Astrid Söderbergh Widding

Statsrådet Mats Perssons debattartikel i förra veckan, under rubriken ”Färre ska läsa fristående kurser”, följd av en lördagsintervju i Dagens Eko på samma tema, har orsakat viss storm både i högskolans värld och mer generellt i medierna. Inte bara rektorer och dekaner, utan också ledarskribenter och krönikörer, har vältaligt tagit till orda till de fristående kursernas försvar. Jag måste nog själv sägas höra till de ”närmast sörjande”, inte bara som rektor för ett av Sveriges största universitet tillika det som har störst andel fristående kurser, utan också med en egen karriär byggd på idel fristående kurser från Stockholms och Uppsala universitet, fritt kombinerade till en examen. Det är lätt att, som statsrådet nu gör, avfärda vad som genom åren i medierna ofta rubricerats som ”hobbykurser”. Dessa utgör dock en försvinnande minoritet av det totala utbudet av fristående kurser. Utifrån viss erfarenhet kan kanske ändå några ytterligare randanmärkningar vara på sin plats.

För det första finns en tydlig målkonflikt mellan universitetens uppdrag gällande breddad rekrytering och ambitionen att minska de fristående kurserna. För många studenter är en översiktskurs, eller en grundkurs i något omedelbart lockande ämne, inkörsporten till att senare våga sig på programstudier. För det andra finns också en målkonflikt i förhållande till det livslånga lärandet. Nu har det beslutats om en ny utredning kring omställningsstudiestödet. Men det livslånga lärandet är bredare än så, och där har fristående kurser genom åren spelat en central roll. För det tredje krävs svar från många olika discipliner i en rad av de samhälleliga utmaningar som vi idag har att tackla. Även detta förutsätter ett brett kunnande och en flexibilitet som långtifrån alltid låter sig kanaliseras inom ramen för givna program. Till exempel utformas därför just nu det masterprogram i klimat, energi och miljö som Stockholms universitet ansvarar för inom ramen för vårt Europauniversitetssamarbete CIVIS, just som ett fritt interdisciplinärt program, där den första terminen handlar om att tillägna sig elementär ”literacy” inom de vetenskapsområden där man själv saknar kompetens. I framtiden behöver vi mer, inte mindre, av detta. 

Men den allt överskuggande frågan är förstås den mer övergripande: vad är ett universitet? Och på den finns endast ett svar: det är inte enbart en skola för professionsutbildningar, hur samhällsviktiga och nyttiga dessa än må vara. Det är även, och kanske framför allt, platsen för fritt kunskapssökande och för vidgande av kunskapens gränser. Det betyder också att det måste vara en plats för prövande, inte minst för dem som befinner sig i begynnelsen av sin studiebana. Erfarenheten visar att just det fria kunskapssökandet är en framgångsväg till samhällsviktiga lösningar. 

Jag har tillbringat den gångna veckan på resande fot, först i Haag med mina svenska rektorskollegor, på en resa gemensamt arrangerad av UKÄ och SUHF inom ramen för UKÄ:s främjandeuppdrag från regeringen för att fortbilda och utveckla oss rektorer. Vi träffade våra rektorskollegor i Nederländerna, där ett stort antal hade slutit upp, ledande företrädare för landets kvalitetssäkringsorganisation NVAO liksom representanter för utbildnings– forsknings– och kulturdepartementet, som i Nederländerna är gemensamt. Ibland kan detta slags resor kännas lite pliktskyldiga, med många och långa dragningar av skiftande kvalitet. Denna gång var det däremot ytterst givande, med öppna erfarenhetsutbyten och diskussioner som var ömsesidigt givande. Att jämföra villkor är intressant. I Nederländerna får universiteten till exempel inte inrätta egna utbildningar, utan det styrs från regeringshåll. Kanske är det ditåt vi är på väg även i Sverige, att döma av signalerna? Våra kollegor chockades samtidigt exempelvis av detaljeringsgraden av lärandemål i våra professionsutbildningar. På forskningssidan såg man sig utifrån olika mätningar ligga väl till – ungefär på samma plats i diagrammen som bland annat Sverige. Vi hade också intressanta diskussioner om meritbedömning, där de holländska universiteten gått i bräschen för en breddad och mer kvalitativ syn på meritering. Från sol och värme i Haag gick resan till ett svalt och regngrått Swansea, vilket dock vägdes upp av universitetets fantastiska läge alldeles vid havet – utsikten från mötesrummet vid det inledande styrelsemötet kan man bara avundas.

Här höll EUA sin årliga generalförsamling, som föregicks av ett antal möten och följdes av årskonferensen, denna gång på temat akademisk integritet i ordets alla bemärkelser. Begreppet, som ju som sådant är inte så etablerat i Sverige, omfattar integritet i akademiskt ledarskap, men också forskningsetik liksom etik i utbildningar och examina (där vi bland annat fick ta del av skräckexempel på den industrialiserade produktionen av falska examina med falska betyg från falska universitet). Men här ingår också integritet i internationella samarbeten, inte minst ur säkerhetsperspektiv – det vi brukar kalla ansvarsfull internationalisering. Och den avslutande plenarsessionen ägnades – återigen – meritbedömning, nu med integritetsperspektivet i fokus. Tydligt var att det högaktuella ämnet engagerar på djupet – deltagarna var många och aktiva och även här påmindes vi om att akademin är internationell, att kunskapsutbyte och dialog hålls högt och att vi har mycket att lära av varandra. Lite vid sidan av huvudtemat ägnades även en session under konferensen åt att presentera och diskutera EUA:s nya vision inför EU-kommissionens tionde ramprogram för forskning, som också lanserades i förra veckan: ”Paving the way for impactful European R&I, EUA’s vision for FP10”, resultatet av arbetet i en ”task-and-finish-group” som jag haft nöjet att få leda. Det är särskilt viktigt, i tider där andra behov än forskning och högre utbildning dominerar politiken, att vi från universitetens håll är proaktiva och själva definierar och motiverar vår syn på behov och resurser. Forskning och högre utbildning i internationell samverkan är på så många sätt en nyckel till samhällets utveckling, både vad gäller att gemensamt ta oss an utmaningar och att se och gripa möjligheter.

Stockholms universitet har nu fått besked om att vi fick godkänt resultat efter åtgärdsredovisning i UKÄ:s lärosätesgranskning av kvalitetssäkringsarbetet för utbildning. I första omgången blev resultatet godkänt med förbehåll. Kritiken avsåg framför allt två bedömningsområden där åtgärder krävdes enligt UKÄ:s beslut, nämligen avseende student- och doktorandperspektiv samt arbetsliv och samverkan. Alltsedan detta första beslut har ett oerhört intensivt arbete bedrivits för att åtgärda de påtalade bristerna. Gällande studentinflytande har insatser gjorts för ökad information, kommunikation och stöd till medarbetare och studenter, implementering av den digitala kursvärderingstjänsten, en gemensam examensenkät för hela universitet med mera. Den sistnämnda är även nyttig för att följa upp arbetslivsanknytningen av våra utbildningar. Vi har bland annat också infört ett årligt återkommande arbetsmarknadsforum på universitetsövergripande nivå – en arena där universitetet och representanter för arbetsmarknaden kan mötas och bland annat diskutera frågor om dimensionering och innehåll i utbildningsutbudet. Ett första sådant evenemang hölls den 15 mars. 

Sammantaget kan konstateras att universitetet har utnyttjat lärosätesgranskningen till att utveckla och förbättra områden som vid granskningstillfället ännu inte var fullt ut implementerade eller hade brister, men utan att slaviskt följa rekommendationerna i några fall där vi själva bedömt saken annorlunda. Det är mycket glädjande att UKÄ funnit åtgärdsredovisningen och argumentationen tillfredsställande, att arbetet med implementering av åtgärder därmed fungerat kvalitetsutvecklande för oss själva och att vi nu kan gå vidare i en fas med mer löpande kvalitetssäkringsarbete. Prorektor har lett detta framgångsrika arbete. Universitetet är honom och alla medarbetare, som lagt ner tid, möda och engagemang på att föra processen i hamn, stort tack skyldiga! 

Under rektors prefektmöten i vår har temat varit ansvarsfull internationalisering, med introduktion av Åsa Petri, chef för universitetets International Office. Det visade sig vara en obekant term för flera. Begreppet myntades i svenskt sammanhang i en gemensam rapport från LU, KI, KTH och STINT redan 2018, som tog fasta på såväl etik- som säkerhetsperspektiv. Sedan dess har ämnet bara blivit mer aktuellt.

Nu i veckan presenterade STINT en ny rapport, Rationale for international cooperation in an increasingly polarised world, författad av dess Advisory Board. Där beskrivs såväl det förändrade globala geopolitiska landskapet som det svenska sammanhanget, och rapporten mynnar ut i ett antal rekommendationer kring ansvarsfull internationalisering, i strävan att upprätthålla den svåra balansgången mellan å ena sidan tillitsfull öppenhet och å den andra riskminimering ur säkerhetsperspektiv, under mottot som inom EU formulerats som ”så öppet som möjligt, så slutet som nödvändigt”. 

En av rapportens centrala slutsatser är att internationaliseringsarbetet behöver växla fokus. Ofta har mobiliteten framhållits som ett mål i sig. Idag är det mer angeläget att betona behovet av internationell samverkan inom högre utbildning och forskning för att gemensamt, och tillsammans med andra aktörer i samhället, adressera de stora utmaningarna i samtiden. ”Civic engagement” har blivit ett honnörsord – det är ju för övrigt också en grundbult för vår europeiska universitetsallians CIVIS. 

De geopolitiska förskjutningarna blir samtidigt allt tydligare, där Afrika, Asien, Indien, Latinamerika och Mellanöstern gör sig gällande på nya sätt – och de nya ”multipolära” samarbetsmönster som följer av detta kräver dialog och koordination. Regionalisering har blivit allt vanligare som avgränsande faktor i internationella samarbeten, och det regionala perspektivet är givetvis viktigt. Lika viktigt är dock att inte begränsa sig till det, utan bygga broar åt olika håll. Samhällsutmaningarna är globala, och de regionala initiativen – såsom de europeiska universitetsallianserna – behöver därför vidga sig mot världen och även samarbeta med fler än enbart likasinnade länder.

Sammantaget menar rapportförfattarna att det krävs ett nytt sätt att närma sig internationalisering, med en ökad medvetenhet och högre grad av analys i bagaget. Men inga riktlinjer i världen – för sådana tas nu på regeringens uppdrag fram av Universitets- och högskolerådet, Vetenskapsrådet och Vinnova – kan, hur nyttiga de än må vara, ersätta universitetets egen avvägning av risker och möjligheter i varje enskilt fall. Detta kräver dialog mellan forskarna själva och – vid ett universitet som Stockholms – med alla nivåer inom det skiktade ledarskapet: institution, fakultet/område, universitetsledning. Vare sig vi vill främja excellens eller lösa samhällsutmaningar är det nödvändigt att inte bara vidmakthålla, utan utveckla våra internationella samarbeten. För detta krävs ett ökat ansvarstagande som ytterst måste vila på oss, universiteten själva.

Det har just kommit till min kännedom att en text har publicerats och spritts i nyhetsbrevet till medarbetare om ett nytt affischeringsförbud på Stockholms universitet, vilket är djupt beklagligt. Med detta vill jag dock dementera att det skulle finnas ett nytt giltigt beslut. Det som gäller är sedan 2013 ett styrdokument beslutat av dåvarande förvaltningschefen: https://www.su.se/medarbetare/organisation-styrning/styrdokument-regelboken/lokaler-och-fastigheter/regler-f%C3%B6r-affischering-reklam-f%C3%B6rs%C3%A4ljning-utst%C3%A4llningar-fester-m-m-1.146562

Varje fredag ställer presstjänsten vid Stockholms universitet samman en rapport kring veckans mediebevakning. Den gångna veckan är signifikativ i sin bredd, så låt mig få dela med mig av några exempel.

I måndags publicerade exempelvis GP en gästledare av PJ Anders Linder som argumenterade för att det var ett misstag av regeringen, med tanke på dess uttalade fokus på akademisk frihet, att inte passa på att återinföra den av en tidigare regering avskaffade universitetskanslerstiteln, som utgjorde en symbolisk markering av att universitet och högskolor inte är myndigheter som alla andra. 

På tisdagen skrev fyra samhällsvetenskapliga forskare på DN debatt, bland annat Karolina Ekholm, professor i nationalekonomi vid SU, om problemet att svenska forskare ratar samhällsnyttiga ämnen på grund av meriteringssystemets fokus på publicering i internationella tidskrifter. Samma dag gick Sveriges unga akademi ut i debatt i Curie kring Fofin-utredningen, som de menar innebär en omorganisation som dock inte innebär en förstärkning av forskningens kvalitet. 

På onsdagen publicerade SvD en debattartikel kring cancelkultur av Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid UU, som menade att lärosäten blundar för ”de jobbiga fallen” apropå UKÄ:s uppdrag att kartlägga hot mot den akademiska friheten vid svenska universitet och högskolor. På samma debattsida publicerades även en artikel från en företrädare för Liberala studenter som argumenterade mot kortsiktigheten i att stänga dörrarna för utländska studenter. 

Torsdagen innehöll två artiklar i Axess, en vasstungad kritik mot dagens etikprövningssystem, av Pehr Granqvist, professor i psykologi vid SU. Under rubriken ”Medlöparna kröker rygg” beskriver han hur myndigheter ledda av jurister och placerade utanför akademin de facto styr över vilken humanvetenskaplig forskning som faktiskt bedrivs. Här återkommer även Sten Widmalm med en kommentar som konstaterar att Granqvists dom är hård men rättvis. 

Detta är enbart ”metaartiklar” som kommenterar universitet och högskolor och deras uppdrag på samhällelig nivå. Lägg till detta ett tiotal artiklar som presenterar och kommenterar fakta av olika slag – kring högskolans avskiljandenämnd, universitetens prekära ekonomiska läge och därav följande nedskärningar (bland annat innefattande exempel från juristutbildningen vid SU), och SULF:s kritik mot doktorandstegen – samt en debattartikel i DN i en vetenskaplig sakfråga, kring Sveriges skogsbruk, med bland annat två forskare från Stockholms universitet som undertecknare. 

Denna lite långrandiga beskrivning av veckan som gått i medierna vederlägger samtidigt effektivt åtminstone ett par gängse påståenden. Det ena handlar om ointresset för akademin och svårigheten att få genomslag i medier. Tvärtom vittnar både mängden och bredden, inte minst av metaartiklar, om akademins tydliga närvaro i offentlig debatt. Det andra gäller den seglivade föreställningen att Sverige domineras av en konsensuskultur som lägger en våt filt över debatten. Här råder tvärtom i flera fall påtaglig debattglädje. 

För egen del kliar det ibland i fingrarna att ge sig in i diskussionerna – som rektor är det dock ofta bättre att avstå. Men samtidigt, även om jag inte alltid håller med debattörerna, är jag oerhört glad att forskare och andra kvalificerade skribenter håller akademins fana högt i samhällsdebatten. Företrädare för V-Dem-institutet vid GU presenterade också i torsdags på DN debatt 2024 års demokratirapport, som visade på en oroväckande negativ utveckling för demokratin, även i Sverige. Att hålla akademiska frågor vid liv i den allmänna debatten gagnar också det bredare demokratiska samtalet. 

Veckorna som gått har varit fyllda av resor och möten. Bland annat deltog jag i Science Business årskonferens i Bryssel, i en panel som handlade om EU:s kommande ramprogram för forskning, FP 10, där jag kunde presentera några tankar från EUA:s vision för ramprogrammet, framtagen i en grupp som jag haft glädjen att leda under ett år. Denna vision kommer inom kort att formellt stadfästas, för att sedan presenteras vid EUA:s årskonferens i Swansea i april. 

Universitetsstyrelsen har också haft årets första sammanträde, med de sedvanliga avrapporteringarna från internrevisionen, om intern styrning och kontroll samt med beslut om årsredovisning och budgetunderlag. I år tillkom även den viktiga beslutspunkten om kravprofil för ny rektor. Dessutom diskuterades departementspromemorian Ökad kompetens i säkerhetsfrågor vid universitet och högskolor, som för närvarande är på remiss. Stockholms universitet ställer sig kritiska, dels gällande förslaget om förändring i högskoleförordningen, där ett uttryckligt ansvar och ensam beslutsbefogenhet för ett visst sakområde förs in i styrelsens uppgifter. Det öppnar för möjligheten till ytterligare förändringar i samma riktning, vilket är på kraftig kollisionskurs med lärosätenas autonomi. I förlängningen måste frågan också ställas om de risker det innebär att lärosätenas verksamhet i så hög grad är förordningsstyrd. Med ett sådant system kan det vara lätt att bli alltför förändringsbenägen. 

Dagen därpå deltog jag även i årets första styrelsemöte för Aarhus universitet. Där är regeringens styrning på detaljnivå in i lärosätenas verksamhet ytterst kännbar, med den pågående reformen av utbildningarna på avancerad nivå, som bland annat innebär tydliga nedskärningar inom utpekade vetenskapsområden, och med tilldelningen av internationella studieplatser, där lärosätena av regeringen tilldelas ett exakt antal. Det är bara att hoppas att den svenska regeringen här inte låter sig inspireras i alltför hög grad av vårt grannland. 

CIVIS har också hållit årets första möte med Board of Rectors. Här fungerar samarbetet väl trots alla olikheter, integreringen av våra afrikanska partneruniversitet står högt på agendan för samtliga och vi strävar nu efter en långsiktig organisatorisk form som byråkratiserar så lite som möjligt. Arbetet med det tvärvetenskapliga masterprogrammet som koordineras av Stockholms universitet, i klimat, energi och miljö, har haft sina utmaningar men är nu bra igång. Att skapa sådana möjligheter är en av våra viktigaste drivkrafter inom CIVIS-samarbetet. Våra studenter behöver internationella utbyten och utblickar för att vara rustade inför de många globala utmaningar som kommer att möta dem i deras framtida arbetsliv.

En ny termin har börjat, och det är varje gång lika roligt att välkomna våra studenter, nya som gamla, till studierna vid universitetet. Utan våra studenter vore vi inte ett universitet – det är tack vare studenterna vi finns till! Vårt allra främsta uppdrag är att erbjuda högkvalitativ utbildning. Utan studenterna kunde vi vara ett forskningsinstitut, säkert starkt och bra, men utan den dynamik i samspelet mellan högre utbildning och forskning som gör universiteten till en så spännande och kreativ miljö. 

Den gångna veckan inleddes med den viktiga lanseringen av plattformen studenthälsa.se, framtagen i samarbete mellan UHR, Linköpings universitet och Stockholms universitet. Den ger en gemensam nationell ingång för alla som behöver veta mer om studenthälsan, och erbjuder en öppen del med fokus på hälsofrämjande och förebyggande arbete, som innehåller information, konkreta råd och övningar men också digitala kurser och föreläsningar. Dessutom finns en del bakom inloggning som erbjuder en gemensam samarbetsyta för medarbetare. Den möjliggör ett digitalt samarbete mellan studenthälsans medarbetare i hela landet och utökar därmed möjligheterna att erbjuda en likvärdig studenthälsovård med hög kvalitet för alla studenter.  

Jag har också under veckan haft möte i disciplinnämnden, och kan konstatera att det blir alltfler fall relaterade till AI-användning. Universitet och högskolor behöver utveckla en gemensam och hållbar praxis för dessa ärenden. Igår hade vi praxismöte för samtliga ledamöter i våra disciplinnämnder – ett viktigt forum för att synkronisera vårt arbete och resonera kring avvägningar av olika slag.  

Det årliga dialogseminariet mellan forskningsfinansiärer och lärosäten förtjänar också att nämnas, som denna gång gick av stapeln på Finlandshuset. Det fanns tre teman för dagen: den kommande forskningspolitiska propositionen och de inspel som kommit, EU:s kommande ramprogram och ansvarsfull internationalisering. Det sistnämnda är ett högaktuellt, för att inte säga akut, ämne som vi återkommer till inom universitetet, bland annat vid rektors prefektmöten denna vår. 

Idag är det så dags för årets rektorsmöte i Steningevik som samarrangeras av SUHF och UKÄ, och där utbildningsministern med statssekreterare och ett antal tjänstemän från utbildningsdepartementet deltar – vid sidan av myndighetsdialogerna årets viktigaste forum för informationsutbyte och dialog mellan lärosätena och vår uppdragsgivare. 

Så är vi är mitt i Nobelveckan, den stora årliga festen med vetenskap, litteratur och fred i centrum. Igår hölls Nobelföreläsningarna i fysiologi eller medicin och Nobelföreläsningen i litteratur. I morse ringlade kön utanför Aula Magna, där Kungliga Vetenskapsakademien arrangerar Nobelföreläsningarna i fysik och kemi liksom föreläsningen i ekonomi till Alfred Nobels minne. 

De närmaste dagarna stundar festiviteter – Nobelkonsert i kväll, KVA:s och Nobelstiftelsens mottagning imorgon och så förstås själva Nobeldagen med prisutdelningen och banketten. Det sägs ibland att det bara är själva festen som betyder något här i Sverige. Det motsägs med kraft av det stora intresset för föreläsningarna, med en fullsatt aula och åhörare i blandade åldrar. 

Efter att under alla år som rektor ha deltagit i Nobelveckans olika aktiviteter som gäst har jag nu, med mitt nya uppdrag som ordförande i Nobelstiftelsen, fått en värdroll, där jag också får tillfälle att möta pristagarna lite mer informellt bakom kulisserna. Inte alla verkar så roade av att stå i centrum. Men tydligt är att de alla har något gemensamt: den smittsamma passionen för den egna verksamheten och för att förmedla sina insikter till andra, liksom sin envisa uthållighet. 

I tider av indifferens eller i värsta fall förakt för vetenskapen är Nobelveckan en kraftfull påminnelse om grundforskningens stora betydelse för samhället, vare sig det gäller attosekundfysik – till Pierre Agostini, Ferenc Krausz, Anne L’Huillier – eller upptäckten och utvecklingen av kvantprickar – till Moungi G. Bawendi, Louis E. Brus, Alexej Jekimov. De landvinningar som belönas, inte sällan långt i efterhand, hade vid tiden för den vetenskapliga upptäckten knappast några kända tillämpningar. Inte sällan har också möjligheternas horisont för om och hur de skulle kunna tillämpas vidgats genom åren. 

Årets pris i fysiologi eller medicin – till Katalin Karikó, Drew Weissman – som låg till grund för den snabba utvecklingen av mRNA-vaccin under covid 19-pandemin, är ett ovanligt tydligt exempel, men det hat och de hot som dessa pristagare utsatts för visar också på en skrämmande polarisering där vetenskapen reduceras till åsikter i en debatt. Mottagaren av ekonomipriset till Alfred Nobels minne Claudia Goldin gör tvärtom: genom sin forskning underbygger hon vad som ofta förs fram som enbart tyckande. Det är idag viktigare än någonsin är att forskarna inte förtröttas i att föra fram kunskap och sanning. 

Litteraturpriset visar samtidigt att sökandet efter kunskap och sanning kan bedrivas också på andra vägar än vetenskapens. När fokus, som i Sverige idag, ensidigt tenderar att hamna på vilken teknologisk eller annan nytta som snabbt kan utvinnas ur forskningen påminner oss litteraturen och årets pristagare Jon Fosse om verklighetens komplexitet och rikedom. 

Det händer att Nobels fredspris kommer en smula i skymundan här i Stockholm. Men årets pris, vars mottagare Narges Mohammadi sitter fängslad i Iran, förtjänar verkligen att lyftas fram – det belönar en oförtröttlig kamp mot kvinnoförtrycket i hemlandet, för mänskliga rättigheter och frihet. 

Vi befinner oss i en svår tid av krig och konflikt, värre än på mycket länge. Det betyder också stora utmaningar för oss som universitet. Ansvarsfull internationalisering hade just hunnit lanseras som ett nytt begrepp, bland annat genom SUHF:s geopolitiska råd, innan kraven från olika håll nu bara ökar på att begränsa de internationella samarbetena. 

Akademin är till själva sitt väsen internationell – universiteten har alltsedan sin tillkomst under medeltiden varit nav för internationella utbyten. Forskningens frihet är grundläggande. Idag tvingar oss dock geopolitiska hänsyn att begränsa den totala öppenhet som länge varit vår ledstjärna. ”Så öppet som möjligt, så stängt som nödvändigt” är formeln för utbyte av forskningsdata, och den har allt oftare börjat tillämpas mer generellt på akademiska utbyten. 

Men lärosätena blir också i tilltagande grad föremål för påtryckningar från olika grupper om att vidta sanktioner av olika slag och avbryta samarbeten med universitet i länder vars regimer anses misshagliga. Genom åren har jag fått ett antal sådana förfrågningar, om att ta ställning och göra uttalanden mot det ena eller det andra. Som rektor har min linje dock stått klar: Stockholms universitet ska inte yttra sig om annat än sådant som hör akademin till. Samarbeten mellan forskare fungerar ofta väl, oberoende av i vilket land de verkar, och det är i sig en stark politisk kraft, som även kan påverka makthavare. 

I dagens debatt åberopas dock gärna de avbrutna samarbetena med ryska universitet till stöd för sanktioner också mot andra länder. Dessa avbrutna samarbeten hade två specifika orsaker. Dels ville regeringen att alla statliga myndigheters samarbeten med Ryssland skulle avbrytas till följd av den storskaliga invasionen av ett fredligt och demokratiskt grannland. Dels, och framför allt, blev det också ur rent akademiskt perspektiv ohållbart att upprätthålla samarbeten med lärosäten vars rektorer skrivit på en petition till stöd för Putins anfallskrig. Därmed skrev de ut sig själva från alla samarbeten byggda på respekt för akademins kärnvärden. Till och med Magna Charta Universitatum uteslöt genom en unik åtgärd alla ryska universitet som undertecknat överenskommelsen. Min starka förhoppning är att den åtgärden ska förbli unik. 

Det är populärt i dessa tider att säga ”Vi har varit naiva”. I den mån det är naivt att även fortsatt tro på värdet av forskningen som en fri och gemensam global arena och på ”science diplomacy”, det vill säga att universitet och högskolor genom sina globala samarbeten utgör en viktig kraft för att överbrygga motsättningar och främja fred, samarbete och samförstånd, är jag stolt över min naivitet.