Regeringens proposition 2020/21:60, 12.3.1

Det finns ett avsnitt i den forskningspolitiska propositionen som inte så ofta har nämnts i debatten. Det återfinns inom ramen för samhällsutmaningen ”ett demokratiskt och starkt samhälle”, och rubriken är ”Åtgärder mot hat och hot mot forskare och andra anställda inom universitet och högskolor”. Tragiskt är att det alls behöver stå där – men än mer tragiskt att frågan bara blivit mer aktuell under de två månader som gått sedan proppen presenterades. När statsrådet Matilda Ernkrans tidigare i veckan träffade landets rektorer och förvaltningschefer talade hon om ett hot mot demokratin. 

Konstateras kan att debattklimatet i samhället har hårdnat på senare år. Idag trakasseras ofta personer som på olika sätt deltar i det offentliga samtalet, inte minst i sociala medier – och bland dessa personer ingår en rad forskare. Men under den senaste tiden har det allt oftare framkommit att hatet och hoten inte bara är något som forskarna utsätts för utifrån, från anonyma nättroll, utan att de också angrips direkt av forskarkollegor. Här har en absolut gräns överskridits för vad som kan tolereras inom ramen för forskarsamhället. Animerade debatter och vasst formulerade meningsskiljaktigheter i akademiska sakfrågor – ja. Personpåhopp av olika slag, hat, hot och trakasserier – nej! 

SUHF genomför för närvarande en nationell kartläggning, tillsammans med SULF och Nationella sekretariatet för genusforskning, av forskares utsatthet. Men att kartlägga är inte nog, även om det är viktigt eftersom mörkertalet av allt att döma är stort. Inte heller är det nog att fördöma, även om det också är nödvändigt av rena anständighetsskäl. 

Vi behöver framför allt värna det öppna kunskapssökandet och kunskapsspridningen. Vi måste främja en kultur vid våra lärosäten där kritiskt tänkande går hand i hand med nyanserade argument och respekt för meningsmotståndaren. Annars riskerar vi att undergräva själva fundamentet för vår egen verksamhet: den akademiska friheten, som är förutsättningen för fri forskning.  

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bergianska – professuren och trädgården

Kungliga Vetenskapsakademien, som förvaltar den Bergianska stiftelsen, står nu i begrepp att utlysa en anställning som Professor Bergianus. Professorn anställs vid KVA men knyts till SU:s institution för ekologi, miljö och botanik. Nytt för denna gång är att KVA inte längre förutsätter att Professor Bergianus ska förestå hela trädgården, utan inför anställningsbeslutet kan tillfråga toppkandidaten om denna även önskar axla ett sådant uppdrag. 

Sedan KVA sagt upp samarbetsavtalet med SU kring trädgården sköter numera respektive part sina olika ansvarsområden, för SU:s del framför allt den Bergianska botaniska trädgården. Universitetets övertygelse är dock alltjämt att det bästa vore att hantera trädgården som en enhet, ledd av professor Bergianus. 

KVA har också nyligen för Nationalstadsparksrådet presenterat planer på att avyttra mark för att det ska byggas student- och forskarbostäder på det område där Plantagen för närvarande hyr lokaler och på parkeringen. Att bygga sådana bostäder där Plantagen ligger omnämndes för SU 2019 som en möjlighet bland flera som KVA övervägde, då den nya infartslösningen till Bergianska – som SU är mycket positiva till – omöjliggör för Plantagens stora transporter att passera. Huvudalternativet som diskuterades vid detta tillfälle var dock, om Plantagen skulle välja att flytta, en ekologisk handelsträdgård som kunde klara sig med mindre transporter. Att det nu tagits fram ett utvecklat förslag på omfattande bebyggelse med student- och forskarbostäder var helt obekant för mig. Stockholms universitet stöder inte detta förslag till byggnation, som enligt vår bedömning innebär ett alltför stort ingrepp i trädgården. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Finskan vid Stockholms universitet har fyllt 90

Finskan vid Stockholms universitet fyllde 90 år 2020, och idag högtidlighålls jubileet genom ett digitalt symposium och festprogram, där bland annat Finlands ambassadör till Sverige Liisa Talonpoika, vicerektor Elisabeth Wåghäll Nivre och hedersdoktor Tom Moring samt en rad andra forskare och studenter medverkar. 

Utbildningen i finska tillkom först vid Stockholms högskola under lektor Volmar Berghs ledning, och 1965 etablerades den första professuren, med Osmo Hormia som innehavare. Ämnet har utvecklats vid universitetet genom åren och är idag ett litet, men viktigt, språkämne, nu med professor Jarmo Lainio som ämnesföreträdare. När ämnet finska år 2010 fyllde 80 år resulterade det i en skrift med bland annat en historisk tillbakablick på dess utveckling vid lärosätet. Dagens firande lägger därför fokus vid dagsläget i ljuset av de senaste tio årens utveckling. Som inom de flesta språkämnen kan forskningen spänna över både lingvistik och litteratur. Stockholms universitet har också regeringens uppdrag att ge utbildning och utveckla ämneslärarutbildning i finska, och som ett av de nationella minoritetsspråken har språket en särskilt viktig roll i det svenska samhället. Samverkansuppdraget står därför också specifikt i fokus för finskämnets verksamhet. 

Idag vill jag passa på att varmt lyckönska jubilaren och hoppas på en fortsatt lyckosam utveckling för finskan vid Stockholms universitet under kommande år, såväl inom utbildning och forskning som samverkan. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Förstärkt internationaliseringsarbete för studentutbyten

Internationaliseringsarbetet vid Stockholms universitet har en färdplan för sitt arbete i Global Engagement – långsiktig plan för Stockholms universitets arbete med internationalisering, som beslutades av rektor i början av 2019. Sedan dess har en hel del hänt, på universitetet liksom i omvärlden. Pilotomgången med europeiska universitetsallianser, finansierade av EU-kommissionen, är mitt i sin första period. Där deltar Stockholms universitet som bekant i CIVIS-nätverket, som nu också utvidgats med University of Glasgow som associerad partner. Vi har ytterligare utvecklat vårt samarbete med våra strategiska partners, Helsingfors universitet och University of Tokyo. Erfarenheten visar att internationella forskningsutbyten som regel fungerar utmärkt, forskardrivna som de är, men att studentutbyten kräver större centrala insatser från lärosätenas sida. 

Samtidigt har Brexit nu genomförts, vilket också betyder att Storbritannien lämnat samarbetet inom Erasmus+, vilket Lisa Irenius uppmärksammade i en intressant krönika i SvD, där hon talar om Erasmussamarbetet som ”sinnebilden för europeisk gemenskap”. Brittiska universitet har tidigare också hört till de mest uppskattade destinationerna för svenska studenter inom Erasmus+. 

Internationella utbyten tjänar till mycket – givetvis inte minst till att vidga den enskilda studentens horisont, vilket är nog så viktigt. En aktuell rapport från Svenskar i världen och Swedish International Students and Alumni visar på stora brister ifråga om svenska studenters benägenhet att resa ut – men kanske framför allt i lärosätenas arbete med att stimulera och stödja studentutbyten. Det får i sin tur konsekvenser även för utbyten inom andra samhällssektorer. I pandemitider är det förstås virtuell mobilitet som gäller – men även sådana utbyten är av betydelse. 

I ett större perspektiv tjänar ju nämligen också Erasmus+ och annan internationell samverkan till att främja vetenskapligt och kulturellt utbyte och dialog över gränserna, och lägger en grund för internationell samverkan av allehanda slag. Det är i det ljuset som rektorsbeslutet från i torsdags, om att samla huvuddelen av Stockholms universitets internationella arbete inom Studentavdelningen, ska ses. Att stärka universitetets arbete med att främja studentutbyten har identifierats som ett viktigt strategiskt utvecklingsområde, där många institutioner också har efterfrågat ett starkare centralt stöd. Det innebär alltså ett utvidgat uppdrag till Studentavdelningen – men är framför allt en satsning för att utveckla det verksamhetsnära stödet till internationalisering. Att bredda perspektiven genom internationella utbyten och utblickar har väl sällan känts mer angeläget. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Inför terminsskifte

Vi står inför terminsskifte – nästa vecka är det dags att välkomna nya studenter till universitetet. Inför vårterminen hade Stockholms universitet ett rekordstort antal – hela 52783 – sökande, en ökning med nästan 20% jämfört med förra våren. Med 22735 nya studenter som nu faktiskt antagits, att jämföra med 20000 förra våren, kan vi konstatera att tillströmningen av nya studenter denna termin är rekordartad, vilket förstås är mycket glädjande. 

Det är andra gången vi välkomnar våra studenter digitalt – men i höstas levde vi i tron att restriktionerna kanske skulle lätta under terminen och en större del av verksamheten skulle kunna bedrivas fysiskt, medan vi nu räknar med att hela vårterminens verksamhet kommer att behöva genomföras digitalt. Det ställer särskilt nyantagna studenter på svåra prov – det är en sak att ha haft campusundervisning en tid och sedan övergå till digital utbildning på grund av pandemin, en helt annan att påbörja en utbildning som är utformad för att åtminstone delvis genomföras på campus i helt digital form. Men också för mer erfarna studenter kan den långvariga pandemin naturligtvis innebära stora påfrestningar. Våra medarbetare på institutionerna arbetar mycket med de pedagogiska utmaningar detta innebär, och det är ett arbete som kommer att fortsätta och utvecklas under våren.

Men påfrestningarna har inte minst märkts i det ökade trycket på Studenthälsan under hösten. Det är därför glädjande att regeringen i regleringsbrev för 2021 nu har fördelat medel för en förstärkning av Studenthälsan. Det är välbehövliga medel, för Stockholms universitets del 2,1 mnkr – studenters psykiska hälsa är också en prioriterad fråga för studentkåren. Särskilt fokus gällande de nya medlen läggs på arbetet för att främja psykisk hälsa och på behoven hos studenter, i synnerhet studieovana, som undervisas på distans. 

Vi kommer tack vare dessa medel att kunna ge ännu bättre stöd till våra studenter, nya som tidigare, som brottas med de utmaningar som pandemin innebär för studierna. Och vi hoppas förstås att, trots restriktionerna, kunna erbjuda riktigt bra utbildningar! 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige: den nya forskningsproppen

Det är en händelse som såg ut som en tanke att forskningsproppen försenades så att den kom i veckan före jul. För detta är en proposition som är lite som tomtens säck – med många paket, och något till var och en. Totalt sett innehåller den en 10-procentig höjning av anslagen, med totalt 13,6 miljarder under fyra år. Det är en viktig signal om behovet av forskning och innovation för samhället i stort. 

Men att propositionen innehåller så mycket gör den också svår att bedöma i sina enskildheter. Att Mälardalens högskola ska bli universitet från 2022 var det första som presenterades; det var ju också ett tidigare vallöfte från statsministern. 

Klart är också att det görs betydande satsningar gällande fem stora samhällsutmaningar: klimat och miljö, hälsa och välfärd, digitalisering (inklusive AI), ett demokratiskt och starkt samhälle samt kompetensförsörjning och arbetsliv. Tanken är att dessa satsningar ska skapa möjligheter till både mer forskning och fler forskningsmiljöer av högsta kvalitet. Behovet av en satsning på forskningsinfrastruktur, som SU bland många andra aktivt har drivit, har glädjande nog också hörsammats: att det görs riktade satsningar mot särskilt betydelsefulla nationella och internationella infrastrukturer – SciLifeLab, MAX IV, ESS och forskningsfartyget Oden – är mer än välkommet. 

Det står också klart att basanslaget stärks, men med bestämda randvillkor. Basresursen per helårsstudent föreslås förstärkas, från 12000 kronor per student till 17500 från 2021. Samtidigt föreslås en ny modell baserad på kvalitet, som ska gälla från 2023, för att fördela och omfördela basanslaget. Här frångår man den tidigare tillämpade kvalitetsomfördelningsmodellen, baserad på bibliometri, till förmån för peer review – i enlighet med STRUT-utredningens förslag. Även internationaliseringsutredningens förslag har vägts in i propositionen på olika sätt, bland annat genom en förstärkt myndighetssamverkan på området. 

Profilering är en central parameter vad gäller det tilltänkta kvalitetsomfördelningssystemet. Lärosätesspecifika mål ska sättas och följas upp inom ett antal områden. Det kan handla om forskningsprofilering, men också om de områden som regeringen särskilt prioriterar under kommande fyra år, såsom kompetensförsörjning, jämställdhet, trygga anställningar, samverkan. Inom den lärosätesspecifika profilen ska varje lärosäte kunna söka särskilda kvalitetsmedel som fördelas av ett särskilt forskningsråd. Kvalitet ska värnas – men också spridningen över landet – varje lärosäte ska enligt propositionen ha möjlighet att tilldelas minst ett sådant profilområde. Vad detta kommer att innebära i praktiken är för tidigt att sia om. 

Vad gäller trygga anställningar ser regeringen ett behov att fortsatt arbeta med lärosätesspecifika rekryterings- och jämställdhetsmål. De specifika målen avser bland annat biträdande lektorer, professorer som är kvinnor och minskade visstidsanställningar. Här finns en del problem, bland annat gällande postdoktorer där SU vid en rad tillfällen påpekat att det bland visstidsanställningarna av olika skäl även döljer sig ett antal sådana. Här pågår dock lyckligtvis även ett arbete med omförhandling mellan arbetsmarknadens parter kring postdoktorsavtalet. 

Beträffande samverkan, som är ett annat prioriterat område för regeringen, ställer man sig bakom vad bland andra VR och SU tidigare framfört, att den inte är möjlig att mäta genom indikatorer. Däremot ska uppdrag ges till UKÄ att följa upp forskarmobilitet, och lärosätesspecifika mål ska även här sättas för samverkan. 

Gällande öppen vetenskap påskyndar regeringen ambitionen, vilket i sig är välkommet och ligger helt i linje med vad SU drivit – nu ska vetenskapliga publikationer vara omedelbart öppet tillgängliga från 2021, och forskningsdata från 2026. Inte minst det senare ställer dock stora krav på svenska lärosäten om målet ska kunna nås. Propositionen betonar särskilt behovet av ett utvecklat samarbete mellan KB och VR, men man underskattar – eller nämner inte – behovet av lärosätenas involvering för att nå ett lyckosamt resultat. 

Det finns även en rad mål för stärkt innovationskraft i propositionen.

Regeringen föreslår slutligen också ett antal ändringar i högskolelagen för att ytterligare betona lärosätenas ansvar för samverkan, internationalisering och livslångt lärande, samt att vidga den hittillsvarande skrivningen om forskningens frihet till att omfatta det mer generella begreppet akademisk frihet. 

Det återstår mycket att reflektera över och att få klarlagt kring denna innehållsrika forsknings- och innovationspolitiska proposition, för sektorn i stort liksom för varje enskilt lärosäte. Mycket glädjande är att regeringen tagit höjd för att sätta in extra resurser när privata finansiärer kan riskera att minska sina anslag i pandemins spår, liksom den helt avgörande satsningen på forskningsinfrastruktur. Balansgången mellan å ena sidan den akademiska friheten och å den andra den ökade målstyrningen och de riktade satsningarna kräver samtidigt stor fingertoppskänsla för att fungera väl i praktiken. To be continued, som det brukar heta. 

PS, för dem som till äventyrs inte noterat detta: omslaget på proppen är en bild från Stockholms universitets forskningsstation i Tarfala.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Klimatfärdplan 2020-2040 – och forsknings- och innovationsproposition

Idag vid rektorsföredragningen har jag fattat beslut om Stockholms universitets klimatfärdplan för 2020-2040, passande nog i efterdyningarna av femårsjubileeet för Parisavtalet. SU undertecknade förra sommaren – som enda svenska lärosäte jämte KI – FN:s så kallade ”Climate Emergency Letter”, och förband oss därmed att nå koldioxidneutralitet till 2040 – fem år före det nationella målet – samt att främja såväl tvärvetenskaplig forskning som utbildning och att intensifiera arbetet för att främja en omställning. På de två senare områdena är vi redan starka – men även styrkeområden kan förstås utvecklas. Vad gäller universitetets koldioxidutsläpp är det den allra mest konkreta frågan, och den mest symbolladdade – och här krävs aktiv handling om vi ska nå målet. För att klara det under en 20-årsperiod behöver vi minska utsläppen med ca 5% per år. I klimatfärdplanen kan givetvis inga detaljerade åtgärder föreslås för alla dessa 20 år – som bekant är utsläppsbegränsningar rörlig materia. Men vi behöver redan nu vidta radikala åtgärder om målet ska kunna nås. En sådan offentliggjordes igår, i och med undertecknandet av en avsiktsförklaring med Stockholm Exergi om fjärrvärme med noll- eller minusutsläpp (KTH är en annan av undertecknarna). Det är utmärkt. Men det krävs också ett omställningsarbete inom själva verksamheten. 

Vad jag personligen allra mest uppskattar med klimatfärdplanen är dock – som jag redan uttryckt vid en tidigare medarbetarträff – att den verkligen sätter in det konkreta klimatarbetet, den vardagliga strävan att minska universitetets utsläpp och att därmed också förnya vår miljöcertifiering, i ett större hållbarhetssammanhang, utifrån övergripande samhälleliga målsättningar och då inte minst EU:s gröna giv. Frågorna är inte lokala utan globala – men utan det lokala arbetet kan ingen förändring ske. Samtidigt formulerar klimatfärdplanen också tydligt att just vår utbildning och vår forskning, och den samverkan de innefattar, är vårt allra främsta bidrag som universitet till samhällets utveckling i dessa avgörande frågor. 

Idag presenterar regeringen också den forsknings- och innovationspolitiska propositionen, där vissa specifika satsningar ju redan har introducerats under den gångna veckan. Till den blir det anledning att återkomma längre fram, när vi vet mer om dess innehåll. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inför helgerna

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

FN:s internationella dag för mänskliga rättigheter – och Nobeldagen

Idag är det inte bara Nobeldagen, utan också FN:s internationella dag för mänskliga rättigheter. Scholars at Risk och Stockholms akademiska forum bjöd i morse in till frukostseminarium om akademisk frihet och yttrandefrihet – och det kunde knappast vara mer passande än just på Nobeldagen. Forskning i Nobelklass kräver akademisk frihet för att fritt kunna verka. 

Under de senaste veckorna har samtidigt frågorna om akademisk frihet och yttrandefrihet hamnat i skarpare fokus än vad någon tidigare kunde ha anat – här syftar jag givetvis på Dr Ahmedreza Djalali, den i Iran dödsdömde KI-läkaren och forskaren. Att en svensk medborgare, med familjen i Sverige, som greps i samband med att han befann sig på en vetenskaplig konferens om katastrofmedicin i sitt forna hemland, dömts till döden under högst summariska juridiska omständigheter och på grundval av ett erkännande under tortyr, och nu står inför hotet om omedelbart verkställande av straffet, ligger förstås helt bortom vad vi kunnat föreställa oss, och konsekvenserna om straffet faktiskt verkställs går knappast att överblicka. Dr Djalalis omedelbara frigivning är ett oavvisligt krav från akademin. 

För ett par veckor sedan deltog jag som nyvald ledamot i mitt första General Council i Magna Charta Observatory, en organisation vars uppdrag är att värna just de akademiska kärnvärdena autonomi och akademisk frihet, som stöds av ett nätverk av i dagsläget mer än 900 universitet från 88 länder som undertecknat överenskommelsen Magna Charta Universitatum. Vid det mötet stod Scholars at Risks viktiga arbete i fokus, och Dr Djalalis situation nämndes bland de viktigaste frågorna. Klart är – också om man ser bortom Djalalis specifika och fasansfullt aktuella fall – att dessa frågor generellt är viktigare än på mycket länge. De har under många år uppfattats som självklara, och oomstridda, även för många totalitära regimer som åtminstone ögonskenligen har velat uppfattas som anhängare av dessa grundprinciper. Kina har samtidigt under senare år skärpt universitetens restriktioner, ursprungligen för att bannlysa ”västerländska värderingar”, och nu än tydligare inte minst genom utvecklingen i Hongkong. Nu vill president Lukasjenko i Belarus också exempelvis underkänna resultat från kurser vid europeiska universitet som tagits av belarusiska studenter inom ramen för Bolognautbyten, eftersom de uppfattas som ”ideologiska”, och studenter och akademiker har i likhet med många andra medborgare gripits under protesterna under synnerligen oklara omständigheter. På liknande sätt har president Erdogan i Turkiet ju tidigare massavskedat rektorer, forskare och lärare vid landets universitet som uppfattats som regimkritiska. Dessa utgör några exempel från senare tid – vi vet alla att det finns betydligt fler runtom i världen, också inom Europa. 

Arbetet både för att hävda de akademiska kärnvärdena och yttrandefriheten i allmänhet, och för att bistå forskare som drabbats på olika sätt av den samhälleliga polariseringen, är bland det viktigaste vi kan engagera oss i som akademiker. Utan en fri akademi hotas våra samhällen av totalitarismens spöke. Vi måste som lärare kunna utbilda nya generationer av fritt tänkande samhällsmedborgare som inte tvekar att ta till orda när de ser orättvisor eller förtryck. Vi måste som forskare själva kunna analysera det samhälle där vi befinner oss och dess utmaningar, och bidra med att peka ut möjliga vägar framåt. Vi måste som lärosäten också fylla vårt viktigaste samverkansuppdrag för demokratin, att erbjuda inte bara fria utbildningar utan också fri debatt, med högt i tak. Allt detta är idag stora utmaningar. 

Men om vi inte har autonoma lärosäten som förmår stå upp för den akademiska friheten, som inkluderar yttrandefriheten och det kritiska tänkandet, är vi som samhällen riktigt illa ute. Vi får aldrig ge efter för totalitära samhällens orimliga krav. Vi måste värna våra friheter och möjligheter att beforska, undervisa om och diskutera också kontroversiella frågor, inte minst rörande de många samhällsutmaningar vi idag globalt har att hantera. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fokus: forskning

Nobelveckan står för dörren detta exceptionella år då alla festligheter är inställda. Men trots det är det vetenskapens högtid framför andra, och väl värt att uppmärksamma forskningens avgörande roll för samhället och dess utveckling. 

Jag brukar också blogga denna vecka om årets utfall hos forskningsfinansiärerna för Stockholms universitet. Inom EU, som vi särskilt prioriterar, har vi fortfarande en klar utvecklingspotential, med ett ERC Starting Grant och ett Consolidator Grant. I VR:s öppna utlysning hade vi i år ett något lägre utfall än förra året, med totalt 265 mnkr (att jämföra med 283 mnkr 2019). Statistiken visar dock att utfallen har fluktuerat över tid – just i år kom N-området en aning sämre ut än sist medan H-områdets resultat förbättrats. SU kom samtidigt utomordentligt väl ut hos Forte, med nästan 23% av det totala antalet utdelade bidrag. Likaså var utfallet mycket gott hos Riksbankens jubileumsfond, där SU tilldelades totalt 121 mnkr, däribland två av de totalt tre utdelade stora programstöden, inom nationalekonomi respektive historia (det senare till Centrum för maritima studier). Det har alltså i synnerhet varit ett framgångsår för det humanvetenskapliga området, vilket är glädjande – de samhällsvetenskapliga, juridiska och humanistiska fakulteterna har det i särklass största utbildningsuppdraget, och det är viktigt att forskningen också här kan utvecklas och stärkas, så att vi behåller en god balans mellan våra båda kärnuppdrag och en väl integrerad utbildning och forskning vid universitetet. Varma gratulationer till alla bidragsmottagare! 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar