Stärkt fysiskt samband mellan Stockholmsuniversiteten

Idag hölls ett frukostmöte med KI, KTH, SU och Akademiska hus, modererat av Johannes Hylander från New Republic, om stärkta fysiska förbindelser mellan stadens tre största lärosäten. Politiker, Stockholms handelskammare, Stockholm Science City, rektorer och andra intressenter var samlade till diskussion med utgångspunkt i en ny rapport som tagits fram på lärosätenas uppdrag.
När man tänker Stockholm är det snarare huvudstaden än universitetsstaden som brukar hamna i fokus. Mindre känt är att lärosätena i Stockholm – tre universitet och 15 högskolor – omsätter totalt 18 miljarder per år och utbildar ca 90 000 studenter på grund- avancerad och forskarnivå. Var fjärde internationell student i Sverige, totalt ca 9 000 personer, studerade i Stockholm under förra läsåret, de allra flesta vid de tre största lärosätena, KI, KTH och SU. Stockholm står för inte mindre än 40% av landets totala forskningskapacitet. 20 000 personer är verksamma vid samtliga lärosäten i staden, varav 15 000 på KI, KTH och SU, vilket gör oss tillsammans till den största arbetsgivaren i regionen efter landstinget och Stockholms stad.
De tre universiteten, som ligger nära varandra rent geografiskt, utgör gemensamt en världsledande akademisk miljö – ett av Europas största och mest framgångsrika universitetsområden. Times Higher Education brukar ranka universitetsstäder utifrån hur många universitet som återfinns bland de 200 högst rankade i världen. Nyligen hamnade Stockholm då på delad fjärdeplats med New York. Betydligt viktigare är dock att våra tre universitet kompletterar varandra: KI med medicin, KTH med teknik, SU med human- och naturvetenskap. Vi har flera stora forsknings- och infrastruktursamarbeten som förenar oss alla tre, där SciLifeLab är mest känt. Men vi har också ett 25-tal ytterligare samarbeten mellan två av universiteten, där Stressforskningsinstitutet mellan SU och KI och Nordita, det nordiska institutet för teoretisk fysik där SU och KTH har värdskapet, är två exempel. Vår bibliometriker vid SU har räknat ut att om vi skulle rankas gemensamt i den så kallade Shanghairankningen – Academic Ranking of World Universities – som framför allt går på vetenskaplig kvalitet, skulle vi hamna på plats 9 i världen. Det här är en enorm potential, inte minst internationellt. När University of Tokyo skulle välja tio internationella strategiska partners bland världens bästa universitet var det inte till något enskilt av våra lärosäten man vände sig, utan till oss alla tre – ”The Stockholm Trio”. 

Våra samarbeten har ökat starkt under de senaste decennierna, i viss mån till följd av förändringar i omvärlden men framför allt också tack vare strategiska beslut från lärosätenas sida. Med Albano som ett nytt nav som knyter samman våra tre campus öppnas ännu fler möjligheter. Men de ökande samarbetena kräver också stärkta fysiska samband mellan våra lärosäten. Idag går det lätt att ta sig till vart och ett av lärosätena. Men i alla planer för kommunikationer i regionen har man sett vart och ett av oss som en isolerad enhet istället för som en helhet, som den vetenskapsstad vi gemensamt utgör, och att ta sig mellan lärosätena är betydligt svårare. Att till exempel resa med SL från SU till KI tar idag lika lång tid som man behöver tillbringa på Uppsalapendeln, bortåt 40 minuter – och dessutom med ett byte. Problemet med planerna är också att de baseras på mätningar av resor i dagsläget. Men det behov som identifierats när Albano blivit verklighet är 26 000 nya kollektivtrafikresor per dag. Cykelvägarna mellan KTH och SU eller mellan Albano och KI har stora brister. Det finns visserligen olika mer eller mindre utvecklade planer – men ingen av dem har ännu blivit verklighet. Vi behöver en utvecklad plan för gång- och cykelförbindelser mellan lärosätena, och vi behöver tänka vidare kring hur bussnätet kan utvecklas. Det kräver en bred samverkan för gemensamma lösningar mellan alla intressenter som vill verka för Stockholms utveckling. Mycket står på spel, och varken universiteten eller Stockholm har råd att missa dessa möjligheter.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Infrastrukturmöten och utvärderingsbesök i Aarhus

I måndags deltog jag i ett rundabordssamtal om ESS på Vetenskapsrådet, med utgångspunkt i den nationella strategi som regeringen nu tagit fram och överlämnat till riksdagen. Deltagarna kom från flera håll – regeringskansliet, lärosäten, finansiärer, näringsliv, Region Skåne – och inspelen i samtalet blev därmed av rätt olika art. Regering och riksdag har det långsiktiga ansvaret att säkra driften – men inte minst att se till att nästa forskningsproposition på allvar tar sig an den generella finansieringen av forskningsinfrastruktur. Lärosätena har som sitt främsta ansvar att öka användarbasen genom rekryteringar och andra stimulansåtgärder, inte minst inom icke-traditionella användarområden. Även industri- och näringslivssamarbeten behöver utvecklas. Ett konkret förslag till finansiärerna är att öppet och internationellt, i samarbete med lärosäten, lysa ut en handfull biträdande lektorat inom områden som utnyttjar neutronspridningsexperiment, och bidra med, säg, 4 mnkr per år under fem år till varje rekrytering. Aktuella lärosäten skulle sedan ta över det långsiktiga ansvaret. En sådan åtgärd skulle på ett kraftfullt sätt kunna bidra till att både öka och bredda forskningsbasen.

På tisdagen träffade jag på SUHF:s vägnar den utredningsgrupp som nu arbetar på uppdrag av VR och URFI, universitetens referensgrupp för infrastruktur, för att ta fram en nationell kompass för e-infrastruktur. Det är en lika välkommen som nödvändig utredning. Som universitet måste vi lagra forskningsdata – och idag hanteras detta till stor del ad hoc genom lokala lösningar. Det svenska landskapet är alltså fragmenterat, med en rad aktörer på området (SND, SUNET, SNIC) med angränsande uppdrag, och därmed är det också svårt att bilda sig en helhetsuppfattning. Dock brådskar det, lagringsproblemen är akuta – men det är viktigt att inte låsa fast sig i långsiktiga lösningar utan att ha någon form av långsiktig plan.

Resten av veckan har jag så tillbringat i Aarhus, där det var dags för platsbesök i den andra omgången av Dansk Akkrediteringsinstitutions utvärdering av deras kvalitetssäkringssystem, i syfte att ge universitetet institutionsackreditering. Det är ett system som är snarlikt det som nu sjösatts i Sverige, där tidigare utbildningsutvärderingar ersatts av lärosätesgranskningar. Därför är det särskilt lärorikt och spännande att vara med i utvärderingspanelen, för att reflektera över det egna kvalitetssäkringssystem som nu är beslutat och ska pilottestas på Stockholms universitet.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Från klimatfestival till intravitalmikroskopi

Som alltid i maj, när det är som vackrast i naturen, är det också som mest hektiskt på universitetet. Den gångna veckan hölls två samverkansevenemang riktade till skolungdomar, Klimatfestivalen och Levande frågelådan, där jag hade nöjet att få delta på ett hörn i båda. Klimatfestivalen arrangeras nu för andra året av Bolincentret för klimatforskning tillsammans med Vetenskapens hus, och det sker i kombination med den årliga Bolinföreläsningen, där jag i år hade glädjen att få välkomna professor Veerabhadran Ramanathan, Ram kallad,som höll en både engagerande och förpliktande föreläsning med fokus på möjligheterna att lösa klimatproblemen – men mot en fond av allvar som visade att det är värre ställt med klimatet än vi gärna inbillar oss. I torsdags intogs så Aula Magna av ivriga femteklassare, som ställde imponerande välförberedda och roliga frågor. Dessa kontaktpunkter till skolan är otroligt viktiga för att ge ungdomar, i synnerhet från studieovana miljöer, ett intryck av vad ett universitet är. De jublade åt vår forskarpanel som på en rockkonsert – det är ingen tvekan om att det är världens coolaste jobb att vara forskare!

SU gästades även i veckan av en delegation inbjuden av STINT, från de lärosäten i USA, Hongkong och Singapore som erbjuder Teaching Sabbaticals. Jag träffade dem över en mycket trevlig lunch – men är besviken på det bristande intresset från SU:s lärare att resa ut en termin för att hämta inspiration till sin fortsatta lärargärning. Teaching Sabbaticals är en fantastisk möjlighet, om det vittnar alla som deltagit i programmet – men endast tre personer slöt upp vid deras presentation. Vid andra lärosäten som de också besökte har det sett helt annorlunda ut.

I tisdags var det halvtidsavstämning för det pågående utredningsarbete kring öppen tillgång som på regeringens uppdrag leds av KB, i en grupp där jag är ordförande. Utöver diskussionerna om själva utredningarna blev det visst fokus på uppsägningen av Elsevieravtalet – och Gustav Nilsonne, forskare verksam vid KI och SU, presenterade det forskarupprop han initierat. I fredags besökte jag också SUHF:s Forum för bibliotekschefer för att diskutera samma fråga.

I tisdags ägde även Stockholmslunchen rum i Stadshuset. Det är finansborgarrådet Karin Wanngård som årligen bjuder in näringsliv, akademi och offentlig sektor i Stockholm till diskussioner och lunchmöte i någon aktuell fråga – i år jämställdhet. Dagen därpå fortsatte i samma anda, när det var dags för SUHF:s metookonferens på Piperska muren. Där deltog jag i en panel som diskuterade vad vi gör på lärosätena för att följa upp #metoo och #akademiuppropet.

I fredags var det också ett förlängt möte med universitetsstyrelsen, där de externa ledamöterna gavs tillfälle att på ett tidigt stadium ge inspel till det pågående centrala strategiarbetet. Det blev intensiva och givande diskussioner om universitetets roll i samhället i stort och i regionen, om hyresnivåer i Stockholm och om utmaningar exempelvis med digitaliseringen och inom lärarutbildningen.

Veckan avslutades för min del med invigningen av symposiet Advanced Imaging of Cellular Processes in Vitro and in Vivo. Det innebar också lanseringen av vår nya facilitet för intravitalmikroskopi, IVMSU, en nod inom National Microscopy Infrastructure som finansieras av VR, och symposiet sammanföll även med ett möte för NMI:s vetenskapliga råd. IVMSU är den första faciliteten av sitt slag i Sverige och helt öppet tillgänglig. Vi har all anledning att vara stolta över denna topputrustade infrastruktur, som kommer att ge möjlighet till helt nya upptäckter om hur vävnader och organ utvecklas, fungerar och dör – kort sagt, om livet. Ett stort grattis till alla som förverkligat den!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Uppsägningen av Elsevieravtalet

Häromdagen blev det offentligt att Bibsam-konsortiet vid Kungliga biblioteket sagt upp avtalet med ett av världens största forskningsförlag, Elsevier. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig – och de är högst varierade, från ”En mindre katastrof” till ”Äntligen!”.

Bibsam, där Stockholms universitets överbibliotekarie Wilhelm Widmark är vice ordförande och jag ordförande, har uppdraget att teckna licensavtal för elektroniska tidskrifter och databaser på vägnar av svenska lärosäten, myndigheter och statliga forskningsinstitut.

Men varför ett sådant huvudlöst tilltag, frågar sig vän av ordning? Det riskerar ju att med omedelbar verkan från avtalets upphörande den första juli strypa bibliotekens tillgång till många av världens främsta vetenskapliga tidskrifter. Artiklar publicerade fram till detta datum förblir emellertid tillgängliga, och forskare kan fortsätta att såväl publicera sig som redigera och granska artiklar i Elseviers tidskrifter.

Svaret är enkelt: förhandlingarna med Elsevier har strandat därför att den affärsmodell som de, i likhet med många andra av de stora förlagen, tillämpar och där lärosätena får betala tredubbelt, är helt orimlig.

Först erbjuder våra forskare sina artiklar till förlagen utan ersättning. Sedan står de till tjänst, också utan ersättning, med kollegial granskning av artiklar åt förlagen, liksom med redaktörskap. Detta senare är själva grundbulten för förlagens kvalitetsstämpel, som de gärna berömmer sig av. Men denna kvalitetsgaranti skulle inte existera utan forskarnas renommé och deras gratisarbete. Vinsten för forskarnas del är förstås att det är meriterande att publicera sig i tidskrifter där andra forskare publicerar framstående forskningsresultat. Sedan tar förlagen dyrt betalt av lärosätena för licenser, så att samma forskare och studenter ska få läsa artiklarna. Denna i sig orimliga modell har länge varit bestående.

En ytterligare faktor har dock tillkommit i och med att Sverige, och hela EU, fattat beslut om att gå över till ett system för öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Ett sådant system innebär att författaren istället betalar en publiceringsavgift, som regel finansierad genom forskningsbidrag, varefter artikeln blir fritt tillgänglig för alla att läsa. Detta är i grund och botten en god demokratisk tanke, som har stöd i forskarsamhället. Tanken är att det ska bli just en övergång till denna nya kostnadsmodell, vilket gör licensavgifterna överflödiga. Istället har förlagen dock valt att behålla licensavgifterna och öka dem i samma takt som tidigare, och därutöver ta ut författaravgifter (ofta med tilläggsavgifter för att forskaren alls ska få skicka in sin artikel för granskning och därtill i förekommande fall extra språkgranskningsavgifter). Genom denna kommersiella modell används offentliga forskningsmedel till att göda de kommersiella förlagen, där 30-40% vinst inte är ovanlig. Problemet blir ännu större för att det hos lärosätena ofta inte finns någon överblick över den totala kostnadsbilden: förlagen vill inte redovisa sina intäkter för författaravgifter, som ofta betalas från den enskilda forskarens bidrag, medan licenserna betalas centralt. Vi har dock från SU:s sida tagit initiativ till att bokföra dessa kostnader inom lärosätena. Den årliga totalkostnaden för Bibsamkonsortiet för 2017 var € 12 925 065 för tidskrifter och för databaser (ett avtal som är förnyat till 2020) € 1 080 137. Dessutom betalades under 2017 ca € 1, 3 miljoner i författaravgifter.

Nu har forskarsamhället, nationellt och internationellt, till sist börjat vakna och inse att situationen är ohållbar. SUHF:s förbundsförsamling gav sitt stöd till beslutet att säga upp avtalet. I Tyskland har man redan tidigare sagt upp avtalet, men fortsätter förhandlingarna. Flera andra länder – närmast Nederländerna och Norge – står på tur att förnya sina avtal och även där pågår samma diskussioner. Idag träffar Bibsamkonsortiets förhandlingsgrupp Elsevier på nytt. Vart det leder vet vi inte – men vi vet att det krävs en förändring, till en långsiktigt hållbar vetenskaplig publiceringsmodell.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

SULF-rapport om rekryteringsprocesser

SULF:s nya rapport Ett spel för galleriet? Om anställningsprocesserna i akademin lyfter fram en av de viktigaste frågorna för universitet och högskolor: våra processer för att rekrytera lärare och forskare. Genom att undersöka anställningar under ett halvår vid tre fakulteter – Lunds tekniska högskola, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet – kommer man fram till att det finns ett genomgående mönster med korta utlysningar, få sökande, snabb handläggning och interna tillsättningar – med andra ord, att det kan finnas en misstanke att en omfattande del av processerna kan vara riggade för att rekrytera vissa personer. Man kan invända mot en del metodaspekter, som att det dras en godtycklig gräns vid fem sökande, eller vid tre veckors handläggningstid. Men det hindrar inte att rapporten pekar på ett av de största problemen i det svenska universitetssystemet: att rekryteringsprocesserna, istället för att vara öppna och förutsättningslösa, ofta är individinriktade och favoriserar lokala kandidater.
I rapporten konstateras att det finns systematiska skillnader mellan de olika fakulteterna i granskningen. Dem avstår jag från att kommentera här – viktigast är den principiella frågan. Det är lätt att instämma i Mats Ericsons konstaterande i förordet, att resultaten är av betydelse för kvaliteten i forskning och utbildning, för rättssäkerhet, antikorruption och tillit till det offentliga och för akademisk mobilitet. Likaså är det lätt att instämma i de tre åtgärdsförslag som riktas till lärosätena, att säkerställa mer långsiktiga budget- och verksamhetsplaneringsprocesser, att skapa rutiner som omöjliggör riggade utlysningar och att säkerställa tydliga, transparenta och rättssäkra rekryteringsprocesser inom de interna kvalitetssäkringssystemen.
När jag själv tillträdde som rektor betonade jag att jag ser rekryteringsbesluten som våra viktigaste beslut, och våra strategier slår fast att våra anställningsprocesser ska vara öppna och transparenta. Jag har upprepat detta åtskilliga gånger sedan dess, och även betonat behovet av långsiktigt tänkande och mod i vårt rekryteringsarbete.
Ett antal åtgärder har också genomförts under de senaste fem åren. Först Gunnar Svenssons visstidsanställningsutredning, betingad av att vi då låg i topp avseende andelen visstidsanställda. Med en rad efterföljande åtgärder ledde den till en stor minskning. Dock fick jag häromåret signaler om att visstidsanställningarna återigen ökat, vilket vi nu följer upp från ledningen. Frågan måste ständigt bevakas så att inte den för universiteten i sig viktiga möjligheten till visstidsanställning missbrukas.
Våra båda områden, det humanvetenskapliga och det naturvetenskapliga, fick också i uppdrag att se över sina rekryteringsprocesser och rutiner, vilket bland annat lett till ett ökat antal lärarförslagsnämnder och till att provföreläsning och intervju nu är regel inom hela universitetet vid rekrytering av lärare.
År 2015 tog vi fram statistik över våra rekryteringar till läraranställningar under den gångna femårsperioden, dvs anställningar som biträdande lektor, lektor eller professor (visstidsanställda undantagna). Vi undersökte bland annat andelen disputerade vid SU, och vilka som haft SU som närmast föregående arbetsplats. (Den nu aktuella SULF-rapporten har kravet på två år på annat håll för att inte räknas som intern sökande.) Av totalt 222 anställningar inom det humanvetenskapliga området (H, J och S-fakulteterna) hade då 101 disputerat vid SU och 87 hade haft SU som sin närmast föregående arbetsplats. Motsvararande siffror för det naturvetenskapliga området (N-fakulteten) var totalt 64 anställningar varav 12 disputerat vid SU och 18 haft SU som närmast föregående arbetsplats. Det finns dock ingen anledning att slå sig för bröstet. Att lämna individfokus till förmån för öppenhet och transparens i anställningsprocesserna är en kulturförändring, och sådana tar som bekant tid. I det pågående centrala strategiarbetet står rekryteringarna fortsatt i fokus. Det är ett pågående arbete, som alla med ledningsuppdrag inom universitetet och inte minst jag som rektor, oförtrutet måste fortsätta att bedriva.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Samverkan med Stockholms stad – 1878 och 2018

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Universitetsstyrelse, myndighetsdialog med mera

Sedan jag återvände från Sydamerika för en dryg vecka sedan har det varit ovanligt intensiva dagar, som ofta efter en resa. I fredags hade vi universitetsstyrelse, där vi bland annat behandlade en internrevisionsrapport om upphandlingsfrågor – alltid en utmaning för ett stort lärosäte. Vi fick också en första presentation av den långsiktiga lokalförsörjningsplan som nu snart är framtagen och kommer att beslutas av styrelsen. Det är ett dokument som vi är skyldiga att ha och årligen uppdatera, men det är i lika hög grad ett viktigt planeringsverktyg för oss själva som universitet.

I måndags var det dags för den årliga myndighetsdialogen, där universitetet besöker utbildningsdepartementet och träffar statssekreterare och tjänstemän, både för att följa upp det gångna årets verksamhet och blicka framåt. Rektor ombeds presentera tre framgångsfaktorer – jag nämnde vår position som huvudstadsuniversitet i gott samarbete med KI och KTH; vår starka forskning, präglad av grundforskning men med en given plats för den tillämpade forskningen och nära kopplad till våra utbildningar; vår enkla organisation med tydliga och korta beslutsvägar, i god samverkan både över områdesgränsen och mellan kärnverksamhet och förvaltning. Även tre utmaningar ska presenteras. Jag valde då att först nämna utbildningarnas kvalitet, där vi förvisso kommit väl ut i utvärderingar – men frågan är en konstant utmaning för ett så stort lärosäte som vårt. Två andra utmaningar omfattar fler lärosäten än enbart SU: marknadshyresprincipen så som den tolkas av Akademiska hus, och som blir särskilt problematisk för storstadslärosäten i allmänhet och Stockholmslärosätena i synnerhet, liksom forskningsinfrastrukturen som alltjämt är gravt underfinansierad nationellt. Vi fick även ta upp egna frågor, och diskuterade då omställningen till öppen vetenskap som vi ju som lärosäte driver aktivt, och de ständigt lika aktuella och viktiga lärarutbildningsfrågorna, denna gång med fokus på alternativa vägar in i läraryrket och på kvalitetsförstärkningar inom lärarutbildningarna.

Sedan dess har dagarna varit välfyllda av både interna och externa möten. Jag fick inviga Accelerators vårprogram – åtta kortfilmer på temat ”Att bli till” – som under veckan visats på storduk utanför biblioteket. Likaså kan nämnas årsmötet i Henrik Granholms stiftelse, som enligt donators önskan årligen ger viktiga bidrag till utbildning och forskning vid Stockholms universitet. Det är välkomna medel, som numera enligt styrelsens beslut riktas till särskilda strategiska satsningar, denna gång bland annat på en utveckling av marinarkeologin vid Centrum för maritima studier.

Och nu är det dags för Valborgsfirande – vårens och studenternas helg!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar