådde kring dessa punkter var oerhört tydlig, och möjligen överraskande för somliga.
En annan viktig följd av detta möte var att flera deltagare påpekade att det här fanns ett grundläggande kommunikationsproblem. Först nu insåg många – och påpekade det också med största tydlighet – att Plan S ingalunda syftar till att begränsa forskarnas publikationsmöjligheter, utan att dess enda mål är att sätta press på förlagen att följa forskarnas behov, i syfte att uppnå det överordnade och för alla gemensamma syftet, dvs öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Detta är helt avgörande om vi ska kunna nå det gemensamma målet.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Strategier för Stockholms universitet 2019-2022

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar