I Almedalen 2018

En som vanligt fullmatad Almedalsvecka är nu avslutad för min del. I år har det tyvärr varit mer märkbart än någonsin tidigare att det demokratiska samtalets arena utmanas och hotas av odemokratiska krafter. Vårt samhälle, där vi så länge tagit öppenhet och en gemensam värdegrund för givna, tycks bli alltmer delat. Jag har under veckan deltagit i flera paneler där dessa frågor har diskuterats. Det är i högsta grad universitetens uppgift att delta aktivt i debatten här, för att värna öppenhet, forskningens frihet, yttrande- och åsiktsfrihet. För att kunna fylla denna uppgift krävs också garantier för lärosätenas oberoende från statsmakten. Global, universellt giltig och samhälleligt nödvändig kunskap, som våra lärosäten producerar, har samtidigt en stark potential att verka som en sammanbindande kraft i samhället. Det är ett stort ansvar som vi, tillsammans med andra demokratiska institutioner, behöver påminna oss om.

Stockholms universitet hade i år ett samverkansmingel på fyra teman – desinformationskampanjerna som vill sabotera demokratin, överproduktionen av livsmedel, möjligheter att skapa arbetstillfällen för nyanlända akademiker och sist men inte minst frågan om Sveriges dricksvatten, en resurs som vi tar för given. Men är den på väg att ta slut? Det blev fyra bra samtal mellan en forskare och en sakkunnig från någon annan sektor i samhället – något förskjutet i tid på grund av åttondelsfinalen, men med en desto mer entusiastisk publik!

Själv hade jag också tillfälle att lyssna till flera välbesökta och även medialt uppmärksammade seminarier och presentationer från Stockholms universitets Östersjöcentrum – både på vårt nya forskningsfartyg R/V Electra på plats i Visby och på Briggen Tre Kronor, där vi har ett nära samarbete med Stiftelsen Hållbara Hav. När Almedalsveckan är som bäst är den verkligen en arena för samtal som gör det möjligt att mötas över gränser, mellan akademi, politik, näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle. En sådan levande dialog är nödvändig för att möta de stora utmaningar och problem vårt samhälle står inför idag, både lokalt och globalt.

I nästa vecka tar jag semester – och jag vill passa på att tacka alla, medarbetare som studenter, för läsåret som gått, och önska en skön och vilsam sommar!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Beslut och besök – slut för vårterminen

Vi har haft terminens sista rektorsföredragning, rektors beslutsmöte, som också var den sista med studentkårens nuvarande presidium, Henric Södergren och Stefanie Tagesson, efter hela två år av mycket gott samarbete, där de gjort viktiga organisatoriska förändringar, löst en rad akuta problem, formulerat en mer långsiktig strategi och även sjösatt en imponerande kommunikationsplan. Tack Henric och Stefanie! Vi har också träffat deras efterträdare, Nils Bergmark och Anton Bernhardt Hjelm, som båda redan är väl insatta i kårens verksamhet genom tidigare uppdrag, vilket bådar gott för fortsatt bra dialog. Det är otroligt viktigt för hela universitetets verksamhet att studentinflytandet fungerar väl, i synnerhet dialogen mellan universitetets ledning och kårpresidiet, som sätter tonen för samarbetet.

Under veckan har vi även avslutat denna termins institutionsbesök vid den naturvetenskapliga fakultetens institutioner. För mig som rektor – jag har sagt det förut – ger dessa besök en helt nödvändig direktkontakt med kärnverksamheten på hela universitetet, som ger direktkontakt med aktuella utmaningar och möjligheter. Föga förvånande har bland annat forskningsinfrastrukturfrågor varit återkommande vid besöken denna gång, men också fastighetsfrågor. Ett starkt forskningsuniversitet som vårt, som rekryterar internationellt, ställer stora krav på flexibilitet och snabbhet inte minst när det gäller att bygga labb till nyrekryterade forskare, särskilt då på meriteringsanställningar där tiden är begränsad för att kunna visa resultat. Här måste vi bli bättre. Jag imponeras som alltid vid dessa besök av styrkan och bredden i verksamheten, men denna gång särskilt också av det strategiska tänkande som i hög grad genomsyrar institutionerna.

Igår hade jag besök av utbildningsminister Badara A. Joof från Gambia, som med en delegation besökt Sverige under denna vecka för att utveckla förbindelserna, såväl på regeringsnivån som gentemot utvalda universitet. Deras tanke är att utveckla högre utbildning på hemmaplan i Afrika, bland annat med svenskt bistånd (en tanke som för övrigt stämmer väl överens med Stockholms universitets planer på utvecklandet av PACM – Pan African Centre for Mathematics).

Sist men inte minst: Inför att uppsägningen av Elsevieravtalet träder i kraft på söndag gick Stockholms universitet idag ut med ett pressmeddelande om beslutet att ge stöd till forskare att publicera sig i rena Open Access-tidskrifter. som fått stor internationell uppmärksamhet. Under nästa vecka i Almedalen kommer jag också att medverka i flera paneler där jag får tillfälle att ta upp den högaktuella frågan om öppen vetenskap.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inför midsommar

Så här i veckan före midsommar har de flesta studenterna lämnat campus, men för oss med andra uppdrag inom universitetet pågår verksamheten ännu på högvarv. Denna vecka har jag bland annat haft glädjen att inviga konferensen Exploring Language Education, ett initiativ från professor Camilla Bardel på Institutionen för språkdidaktik som också lett organisationskommittén. Extra roligt är att konferensen är den första i en tänkt serie av många efterföljare, och av intresset att döma kommer det inte att bli några svårigheter att förverkliga denna ambition. Bredden och djupet i forskningen vid Stockholms universitet kring dessa breda och högaktuella frågor, som spänner över en lång rad institutioner liksom över gränsen mellan ämnen och ämnesdidaktik, gör oss sällsynt skickade att initiera en konferensserie på detta tema.

Igår hade SUHF ett heldagsstyrelsemöte på Kungliga Konsthögskolan, med viktiga diskussioner kring många aktuella teman – bland annat kvalitetssäkring av forskning, domen mot Mälardalens högskola, frågor om öppen vetenskap, om lärosätenas samverkansarbete, om beställd utbildning samt om arbetet med flyktingar och nyanlända. Som bonus fick vi dessutom en visning av Konsthögskolans ateljéer.

Idag inleddes min arbetsdag i Bergianska trädgården, där vi hade glädjen att ta emot vår nye landshövding Sven-Erik Österberg, i samband med hans rundtur i Nationalstadsparken. Bergianska är ju en särskild inrättning vid Stockholms universitet där vi har huvudansvaret för trädgården, men med delat huvudmannaskap med Kungliga Vetenskapsakademien. Det är en otroligt viktig verksamhet av stor betydelse för hela Stockholm – alltifrån ren utbildning och forskning eller samverkan, som till exempel skolverksamheten genom Vetenskapens och Naturens hus – till ren rekreationsverksamhet som stockholmarnas egen botaniska trädgård, samt inte minst den nyckelroll i Nationalstadsparken som trädgården intar. Vi fick en spännande rundvandring där trädgårdens föreståndare, professor Catarina Rydin, tillsammans med stf föreståndare, botanist Gunvor Larsson, fick många möjligheter att ge prov på dess stora och imponerande rikedom i alla avseenden, och vi fick även tillfälle att ventilera trädgårdens olika utmaningar, alltifrån problemen med nya planerade infarter till det långsiktiga säkrandet av Bergianskas fortlevnad, inklusive Edvard Anderssons växthus – en donation till en särskild stiftelse knuten till Vetenskapsakademien, där medlen dessvärre är långtifrån tillräckliga. Edvard Anderssons av stockholmarna mycket uppskattade växthus, med fokus på medelhavsområdet, hotas därigenom av rivning den dag KVA:s medel tar slut.

Under eftermiddagen idag hade Regeringskansliet bjudit in till EU-samråd inför Horizon Europe, det nya europeiska ramprogrammet för forskning. Stockholms universitet ställer sig här i allt väsentligt bakom den gemensamma deklaration som 14 europeiska universitetsnätverk signerat, varav Stockholms universitet deltar i två – EUA och UNICA. Huvudpoängerna har redan framförts av ett antal av oss rektorer i en debattartikel under våren. Huvudsakligen går resonemanget ut på att universiteten ställer sig positiva till den höga ambitionsnivån, men just därför måste en totalt sett högre budget efterlysas, samt inte minst en översyn över fördelningen av medlen göras. En tydligare roll för European Research Area efterfrågas också, tvärsigenom alla de tre så kallade pelare som med vissa förändringar ändå bibehållits sedan sist – excellent forskning, nu benämnd öppen vetenskap, globala utmaningar och öppen innovation. Tanken med dessa nya namn är att inkludera kommissionären Carlos Moedas famösa ”tre o:n”: open science, open innovation, open to the world – den sistnämnda har dock alltså döpts om till globala utmaningar. Vi är, med facit i hand, besvikna över att medlen till ERC, Marie Sklodowska Curie-programmen och infrastruktursatsningar – de medel som säkrar en stark grundforskning – i praktiken urholkats. Vi ser samtidigt problem med att universiteten är satta på visst undantag framför allt när det gäller innovation, men även i viss mån när det gäller globala utmaningar. Det krävs också bättre samverkan och synergier mellan forskning, innovation och utbildning, och det är bekymmersamt att såväl humaniora och samhällsvetenskap som grundforskning tycks frånvarande inte minst i pelare 2 och 3. Alla dessa perspektiv behöver integreras i ramprogrammet som helhet. Nu kommer intensiva diskussioner i hela EU att ta vid, och det är hög tid för de lärosäten som så önskar att göra egna inspel, både till regeringskansliet och direkt till Bryssel.

Men här i Sverige drar det nu först och främst ihop sig i Sverige till midsommarfirande, och jag ber att få önska alla medarbetare och studenter Glad midsommar, med en sommarbild från vårt uppskattade Victoriaväxthus!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stärkt fysiskt samband mellan Stockholmsuniversiteten

Idag hölls ett frukostmöte med KI, KTH, SU och Akademiska hus, modererat av Johannes Hylander från New Republic, om stärkta fysiska förbindelser mellan stadens tre största lärosäten. Politiker, Stockholms handelskammare, Stockholm Science City, rektorer och andra intressenter var samlade till diskussion med utgångspunkt i en ny rapport som tagits fram på lärosätenas uppdrag.
När man tänker Stockholm är det snarare huvudstaden än universitetsstaden som brukar hamna i fokus. Mindre känt är att lärosätena i Stockholm – tre universitet och 15 högskolor – omsätter totalt 18 miljarder per år och utbildar ca 90 000 studenter på grund- avancerad och forskarnivå. Var fjärde internationell student i Sverige, totalt ca 9 000 personer, studerade i Stockholm under förra läsåret, de allra flesta vid de tre största lärosätena, KI, KTH och SU. Stockholm står för inte mindre än 40% av landets totala forskningskapacitet. 20 000 personer är verksamma vid samtliga lärosäten i staden, varav 15 000 på KI, KTH och SU, vilket gör oss tillsammans till den största arbetsgivaren i regionen efter landstinget och Stockholms stad.
De tre universiteten, som ligger nära varandra rent geografiskt, utgör gemensamt en världsledande akademisk miljö – ett av Europas största och mest framgångsrika universitetsområden. Times Higher Education brukar ranka universitetsstäder utifrån hur många universitet som återfinns bland de 200 högst rankade i världen. Nyligen hamnade Stockholm då på delad fjärdeplats med New York. Betydligt viktigare är dock att våra tre universitet kompletterar varandra: KI med medicin, KTH med teknik, SU med human- och naturvetenskap. Vi har flera stora forsknings- och infrastruktursamarbeten som förenar oss alla tre, där SciLifeLab är mest känt. Men vi har också ett 25-tal ytterligare samarbeten mellan två av universiteten, där Stressforskningsinstitutet mellan SU och KI och Nordita, det nordiska institutet för teoretisk fysik där SU och KTH har värdskapet, är två exempel. Vår bibliometriker vid SU har räknat ut att om vi skulle rankas gemensamt i den så kallade Shanghairankningen – Academic Ranking of World Universities – som framför allt går på vetenskaplig kvalitet, skulle vi hamna på plats 9 i världen. Det här är en enorm potential, inte minst internationellt. När University of Tokyo skulle välja tio internationella strategiska partners bland världens bästa universitet var det inte till något enskilt av våra lärosäten man vände sig, utan till oss alla tre – ”The Stockholm Trio”. 

Våra samarbeten har ökat starkt under de senaste decennierna, i viss mån till följd av förändringar i omvärlden men framför allt också tack vare strategiska beslut från lärosätenas sida. Med Albano som ett nytt nav som knyter samman våra tre campus öppnas ännu fler möjligheter. Men de ökande samarbetena kräver också stärkta fysiska samband mellan våra lärosäten. Idag går det lätt att ta sig till vart och ett av lärosätena. Men i alla planer för kommunikationer i regionen har man sett vart och ett av oss som en isolerad enhet istället för som en helhet, som den vetenskapsstad vi gemensamt utgör, och att ta sig mellan lärosätena är betydligt svårare. Att till exempel resa med SL från SU till KI tar idag lika lång tid som man behöver tillbringa på Uppsalapendeln, bortåt 40 minuter – och dessutom med ett byte. Problemet med planerna är också att de baseras på mätningar av resor i dagsläget. Men det behov som identifierats när Albano blivit verklighet är 26 000 nya kollektivtrafikresor per dag. Cykelvägarna mellan KTH och SU eller mellan Albano och KI har stora brister. Det finns visserligen olika mer eller mindre utvecklade planer – men ingen av dem har ännu blivit verklighet. Vi behöver en utvecklad plan för gång- och cykelförbindelser mellan lärosätena, och vi behöver tänka vidare kring hur bussnätet kan utvecklas. Det kräver en bred samverkan för gemensamma lösningar mellan alla intressenter som vill verka för Stockholms utveckling. Mycket står på spel, och varken universiteten eller Stockholm har råd att missa dessa möjligheter.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Infrastrukturmöten och utvärderingsbesök i Aarhus

I måndags deltog jag i ett rundabordssamtal om ESS på Vetenskapsrådet, med utgångspunkt i den nationella strategi som regeringen nu tagit fram och överlämnat till riksdagen. Deltagarna kom från flera håll – regeringskansliet, lärosäten, finansiärer, näringsliv, Region Skåne – och inspelen i samtalet blev därmed av rätt olika art. Regering och riksdag har det långsiktiga ansvaret att säkra driften – men inte minst att se till att nästa forskningsproposition på allvar tar sig an den generella finansieringen av forskningsinfrastruktur. Lärosätena har som sitt främsta ansvar att öka användarbasen genom rekryteringar och andra stimulansåtgärder, inte minst inom icke-traditionella användarområden. Även industri- och näringslivssamarbeten behöver utvecklas. Ett konkret förslag till finansiärerna är att öppet och internationellt, i samarbete med lärosäten, lysa ut en handfull biträdande lektorat inom områden som utnyttjar neutronspridningsexperiment, och bidra med, säg, 4 mnkr per år under fem år till varje rekrytering. Aktuella lärosäten skulle sedan ta över det långsiktiga ansvaret. En sådan åtgärd skulle på ett kraftfullt sätt kunna bidra till att både öka och bredda forskningsbasen.

På tisdagen träffade jag på SUHF:s vägnar den utredningsgrupp som nu arbetar på uppdrag av VR och URFI, universitetens referensgrupp för infrastruktur, för att ta fram en nationell kompass för e-infrastruktur. Det är en lika välkommen som nödvändig utredning. Som universitet måste vi lagra forskningsdata – och idag hanteras detta till stor del ad hoc genom lokala lösningar. Det svenska landskapet är alltså fragmenterat, med en rad aktörer på området (SND, SUNET, SNIC) med angränsande uppdrag, och därmed är det också svårt att bilda sig en helhetsuppfattning. Dock brådskar det, lagringsproblemen är akuta – men det är viktigt att inte låsa fast sig i långsiktiga lösningar utan att ha någon form av långsiktig plan.

Resten av veckan har jag så tillbringat i Aarhus, där det var dags för platsbesök i den andra omgången av Dansk Akkrediteringsinstitutions utvärdering av deras kvalitetssäkringssystem, i syfte att ge universitetet institutionsackreditering. Det är ett system som är snarlikt det som nu sjösatts i Sverige, där tidigare utbildningsutvärderingar ersatts av lärosätesgranskningar. Därför är det särskilt lärorikt och spännande att vara med i utvärderingspanelen, för att reflektera över det egna kvalitetssäkringssystem som nu är beslutat och ska pilottestas på Stockholms universitet.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Från klimatfestival till intravitalmikroskopi

Som alltid i maj, när det är som vackrast i naturen, är det också som mest hektiskt på universitetet. Den gångna veckan hölls två samverkansevenemang riktade till skolungdomar, Klimatfestivalen och Levande frågelådan, där jag hade nöjet att få delta på ett hörn i båda. Klimatfestivalen arrangeras nu för andra året av Bolincentret för klimatforskning tillsammans med Vetenskapens hus, och det sker i kombination med den årliga Bolinföreläsningen, där jag i år hade glädjen att få välkomna professor Veerabhadran Ramanathan, Ram kallad,som höll en både engagerande och förpliktande föreläsning med fokus på möjligheterna att lösa klimatproblemen – men mot en fond av allvar som visade att det är värre ställt med klimatet än vi gärna inbillar oss. I torsdags intogs så Aula Magna av ivriga femteklassare, som ställde imponerande välförberedda och roliga frågor. Dessa kontaktpunkter till skolan är otroligt viktiga för att ge ungdomar, i synnerhet från studieovana miljöer, ett intryck av vad ett universitet är. De jublade åt vår forskarpanel som på en rockkonsert – det är ingen tvekan om att det är världens coolaste jobb att vara forskare!

SU gästades även i veckan av en delegation inbjuden av STINT, från de lärosäten i USA, Hongkong och Singapore som erbjuder Teaching Sabbaticals. Jag träffade dem över en mycket trevlig lunch – men är besviken på det bristande intresset från SU:s lärare att resa ut en termin för att hämta inspiration till sin fortsatta lärargärning. Teaching Sabbaticals är en fantastisk möjlighet, om det vittnar alla som deltagit i programmet – men endast tre personer slöt upp vid deras presentation. Vid andra lärosäten som de också besökte har det sett helt annorlunda ut.

I tisdags var det halvtidsavstämning för det pågående utredningsarbete kring öppen tillgång som på regeringens uppdrag leds av KB, i en grupp där jag är ordförande. Utöver diskussionerna om själva utredningarna blev det visst fokus på uppsägningen av Elsevieravtalet – och Gustav Nilsonne, forskare verksam vid KI och SU, presenterade det forskarupprop han initierat. I fredags besökte jag också SUHF:s Forum för bibliotekschefer för att diskutera samma fråga.

I tisdags ägde även Stockholmslunchen rum i Stadshuset. Det är finansborgarrådet Karin Wanngård som årligen bjuder in näringsliv, akademi och offentlig sektor i Stockholm till diskussioner och lunchmöte i någon aktuell fråga – i år jämställdhet. Dagen därpå fortsatte i samma anda, när det var dags för SUHF:s metookonferens på Piperska muren. Där deltog jag i en panel som diskuterade vad vi gör på lärosätena för att följa upp #metoo och #akademiuppropet.

I fredags var det också ett förlängt möte med universitetsstyrelsen, där de externa ledamöterna gavs tillfälle att på ett tidigt stadium ge inspel till det pågående centrala strategiarbetet. Det blev intensiva och givande diskussioner om universitetets roll i samhället i stort och i regionen, om hyresnivåer i Stockholm och om utmaningar exempelvis med digitaliseringen och inom lärarutbildningen.

Veckan avslutades för min del med invigningen av symposiet Advanced Imaging of Cellular Processes in Vitro and in Vivo. Det innebar också lanseringen av vår nya facilitet för intravitalmikroskopi, IVMSU, en nod inom National Microscopy Infrastructure som finansieras av VR, och symposiet sammanföll även med ett möte för NMI:s vetenskapliga råd. IVMSU är den första faciliteten av sitt slag i Sverige och helt öppet tillgänglig. Vi har all anledning att vara stolta över denna topputrustade infrastruktur, som kommer att ge möjlighet till helt nya upptäckter om hur vävnader och organ utvecklas, fungerar och dör – kort sagt, om livet. Ett stort grattis till alla som förverkligat den!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Uppsägningen av Elsevieravtalet

Häromdagen blev det offentligt att Bibsam-konsortiet vid Kungliga biblioteket sagt upp avtalet med ett av världens största forskningsförlag, Elsevier. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig – och de är högst varierade, från ”En mindre katastrof” till ”Äntligen!”.

Bibsam, där Stockholms universitets överbibliotekarie Wilhelm Widmark är vice ordförande och jag ordförande, har uppdraget att teckna licensavtal för elektroniska tidskrifter och databaser på vägnar av svenska lärosäten, myndigheter och statliga forskningsinstitut.

Men varför ett sådant huvudlöst tilltag, frågar sig vän av ordning? Det riskerar ju att med omedelbar verkan från avtalets upphörande den första juli strypa bibliotekens tillgång till många av världens främsta vetenskapliga tidskrifter. Artiklar publicerade fram till detta datum förblir emellertid tillgängliga, och forskare kan fortsätta att såväl publicera sig som redigera och granska artiklar i Elseviers tidskrifter.

Svaret är enkelt: förhandlingarna med Elsevier har strandat därför att den affärsmodell som de, i likhet med många andra av de stora förlagen, tillämpar och där lärosätena får betala tredubbelt, är helt orimlig.

Först erbjuder våra forskare sina artiklar till förlagen utan ersättning. Sedan står de till tjänst, också utan ersättning, med kollegial granskning av artiklar åt förlagen, liksom med redaktörskap. Detta senare är själva grundbulten för förlagens kvalitetsstämpel, som de gärna berömmer sig av. Men denna kvalitetsgaranti skulle inte existera utan forskarnas renommé och deras gratisarbete. Vinsten för forskarnas del är förstås att det är meriterande att publicera sig i tidskrifter där andra forskare publicerar framstående forskningsresultat. Sedan tar förlagen dyrt betalt av lärosätena för licenser, så att samma forskare och studenter ska få läsa artiklarna. Denna i sig orimliga modell har länge varit bestående.

En ytterligare faktor har dock tillkommit i och med att Sverige, och hela EU, fattat beslut om att gå över till ett system för öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Ett sådant system innebär att författaren istället betalar en publiceringsavgift, som regel finansierad genom forskningsbidrag, varefter artikeln blir fritt tillgänglig för alla att läsa. Detta är i grund och botten en god demokratisk tanke, som har stöd i forskarsamhället. Tanken är att det ska bli just en övergång till denna nya kostnadsmodell, vilket gör licensavgifterna överflödiga. Istället har förlagen dock valt att behålla licensavgifterna och öka dem i samma takt som tidigare, och därutöver ta ut författaravgifter (ofta med tilläggsavgifter för att forskaren alls ska få skicka in sin artikel för granskning och därtill i förekommande fall extra språkgranskningsavgifter). Genom denna kommersiella modell används offentliga forskningsmedel till att göda de kommersiella förlagen, där 30-40% vinst inte är ovanlig. Problemet blir ännu större för att det hos lärosätena ofta inte finns någon överblick över den totala kostnadsbilden: förlagen vill inte redovisa sina intäkter för författaravgifter, som ofta betalas från den enskilda forskarens bidrag, medan licenserna betalas centralt. Vi har dock från SU:s sida tagit initiativ till att bokföra dessa kostnader inom lärosätena. Den årliga totalkostnaden för Bibsamkonsortiet för 2017 var € 12 925 065 för tidskrifter och för databaser (ett avtal som är förnyat till 2020) € 1 080 137. Dessutom betalades under 2017 ca € 1, 3 miljoner i författaravgifter.

Nu har forskarsamhället, nationellt och internationellt, till sist börjat vakna och inse att situationen är ohållbar. SUHF:s förbundsförsamling gav sitt stöd till beslutet att säga upp avtalet. I Tyskland har man redan tidigare sagt upp avtalet, men fortsätter förhandlingarna. Flera andra länder – närmast Nederländerna och Norge – står på tur att förnya sina avtal och även där pågår samma diskussioner. Idag träffar Bibsamkonsortiets förhandlingsgrupp Elsevier på nytt. Vart det leder vet vi inte – men vi vet att det krävs en förändring, till en långsiktigt hållbar vetenskaplig publiceringsmodell.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar