Forskningsdata – nationellt och lokalt

I förra veckan höll SUHF tillsammans med Vetenskapsrådet och SULF ett mycket välbesökt öppet seminarium om forskningsdatahantering, där jag hade glädjen att tillsammans med Sven Stafström och Mats Ericson både få hälsa välkommen och avrunda de ytterst aktiva diskussionerna. Både intresse och behov är enorma. 

SUHF har ju vid vårens förbundsförsamling fattat beslut om en färdplan för öppen vetenskap med åtta rekommendationer – ett välkommet steg framåt från lärosätenas sida att gemensamt axla ansvaret för omställningen till öppen vetenskap. Vi ser också fram mot att snart få besked från regeringen om det beslut som nyligen fattats om ett vidgat uppdrag inte bara till KB och VR, som aviserades i forskningsproppen, utan också till lärosätena – vilket Stockholms universitet aktivt efterfrågade i vår myndighetsdialog. 

För Stockholms universitets vidkommande bygger vi nu upp infrastruktur och tjänster för att stödja forskare och doktorander att hantera sina forskningsdata under hela forskningsprocessen. Basen är vår nyligen lanserade lagringsyta för forskningsdata. Till lagringsytan kopplar vi tjänster som datahanteringsplan, tillgängliggörande och arkivering av forskningsdata. Forskningsdatateamet ger utbildningar i dessa tjänster samt hjälper forskarna i kurering av forskningsdata. En viktig tjänst är även legal hjälp kring hanteringen av känsliga data. 

Trots våra interna begränsningar givet projektet Ekonomi i balans 2023 bedömer jag att detta är så viktigt att ett särskilt rektorsbeslut behöver fattas om extra finansiering av två data stewards, som kan bistå våra båda vetenskapsområden i den konkreta utvecklingen av och stödet kring forskningsdatahanteringen framöver. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Forskningspolitik och forskarframgångar

Den gångna veckan har varit innehållsrik på många sätt. För universitet och högskolor i stort eftersom riksdagen nu i bred enighet fattat beslut om den forskningspolitiska propositionen. Det finns anledning att återkomma till flera av frågorna där – inte minst frågan om akademisk frihet som idag spretar åt många håll i den offentliga debatten, men också den nya finansieringsmodell utifrån profilering av lärosätena som ska införas från 2023, men med helt katastrofalt kort tid för utveckling av modellen (deadline för VR, som jämte övriga finansiärer fått uppdraget, är redan den 1 juni). 

För Stockholms universitet också mer specifikt eftersom vi haft årets myndighetsdialog, med diskussioner om regeringens nya myndighetsstyrning (också det en del av forskningsproppen) bland annat avseende kompetensförsörjning och karriärvägar, samt om ekonomi- och säkerhetsfrågor. Därtill hölls i torsdags årets Hållbarhetsforum, på det högaktuella temat ”Från kris till hållbar utveckling”, ett mycket lyckat evenemang med inte mindre än 1200 enskilda deltagare under dagen.

Vidare blev det i veckan offentligt att hela fyra forskare vid Stockholms universitet tilldelats ERC Advanced Grants (av totalt sju i hela Sverige). Mot bakgrund av förra året, där EU-medlen till SU ökade med inte mindre än 35%, kan man konstatera att universitetets strategi att öka EU-finansieringen tycks vara lyckosam. Ett stort och varmt grattis till de fyra forskarna: Meike Wagner vid Institutionen för kultur och estetik, Christian Broberger vid Institutionen för biokemi och biofysik samt Hiranya Peiris och Lars Pettersson, båda vid Fysikum. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Två remissvar

Under veckan som gått har Stockholms universitet lämnat sina remissvar på två statliga utredningar som förtjänar en särskild kommentar. Dels gäller det Tillitsdelegationens betänkande om en gemensam utbildning för samtliga statsanställda, som enligt förslaget ska utformas av Statskontoret men genomföras av ett utvalt lärosäte (SOU 2020:40). Dels också förslaget om krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap, som även det föreslås genomföras av universitet och högskolor (SOU 2021:2). I båda dessa fall kan det konstateras att utredningarnas förslag står starkt i strid med det grundläggande uppdraget till universitet och högskolor. 

I det förra fallet ska 260 000 statsanställda utbildas under fyra år – ett helt orealistiskt och oförankrat förslag, enligt såväl SU som SUHF. Tvärtemot Tillitsdelegationens namn och uppdrag vittnar förslaget om en fundamental brist på tillit såväl till förvaltningsmyndigheter som domstolar gällande förmågan att själva tillhandahålla relevanta utbildningar för sin personal. Därtill innebär det en högst ovälkommen byråkratisering som knappast kan anses stå i överensstämmelse med statsförvaltningens krav på effektivitet och god hushållning. Att ett universitet ska tillhandahålla en utbildning vars innehåll föreskrivs av en annan myndighet strider framför allt också mot det grundläggande kravet för universitet och högskolor, att beslut om utbildningars innehåll, upplägg och kvalitet måste fattas av personer med vetenskaplig kompetens. 

I det senare fallet är det minst lika illa ställt – värst av allt är att själva frågan ju här ligger inom justitiedepartementets sakområde men nu hux flux för sitt genomförande har hamnat under utbildningsdepartementets egid. Här, lika litet som i det förra fallet, säkerställs att besluten om innehåll, upplägg och kvalitet fattas av vetenskapligt kompetenta personer, och till yttermera visso har – till skillnad från andra behörighetsgivande prov, som högskoleprovet eller TISUS-testet – frågan inte ens med universitetens och högskolornas uppdrag att göra.

Sammantaget ger detta två högst problematiska signaler, som vittnar om att universitet och högskolor idag riskerar att utnyttjas som en allmän facilitet för allehanda samhälleliga behov – vilket står i stark motsättning till värnandet av akademisk frihet och autonomi för lärosätena. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Strindberg tillgängliggjord

Idag blir Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk öppet tillgänglig på Litteraturbanken. Det är en märkesdag för svensk kultur och humaniora, när en stor och mångårig forskningsinsats ledd från Stockholms universitet efter 35 år nu går i hamn. Gunnel Engwall, redaktör för Strindbergsutgivningen under 30 år, gästbloggar dagen till ära på humanistiska fakultetens dekanblogg. Utan hennes lika entusiastiska som uthålliga engagemang för projektet hade det aldrig kunnat realiseras. 

Bakom utgivningen ligger betydande vetenskapliga insatser från en rad forskare. Där så är möjligt utgår Nationalupplagan alltid från Strindbergs egna manuskript, vilka försetts med omfattande beskrivningar och textkritiska kommentarer. Samtidigt är den avsedd att vara en folkupplaga, som tillgängliggör Strindberg för kommande generationer. Så mycket mer glädjande och framsynt att Norstedts valt att tillgängliggöra den öppet. Det är alltså både en vetenskaplig bragd och en viktig samverkansinsats. Ett stort grattis till alla inblandade som bidragit till att förverkliga Strindbergsutgivningen – men framför allt till oss alla som nu fritt kan ta del av denna rika kulturskatt och kunskapskälla. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Krav från svenska lärosäten: Frige Dr Djalali med omedelbar verkan!

SUHF har idag, tillsammans med den tyska rektorskonferensen HRK, skickat ett öppet brev till Irans ledare Ayatollah Khameini att med omedelbar verkan frige Dr Ahmadreza Djalali, svensk medborgare och tidigare kollega vid KI. Han har tidigare dömts till döden på ytterst grumliga grunder och efter erkännande under tortyr, och nu ger en ny rapport från FN:s människorättsexperter vid handen att han är nära döden på grund av den tortyr han utsätts för i fängelset. Irans ringaktning för såväl grundläggande mänskliga rättigheter som för akademisk frihet kan inte annat än undergräva de i övrigt i många avseenden välfungerande samarbeten som finns mellan iranska och svenska lärosäten. Om Dr Djalali skulle dö i Iran, antingen som en följd av hans orättmätigt utdömda dödsstraff eller av behandlingen i fängelset, kommer det att leda till väsentligt försvårade samarbeten i framtiden mellan svenska och iranska universitet. SU:s och SUHF:s krav är att Dr Djalali omedelbart friges och får återförenas med sin familj i Sverige. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Studenter – här och där

Idag har jag haft glädjen att delta i Universitets- och högskolerådets lansering av det nya Erasmus + programmet, en storsatsning över sju år från EU-kommissionens sida om 26 miljarder euro, varav hela 83% går till utbildningsområdet. Erasmusprogrammet fyller 34 i år och är ingenting annat än en framgångssaga, med totalt över tio miljoner deltagare. Under de första 30 åren reste ca 81 000 svenska studenter ut i Europa, medan inte mindre än 171 000 europeiska studenter kom hit för att studera vid svenska universitet och högskolor. Erasmusprogrammet har också varit en viktig del i implementeringen av Bolognaprocessen genom att bidra till ökad samsyn inom Europa. Idag står vi inför en ny vision och nya utmaningar med de så kallade Europauniversiteten, där inte mindre än elva svenska universitet idag deltar i olika universitetsallianser – för Stockholms universitets del Civis. Rätt utnyttjade kan dessa allianser bli ett viktigt led i att stärka den högre utbildningen i hela Europa – samtidigt som vi måste vara medvetna om risken att bli självtillräckliga. Därför är det bra att det redan idag utöver själva programländerna finns ca 150 länder runtom i världen som kan delta i vissa programdelar. 

I huvudsak bygger det nya programmet vidare på det tidigare, men det har utvecklats på några punkter. Det ska särskilt bidra till uppfyllandet av mål fyra i Agenda 2030: att säkerställa en inkluderande och jämlik utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla. Vidare ska klimatpåverkan beaktas, både genom prioritering av miljövänliga transporter och genom specifika projekt med miljö- och klimatteman.

Inte minst viktigt är också att programmet ska vara mer inkluderande, i syfte att nå dem som idag endast i mindre utsträckning deltar. Möjligheten till kortare mobilitetsperioder är en sådan efterlängtad förändring mot större flexibilitet, men också möjligheten att kombinera virtuell och fysisk mobilitet. Betydelsen av detta har vi ju i synnerhet blivit varse under pandemin – och det ligger väl i linje med programmets miljö- och klimatprofil. 

Målet står klart: det internationella utbytet ska bli en självklar del i varje students utbildningsgång, så att internationaliseringen blir en integrerad del i all högre utbildning. En sådan utvecklad internationell samverkan mellan lärosätena inom och utanför Europa är särskilt viktig för att bättre kunna möta dagens och morgondagens stora samhällsutmaningar gemensamt. 

Det är idag också en annan särskild bemärkelsedag – Sveriges förenade studentkårer fyller 100 år! Som SUHF-ordförande har jag en hel del med SFS att göra och imponeras av deras kunskap, engagemang och driv i en lång rad frågor som är centrala för den högre utbildningen. Det är inte alltid vi tycker lika – men det är alltid lika stimulerande och nyttigt att ta del av deras synpunkter, och deras viktiga arbete bidrar verkligen till att utveckla kvaliteten i hela sektorn. Grattis SFS – vi ser fram mot kommande 100 år! 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett år med pandemin

Denna vecka är det ett år sedan Stockholms universitet, jämte alla landets andra lärosäten, med omedelbar verkan gick över till undervisning i digital form och stängde sitt campus. Det är knappast ett ettårsjubileum man vill fira. Men det är värt att dra sig till minnes var vi då befann oss – och vad vi har genomfört under året. Då hade vi ingen beredskap för vad som komma skulle. Många av våra lärare och studenter var ovana vid att använda digitala verktyg i vardagens utbildning. De flesta möten genomfördes fysiskt, även nationella möten, med mycket resande som följd. När plötsligt alla dessa möjligheter stängdes över en natt fick vi tänka om. Vi har lärares och andra anställdas flexibilitet och stora engagemang att tacka för att omställningen lyckades! Det visar på kraften inom universitetet att det kunde göras utan stöd av några detaljerade planer, och det stämmer också till eftertanke vad gäller hur en kunskapsorganisation som ett universitet bör styras.

Att vi 2020 lyckades ta tillvara en så stor del av de extra medel vi fick för utbildning på grund av pandemin, och därtill överproducera med 34 mnkr i relation till vårt takbelopp, är ingenting mindre än en bragd. På forskningssidan finns förseningar i hur de externa medlen utnyttjats, och våra doktorander och postdocs, som har tidsbegränsade anställningar, brottas med särskilda svårigheter. Konferenser har fått skjutas upp och internationell samverkan generellt blir lidande när fysiska möten inte är möjliga. Allt detta behöver givetvis följas upp.

Det finns förstås också mycket annat vi saknar i vardagen, som spontana möten och fikaprat. Men en del fungerar bättre i digitalt format. Det gäller nu att för framtiden ta vara på allt det goda i den omställning vi tvingats genomföra. Hur kan vi vässa vår digitala pedagogik, så att studenterna framöver, när det blir möjligt att åter öppna campus helt, kan få del av det bästa av både digital och campusutbildning? Hur kan vi tänka nytt kring vår internationella verksamhet? Hur kan vi utnyttja vår ökade digitala kompetens för att minska onödigt resande och därmed vårt klimatavtryck? 

Pandemin är ännu långtifrån över och tröttheten är påtaglig. Men tack vare vaccinerna och det stora ansvarstagandet och engagemanget från både medarbetare och studenter kommer vi  gemensamt att ta oss igenom krisen. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

8 mars

Idag på den internationella kvinnodagen uppmärksammas också kvinnors roll i akademin. En dokumentärfilm från 2020 av Sharon Shattuck och Ian Cheney, Picture a Scientist, om forskare inom naturvetenskap och teknik, har stått i centrum för flera seminarier och diskussioner. Titeln anspelar förstås på föreställningen om (den manliga) forskaren, och här ges några glimtar av mediala schabloner. Men i huvudfokus för filmen står några kvinnors erfarenheter från forskarvärlden – som spänner över alltifrån aningslöshet och fördomar till grova sexuella trakasserier. Filmen berättar sakligt men också personligt, den blottlägger strukturer och kulturer. 

Molekylärbiologen Nancy Hopkins, en pionjär i arbetet för kvinnliga forskares lika villkor, berättar fängslande om hur hon lyckades engagera sina kvinnliga kollegor vid MIT för att mäta sina och sina manliga kollegors laboratorier, allt för att vetenskapligt påvisa att kvinnornas labb var betydligt mindre än männens. Mot slutet av filmen, när hon ser tillbaka på sin forskargärning och sina insatser för kvinnliga forskares rättigheter, konstaterar hon hur mycket tid hon tvingats kasta bort på mätning och bevisföring för att till sist vinna gehör; allt hon ville var ju att forska. Det har varit, och är, en lång väg att gå – det visar filmen med all tydlighet. 

Idag delades också For Women in Science-priset ut, i år till Mariana Dalarsson på KTH och Beatriz Villarroel på Nordita/SU – grattis! Förutom att uppmärksamma förtjänta unga forskare är syftet med priset att även stimulera fler kvinnor att välja en forskarkarriär inom naturvetenskap och teknik. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

En glimt från ERA-arbetet

Idag har jag varit på möte med Research Policy Working Group inom EUA (European University Association), där vi bland annat hade besök från EU-kommissionen som berättade om arbetet med utvecklingen av ERA (European Research Area). Tidigare har vi också inom ramen för EUA:s Council haft besök av Jean-Éric Paquet, EU:s generaldirektör för forskning och innovation, som informerat om arbetet både med ERA och EHEA (European Higher Education Area). 

Inom ERA finns idag fyra särskilt prioriterade områden. Först och främst prioriteringen av investeringar och reformer inom forskning och innovation, enligt vad som angivits i EU-budgeten för Horizon Europe. Därnäst att förbättra tillgången till excellens, vilket torde vara ett sätt att hantera det inte helt oproblematiska gränssnittet mellan excellenskrav och regionalpolitik. Ett tredje prioriterat område är att ”översätta” resultat från forskning och innovation till ekonomiska värden; ett sätt att hantera de ökande kraven på forskningens omedelbara ”impact”. Det fjärde och sista området är i själva verket ett metaområde som handlar om att fördjupa ERA, bland annat genom FAIR (”findable, accessible, interoperable, reusable”) data, genom olika slags öppna plattformar, genom prioritering av genus- och jämställdhetsfrågor samt utvecklingen av system för karriärvägar och meritbedömningar.

Man planerar att utveckla en ”pakt” inom EU för forskning och innovation mellan alla olika intressenter, för att lägga en stabil grund för framtiden. Ett led i detta är ett ”transformationsarbete” för de europeiska universiteten, en terminologi som väckt viss oro inom EUA. Att det skulle krävas en transformation borde betyda att något gjorts grundligt fel. Detta har lett till att EUA tagit fram en egen vision, ”Universities Without Walls – A Vision for 2030”, som offentliggjordes i slutet av februari. Idag blev det också animerade diskussioner om vad som egentligen avses; som alternativ till ”transformation” föreslogs termen ”transition”, som mer relaterar till de förändrade yttre krav som universiteten idag står inför, inte minst genom den pågående pandemin. 

Mötena med EUA är dubbelt nyttiga, dels för att de ger inblick i vad som pågår inom politiken för högre utbildning och forskning på den europeiska arenan (vilket inte sällan kommer i skymundan härhemmavid), och dels för att de faktiskt ger möjligheter att påverka agendan, om än knappast direkt för EU så dock för vilka frågor vi som europeiska universitet gemensamt vill och bör driva, och här är EUA en kraftfull aktör.

När EU-företrädarna idag fick frågan vad de tyckte haft störst betydelse för europeisk forskningspolitik under senare år nämndes särskilt forskningsinfrastrukturfrågan, bland annat ESFRI och EOSC. Detta är inte minst värt att hålla i minnet inför Tobias Krantz pågående utredning gällande forskningsinfrastruktur ur svenskt perspektiv, som nu går in i sin slutfas. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Regeringens proposition 2020/21:60, 12.3.1

Det finns ett avsnitt i den forskningspolitiska propositionen som inte så ofta har nämnts i debatten. Det återfinns inom ramen för samhällsutmaningen ”ett demokratiskt och starkt samhälle”, och rubriken är ”Åtgärder mot hat och hot mot forskare och andra anställda inom universitet och högskolor”. Tragiskt är att det alls behöver stå där – men än mer tragiskt att frågan bara blivit mer aktuell under de två månader som gått sedan proppen presenterades. När statsrådet Matilda Ernkrans tidigare i veckan träffade landets rektorer och förvaltningschefer talade hon om ett hot mot demokratin. 

Konstateras kan att debattklimatet i samhället har hårdnat på senare år. Idag trakasseras ofta personer som på olika sätt deltar i det offentliga samtalet, inte minst i sociala medier – och bland dessa personer ingår en rad forskare. Men under den senaste tiden har det allt oftare framkommit att hatet och hoten inte bara är något som forskarna utsätts för utifrån, från anonyma nättroll, utan att de också angrips direkt av forskarkollegor. Här har en absolut gräns överskridits för vad som kan tolereras inom ramen för forskarsamhället. Animerade debatter och vasst formulerade meningsskiljaktigheter i akademiska sakfrågor – ja. Personpåhopp av olika slag, hat, hot och trakasserier – nej! 

SUHF genomför för närvarande en nationell kartläggning, tillsammans med SULF och Nationella sekretariatet för genusforskning, av forskares utsatthet. Men att kartlägga är inte nog, även om det är viktigt eftersom mörkertalet av allt att döma är stort. Inte heller är det nog att fördöma, även om det också är nödvändigt av rena anständighetsskäl. 

Vi behöver framför allt värna det öppna kunskapssökandet och kunskapsspridningen. Vi måste främja en kultur vid våra lärosäten där kritiskt tänkande går hand i hand med nyanserade argument och respekt för meningsmotståndaren. Annars riskerar vi att undergräva själva fundamentet för vår egen verksamhet: den akademiska friheten, som är förutsättningen för fri forskning.  

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar