Geohusfest: tema samverkan

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Proposition för kunskap i samverkan

Sedan regeringens forskningspolitiska proposition lämnades till riksdagen i måndags har ansvarigt statsråd Helene Hellmark Knutsson redan hunnit presentera den i flera andra sammanhang, bland annat på IVA och på KVA. På KVA, där jag deltog igår, följde en på många sätt intressant diskussion med akademiens ledamöter.

”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” – detta är första gången en forskningspolitisk proposition helt har lyckats undvika ordet ”forskning” i titeln. Uppenbart är att näringsdepartementet haft ett starkt inflytande på propositionens utformning, både av titeln att döma och av de satsningar som görs, där inte minst Vinnova är en stor vinnare.

Nulägesanalysen i texten innehåller flera både intressanta och relevanta internationella jämförelser av Sveriges position inom forskningen, där man konstaterar att vi halkat efter. Frågan är hur det ska åtgärdas. Regeringen är tydlig med att satsningarna avser ökad kvalitet, inte kvantitet. Själva åtgärdspaketet handlar huvudsakligen om samverkan för samhällsutmaningar, inklusive ett antal långsiktiga satsningar på tillämpad forskning och innovation, och om ökade basanslag för ”starka och ansvarsfulla lärosäten”, vilket innefattar ett antal förväntningar på vad lärosätena ska göra för att motsvara detta epitet: ökad jämställdhet, bättre karriärvägar, nära koppling mellan forskning och utbildning, större ansvar för infrastruktur, med mera. Internationaliseringen, som regeringen ofta betonat, verkar i princip ha lyfts ut, till förmån för en kommande internationaliseringsutredning. Det är dock en fara att så många av sektorns verkliga nyckelfrågor – internationalisering, långsiktig styr- och resurstilldelning, infrastruktur – nu hamnat utanför själva forskningspropositionen och får hanteras i särskild ordning.

Vad gäller själva de konkreta åtgärdsförslagen tror jag annars att hela sektorn är överens om att karriärvägarna är viktiga och att det är bra att de hanteras nationellt. Idag skiljer det sig mellan lärosätena hur väl man redan nu lever upp till de krav som regeringen avser att ställa – egentligen har ju alla möjligheter redan stått till buds, och även förverkligats på många håll. Men det är viktigt – apropå internationalisering – att det nationella system som nu kommer blir anpassat till hur den internationella forskarkarriären ser ut. Den befordringsbara meriteringsanställningen behöver, som nu, kunna sökas inom sju år efter examen, och det behöver finnas möjlighet till en treårig postdoc, sökbar inom fyra år efter examen, om Sverige på allvar ska kunna konkurrera internationellt och attrahera unga forskare.

Hur lärosätena klarar av att motsvara de många olika krav som nu ställs kommer också att följas upp, delvis via UKÄ som, rimligtvis efter namnbyte, blir regeringens allmänna granskningsmyndighet för universitet och högskolor, och även får ta över uppdraget att utvärdera forskning från VR. Det är ingen liten förändring.

När det gäller hur de nya medlen ska fördelas så behåller man nuvarande två indikatorer, citeringar och externa bidrag, men lägger till samverkan med samma vikt. Givet hur rik och varierad lärosätenas samverkan är kommer det att vara omöjligt att finna en god och kvalitetsdrivande indikator för att mäta den. Även bibliometriskt baserade indikatorer har för övrigt negativa styreffekter som riskerar att skada forskningen på sikt.

Men det finns också ett antal grundläggande problem, som inte löses med propositionen. Inledningsvis nämns att en utgångspunkt är att värna den fria forskningen – ordet grundforskning nämns inte – men det finns annars föga i själva propositionen som går i denna riktning, utöver satsningen på humaniora och samhällsvetenskap, som i sig är välbehövlig. Idag motverkar Vetenskapsrådet aktivt nedrustningen för grundforskning genom att lägga in de medel som frigörs från Linnéstöden i den fria projektbudgeten. Det är utmärkt. Men för framtiden finns inga ytterligare sådana möjligheter.

Slår man ut satsningen på höjda basanslag över de fyra åren innebär det i genomsnitt en tvåprocentig ökning. Det innebär i reella termer, förutom att satsningen är baktung och inleds först 2018, ingen egentlig ökning, med tanke på de årliga besparingskrav som samtidigt ställs på myndigheterna. Slutsatsen förstärks av att mer forskningsmedel nu går till mindre lärosäten – regeringen visade ju också förra året att man är beredd att omfördela medel som utlovats i den tidigare forskningspropositionen.

Samtidigt ställs många nya krav på lärosätena, där inte minst infrastrukturfinansieringen är ett potentiellt slukhål för hela sektorn. En stor finansieringsbörda – 50% – flyttas över på lärosätena för alla nationella infrastrukturer. Därtill kommer problemen med otillräcklig finansiering för driften av några av de största nationella, som MAX IV, liksom kraven på att själva fullt ut finansiera lokala och regionala infrastrukturer. Hur går alltså ekvationen ihop? Svaret är enkelt: inte alls! Ofta anförs mot lärosätena det stora sparade myndighetskapitalet. Men det är bara användbart för enskilda investeringar, knappast för långsiktig drift – då försvinner det omedelbart. Även gällande infrastruktur nämnde ministern igår att det är en fråga som man behöver återkomma till.

Vår förhoppning som ett av Sveriges stora forskningsuniversitet är alltså att regeringen ska se det stora behovet att även långsiktigt tillgodose de ökande behoven av forskning inklusive infrastruktur, i nära kombination med utbildning och samverkan, för framtiden.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ny resursutredning

Så är då forskningspropositionen beslutad, och på måndag blir den offentlig. För oss som noga följt framväxten av regeringens forskningspolitik är huvuddragen vid det här laget väl kända. Men det blir naturligtvis intressant att få ta del av de exakta skrivningarna.
”Starka och ansvarstagande universitet och högskolor” är ett återkommande ledord. Uttrycket är tveeggat. I festtalsretoriken kan det nyttjas som en beskrivning av sakernas tillstånd, för att i nästa stund hållas fram som något som inte är förhanden men som är målet för regeringens politik att åstadkomma.

Den senare tolkningen präglade Helene Hellmark Knutssons debattartikel i SvD i onsdags om den utredning för ett nytt system för styrning och resurstilldelning som ska tillsättas under 2017. Ministern påpekar helt riktigt att en utredning av tilldelningssystemet på grund- och avancerad nivå länge har efterlysts inom sektorn och även föreslagits av Kåre Bremer i Ledningsutredningen 2015. Det system som nu tas fram ska ge stöd och incitament för att utveckla verksamheten i enlighet med riksdagens och regeringens mål för utbildning och forskning – inkluderande samverkan, som särskilt lyfts fram, även detta ett återkommande tema för regeringen.
Det nuvarande systemet, skriver ministern, har vissa fördelar genom att det visar tillit till lärosätena, i linje med regeringens allmänna strävan mot tillitsbaserad styrning. Men tilliten blåser snart förbi, ty därefter konstateras något svepande att ”genom åren har det framförts kritik mot bland annat lärosätenas förmåga att dimensionera utbildningar utifrån behovet av kompetensförsörjning”. Här bortser ministern dock från Lars Haikolas utredning Högre utbildning under 20 år, som tvärtom konstaterade att lärosätena i allt väsentligt klarar dimensioneringsproblematiken väl. Den obalans mellan högre utbildning och arbetsmarknad som finns avser framför allt vård- och lärarutbildningar – och här får ju lärosätena tilldelade uppdrag från regeringen. Emellertid finns här också omfattande rekryterings- och genomströmningsproblem, som bland annat beror på sådant som den sänkta kvaliteten i skolan och läraryrkets försämrade status.
Den stora nyheten om den kommande utredningen är dock att den inte bara ska avse resurstilldelningsmodellen för grund- och avancerad nivå, utan även omfatta forskning och utbildning på forskarnivå. Här sägs, återigen svepande, att tidigare modell lett till att ”resurser har samlats vid ett fåtal lärosäten” samt att den haft negativ påverkan bland annat på utbildningen på forskarnivå. Att utbildningen på forskarnivå idag minskar i omfattning beror emellertid på att forskarutbildningen kraftigt fördyrats genom att doktorander anställs under hela studietiden, utan att resurserna ökat.
Ministerns huvudpoäng, att den största delen av forskningsresurserna återfinns vid ett fåtal lärosäten, är dock inte resultatet av ett bristfälligt resurstilldelningssystem. Det är forskningssystemets logik. En internationell utblick kan vara på sin plats: överallt i världen finns stora, forskningsstarka universitet och mindre lärosäten, där även de senare inte sällan kan ha en stark forskningsbas inom några områden. Andelen stora, forskningsstarka universitet per invånare är knappast större i andra starka forskningsländer än i Sverige – ungefär ett på miljonen. Det är svårt att inte läsa mellan raderna att utredningens syfte är att fördela medlen jämnare, i linje med ett annat av ledorden: utbildning och forskning i hela landet.

Det är lätt att hålla med vad gäller utbildning, och att den behöver vara forskningsanknuten. Knäckfrågan är hur denna forskningsanknytning ska säkras. Ett sätt vore att knyta de mindre högskolorna forskningsmässigt till de stora universiteten, som ju finns i hela landet, från Lund till Luleå. Att däremot smeta ut forskningsresurserna över alla landets lärosäten är ett hot mot kvaliteten i landets forskning och skulle innebära ett slöseri med statens medel. De stora universiteten har ett stort ansvar för att föra forskningen framåt. De bär också ett tungt och ökande ansvar för forskningens infrastrukturer. Om de utarmas riskerar Sverige, istället för starka och ansvarsfulla lärosäten, att få ett antal jämnsvaga lärosäten utan möjlighet att ta ansvar, som inte kan hävda sig i internationell konkurrens.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

DSV 50 år

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nytt Östersjöhus på Skansen

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Veckan som gått

Min blogg börjar urarta till veckobrev – kalendern är så välfylld att det inte sällan är svårt att hitta tid att skriva. Hur som helst: veckan som gick inledde jag med att, tillsammans med Vetenskapsrådets Sven Stafström, Vinnovas Charlotte Brogren och Stephen Hwang från Linnéuniversitetet delta i en panel på en konferens om infrastruktur för forskningsinformation, arrangerad av VR och SUHF och med statssekreterare Karin Röding som första talare. Infrastrukturfrågor generellt är en ödesfråga för sektorn framöver, där forskningsinformation och datalagring bara är en del, men samtidigt en oerhört viktig och snabbt växande del. Datamängdernas ökning skenar – hur ska det hanteras? De närmaste åren blir avgörande för att mejsla ut en hållbar modell för framtiden. Hela EU:s vision om öppen vetenskap kräver också sitt, inte minst i form av en tydlig politik som kan bidra till att bryta de kommersiella förlagens skadliga makt.

På måndagen höll Högskoleföreningen sedan sitt höstmöte där jag traditionsenligt talade om året som gått vid universitetet. Där delas också den årliga utmärkelsen för framstående vetenskaplig prestation – ”bästa avhandling” – ut. I år gick den till Magnus Bremmer i litteraturvetenskap, Maria-Therese Gustafsson i statsvetenskap och Jonas Enander i fysik, som alla tre höll lysande forskningspresentationer. Grattis!

På tisdagen var det möte i ledningsgruppen för vårt samarbete med landstinget, där vi beslutade om medel till ett antal av de många spännande projektförslag som kommit in. Särskilt glädjande är att de är spridda över hela universitetet. Flera projekt är treåriga, och därmed är också en stor del av de avsatta medlen från landstinget intecknade. Men redan nästa år utvidgar vi samarbetet genom en ny utlysning för pilotprojekt.

Onsdagen inledde jag 03.00 med att delta i amerikanska ambassadens valvaka. Dagen avslutades med avtackning av Peter Gudmundson, som nu efter nio år slutar som rektor för KTH. Vi har haft ett nära och gott samarbete under mina snart fyra år som rektor – tack Peter!

På torsdagen hade statsministern bjudit in arbetsmarknadens parter och ett antal myndigheter till ett rundabordssamtal om kompetensförsörjning och flaskhalsproblematik, där jag deltog som företrädare för SUHF. Det handlade en hel del om förväntningar på universitet och högskolor, så det var tur att vi var representerade. Från regeringens sida betonade man satsningarna på vård- och lärarutbildningar, liksom på det livslånga lärandet. Det är alltsammans viktigt och bra. Men det krävs en reform av hela finansieringssystemet för att lärosätena i högre grad ska ha möjlighet att satsa på att mer flexibelt möta behoven av vidareutbildning. Idag ser vi att många söker kunskaperna, men inte behöver poängen, vilket betyder att universiteten bara får halva ersättningen. Det behövs också en vidgad vision för behovet av högre utbildning. Det är bara genom utbildning och kunskap som vi kan motverka och bekämpa många av de negativa krafter som breder ut sig idag: segregation, populism, faktaresistens. Det är genom utbildning och kunskap som vi kan utveckla morgondagens samhälle.

Arbetsveckan avslutades för min del igår kväll med deltagandet i KI:s både högtidliga och festliga promotionshögtid i Stadshuset – där för övrigt över 70% av de promoverade var kvinnor. Nästa vecka är det dags för KTH:s årshögtid, där Sigbritt Karlsson är ny rektor från och med måndag. Jag ser fram mot fortsatt utvecklat samarbete med vår närmaste granne, som vi redan delar campus med genom AlbaNova, men där vi nu ytterligare ökar samverkansytorna genom Albanobygget.

img_2041

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En vecka i Aarhus

Jag tillbringar hela denna vecka på Aarhus universitet, där jag deltar i en ackrediteringspanel som ska utvärdera universitetets kvalitetssystem för utbildning. Om universitetet får positiv ackreditering får man själv rätten att inrätta utbildningar och examina.

Utvärderingen sker utifrån en liknande modell som UKÄ kommer att börja tillämpa, men med den väsentliga skillnaden att man i Danmark till skillnad från i Sverige fullt ut vågat lita på att det är tillräckligt att bedöma kvalitetssystemet, och att det kan ersätta andra typer av utvärderingar (som utbildningsutvärderingar, tematiska utvärderingar eller examenstillståndsprövningar, vilket kommer att vara ytterligare komponenter i det svenska systemet). Den slutsatsen är jag, vid detta andra platsbesök, fullt beredd att skriva under på.

Processen är ytterst gedigen. Vid ett första platsbesök i våras genomfördes en rad intervjuer med ledning, lärare och studenter, på grundval av universitetets självvärdering och kvalitetssäkringsdokument. Nu ägnar vi veckan åt sex olika fördjupningsområden som vi utifrån vår preliminära bedömning sett behov av att titta närmare på, och där vi verkligen nu har tillfälle och tid att borra på djupet.

Aarhus universitet är inte helt olikt Stockholms universitet, förutom att de också har medicin och teknik. Det är ett starkt forskningsuniversitet och samtidigt ett stort utbildningsuniversitet. Därför är det särskilt spännande och lärorikt att delta i denna ackrediteringsprocess, parallellt med att vi själva, inför UKÄ:s kommande utvärderingscykel, är i färd med att utveckla vårt eget kvalitetssystem.img_3055

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar