Under rektors prefektmöten i vår har temat varit ansvarsfull internationalisering, med introduktion av Åsa Petri, chef för universitetets International Office. Det visade sig vara en obekant term för flera. Begreppet myntades i svenskt sammanhang i en gemensam rapport från LU, KI, KTH och STINT redan 2018, som tog fasta på såväl etik- som säkerhetsperspektiv. Sedan dess har ämnet bara blivit mer aktuellt.

Nu i veckan presenterade STINT en ny rapport, Rationale for international cooperation in an increasingly polarised world, författad av dess Advisory Board. Där beskrivs såväl det förändrade globala geopolitiska landskapet som det svenska sammanhanget, och rapporten mynnar ut i ett antal rekommendationer kring ansvarsfull internationalisering, i strävan att upprätthålla den svåra balansgången mellan å ena sidan tillitsfull öppenhet och å den andra riskminimering ur säkerhetsperspektiv, under mottot som inom EU formulerats som ”så öppet som möjligt, så slutet som nödvändigt”. 

En av rapportens centrala slutsatser är att internationaliseringsarbetet behöver växla fokus. Ofta har mobiliteten framhållits som ett mål i sig. Idag är det mer angeläget att betona behovet av internationell samverkan inom högre utbildning och forskning för att gemensamt, och tillsammans med andra aktörer i samhället, adressera de stora utmaningarna i samtiden. ”Civic engagement” har blivit ett honnörsord – det är ju för övrigt också en grundbult för vår europeiska universitetsallians CIVIS. 

De geopolitiska förskjutningarna blir samtidigt allt tydligare, där Afrika, Asien, Indien, Latinamerika och Mellanöstern gör sig gällande på nya sätt – och de nya ”multipolära” samarbetsmönster som följer av detta kräver dialog och koordination. Regionalisering har blivit allt vanligare som avgränsande faktor i internationella samarbeten, och det regionala perspektivet är givetvis viktigt. Lika viktigt är dock att inte begränsa sig till det, utan bygga broar åt olika håll. Samhällsutmaningarna är globala, och de regionala initiativen – såsom de europeiska universitetsallianserna – behöver därför vidga sig mot världen och även samarbeta med fler än enbart likasinnade länder.

Sammantaget menar rapportförfattarna att det krävs ett nytt sätt att närma sig internationalisering, med en ökad medvetenhet och högre grad av analys i bagaget. Men inga riktlinjer i världen – för sådana tas nu på regeringens uppdrag fram av Universitets- och högskolerådet, Vetenskapsrådet och Vinnova – kan, hur nyttiga de än må vara, ersätta universitetets egen avvägning av risker och möjligheter i varje enskilt fall. Detta kräver dialog mellan forskarna själva och – vid ett universitet som Stockholms – med alla nivåer inom det skiktade ledarskapet: institution, fakultet/område, universitetsledning. Vare sig vi vill främja excellens eller lösa samhällsutmaningar är det nödvändigt att inte bara vidmakthålla, utan utveckla våra internationella samarbeten. För detta krävs ett ökat ansvarstagande som ytterst måste vila på oss, universiteten själva.