Sedan regeringens forskningspolitiska proposition lämnades till riksdagen i måndags har ansvarigt statsråd Helene Hellmark Knutsson redan hunnit presentera den i flera andra sammanhang, bland annat på IVA och på KVA. På KVA, där jag deltog igår, följde en på många sätt intressant diskussion med akademiens ledamöter.

”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” – detta är första gången en forskningspolitisk proposition helt har lyckats undvika ordet ”forskning” i titeln. Uppenbart är att näringsdepartementet haft ett starkt inflytande på propositionens utformning, både av titeln att döma och av de satsningar som görs, där inte minst Vinnova är en stor vinnare.

Nulägesanalysen i texten innehåller flera både intressanta och relevanta internationella jämförelser av Sveriges position inom forskningen, där man konstaterar att vi halkat efter. Frågan är hur det ska åtgärdas. Regeringen är tydlig med att satsningarna avser ökad kvalitet, inte kvantitet. Själva åtgärdspaketet handlar huvudsakligen om samverkan för samhällsutmaningar, inklusive ett antal långsiktiga satsningar på tillämpad forskning och innovation, och om ökade basanslag för ”starka och ansvarsfulla lärosäten”, vilket innefattar ett antal förväntningar på vad lärosätena ska göra för att motsvara detta epitet: ökad jämställdhet, bättre karriärvägar, nära koppling mellan forskning och utbildning, större ansvar för infrastruktur, med mera. Internationaliseringen, som regeringen ofta betonat, verkar i princip ha lyfts ut, till förmån för en kommande internationaliseringsutredning. Det är dock en fara att så många av sektorns verkliga nyckelfrågor – internationalisering, långsiktig styr- och resurstilldelning, infrastruktur – nu hamnat utanför själva forskningspropositionen och får hanteras i särskild ordning.

Vad gäller själva de konkreta åtgärdsförslagen tror jag annars att hela sektorn är överens om att karriärvägarna är viktiga och att det är bra att de hanteras nationellt. Idag skiljer det sig mellan lärosätena hur väl man redan nu lever upp till de krav som regeringen avser att ställa – egentligen har ju alla möjligheter redan stått till buds, och även förverkligats på många håll. Men det är viktigt – apropå internationalisering – att det nationella system som nu kommer blir anpassat till hur den internationella forskarkarriären ser ut. Den befordringsbara meriteringsanställningen behöver, som nu, kunna sökas inom sju år efter examen, och det behöver finnas möjlighet till en treårig postdoc, sökbar inom fyra år efter examen, om Sverige på allvar ska kunna konkurrera internationellt och attrahera unga forskare.

Hur lärosätena klarar av att motsvara de många olika krav som nu ställs kommer också att följas upp, delvis via UKÄ som, rimligtvis efter namnbyte, blir regeringens allmänna granskningsmyndighet för universitet och högskolor, och även får ta över uppdraget att utvärdera forskning från VR. Det är ingen liten förändring.

När det gäller hur de nya medlen ska fördelas så behåller man nuvarande två indikatorer, citeringar och externa bidrag, men lägger till samverkan med samma vikt. Givet hur rik och varierad lärosätenas samverkan är kommer det att vara omöjligt att finna en god och kvalitetsdrivande indikator för att mäta den. Även bibliometriskt baserade indikatorer har för övrigt negativa styreffekter som riskerar att skada forskningen på sikt.

Men det finns också ett antal grundläggande problem, som inte löses med propositionen. Inledningsvis nämns att en utgångspunkt är att värna den fria forskningen – ordet grundforskning nämns inte – men det finns annars föga i själva propositionen som går i denna riktning, utöver satsningen på humaniora och samhällsvetenskap, som i sig är välbehövlig. Idag motverkar Vetenskapsrådet aktivt nedrustningen för grundforskning genom att lägga in de medel som frigörs från Linnéstöden i den fria projektbudgeten. Det är utmärkt. Men för framtiden finns inga ytterligare sådana möjligheter.

Slår man ut satsningen på höjda basanslag över de fyra åren innebär det i genomsnitt en tvåprocentig ökning. Det innebär i reella termer, förutom att satsningen är baktung och inleds först 2018, ingen egentlig ökning, med tanke på de årliga besparingskrav som samtidigt ställs på myndigheterna. Slutsatsen förstärks av att mer forskningsmedel nu går till mindre lärosäten – regeringen visade ju också förra året att man är beredd att omfördela medel som utlovats i den tidigare forskningspropositionen.

Samtidigt ställs många nya krav på lärosätena, där inte minst infrastrukturfinansieringen är ett potentiellt slukhål för hela sektorn. En stor finansieringsbörda – 50% – flyttas över på lärosätena för alla nationella infrastrukturer. Därtill kommer problemen med otillräcklig finansiering för driften av några av de största nationella, som MAX IV, liksom kraven på att själva fullt ut finansiera lokala och regionala infrastrukturer. Hur går alltså ekvationen ihop? Svaret är enkelt: inte alls! Ofta anförs mot lärosätena det stora sparade myndighetskapitalet. Men det är bara användbart för enskilda investeringar, knappast för långsiktig drift – då försvinner det omedelbart. Även gällande infrastruktur nämnde ministern igår att det är en fråga som man behöver återkomma till.

Vår förhoppning som ett av Sveriges stora forskningsuniversitet är alltså att regeringen ska se det stora behovet att även långsiktigt tillgodose de ökande behoven av forskning inklusive infrastruktur, i nära kombination med utbildning och samverkan, för framtiden.